Inlägg från: Lejonmamman01 |Visa alla inlägg
  • Lejonmamman01

    Han tar hand om hans exfrus barn istället för den riktiga pappan..

    Det är väl alltid jobbigt att komma in i en färdig familj, jämfört med att få ha sin karl för sig själv. Men jag kan ändå se att det du beskriver är väldigt positivt, för det säger ju mycket om vilken sorts man han är. Han uppfyllde sitt löfte, inte bara nödtorftigt, utan i den graden som du beskriver: lämnar myskvällen med kärleken för att hämta en 16-åring som faktiskt inte är hans kött och blod, innan något händer..! Kan du inte försöka se det som en kvalitetsgaranti - att du och de barn ni kommer att skaffa OCKSÅ kommer att tjäna på att han är en så fin och pålitlig man..?

    Tänk också på att barnen redan är så stora - och börjar vara borta med flickvänner o kompisar - att det snart faktiskt bara ÄR ni två! Det är ju bara två respektive fyra år kvar tills de är myndiga! Om fem år kommer din man knappast att ha något föräldraansvar alls längre - annat än det som man alltid har för sina nära anhöriga. Då HAR du ju honom för dig själv, eller med era gemensamma barn som en kärnfamilj. Tänk om styvbarnen varit två och fyra år nu, liksom!

    Dessutom (lite förbjudet): om du är svartsjuk på barnen och förra frun, så är det ju DU som kommer att föda hans riktiga barn. Du "vinner", om du bara ger det lite tid!

  • Lejonmamman01
    Anonym (what?) skrev 2013-12-20 23:53:05 följande:
    Ditt inlägg började vettigt men sen...nää. Föräldraransvaret försvinner inte bara för att ens barn fyller 18. Man vinner inte för att man klämmer ut en unge. Varje barn är en vinst, hur barnet än kommer till världen. Spelar ingen roll om man adopterar, föder vaginalt, kejsarsnitt, närståendeadoption, surrogat, IVF, embryoadoption....listan kan göras lång.
    Om man har lärt barnen att vara självständiga, så bör de kunna bli som vuxna släktingar i 19-årsåldern eller så. D.v.s. - visst hjälper man varandra i en familj, men hjälpen går åt BÅDA hållen. Inte att pappa ringer upp den unges universitetslärare eller chef och skäller. (Vilket förekommer idag.)

    Fast jag tror att TS kan se det som att hon "vinner". Och jag försökte vara lite peppande nu.
  • Lejonmamman01
    Brumma skrev 2013-12-21 00:28:02 följande:
    Det vore HEMSKT om förhållandet till mina föräldrar o till mina barn skulle förändras från förälder-barn till släkting-släkting! Hur kan man ha det som mål?
    Man kan stötta o ställa upp för sina barn utan att för den skull curla (vilket ditt exempel ju är) barnet. Ett barn kan växa upp till självständiga individer "trots" stöttning från föräldrarna i situationer som TS beskriver. Tror faktiskt att de kan bli MER självständiga om de vet att hjälp finns att få om det behövs. Då vågar man ofta chansa o stå på egna ben tidigare än om man vet att man inte får ngn hjälp om de går åt pipan.
    Dessutom skriver TS att barnen inte är bortskämda så att pappan curlar verkar vara osannolikt.
    Jag sa inte att han curlar NU. Att en pappa rycker ut för att hämta en 16-åring efter en fest, tycker jag är helt normalt. Men är sonen 19, så anser jag att det bör krävas extrema situationer för att ringa på assistans från mor och far... De flesta unga vuxna VILL ju inte det heller. Det där brukar lösa sig självt.
  • Lejonmamman01
    Lindsey Egot the only one skrev 2013-12-21 00:44:45 följande:
    Jag hade hellre åkt och hämtat min 19 åring än att han/hon är full på stan och kanske blir misshandlad/våldtagen.
    Även om han pluggat i en stad 60 mil bort - vilket många gör i den åldern..?
  • Lejonmamman01
    Anonym (ensam) skrev 2013-12-21 07:05:33 följande:
    Precis så tänkte jag men oj vad jag bedrog mig! All tid, omsorg och pengar gick fortfarande till hans första barn, våra gemensamma blev helt och hållet mitt ansvar.

    Det gick så långt att jag och våra gemensamma barn åkte på semester ensamma. Hans dotter ville nämligen inte åka dit vi skulle (vi skulle åka dit hon ville senare samma sommar) och då valde han att stanna hemma så hon slapp följa med.


    Usch då. Ja, så ska det ju inte vara. (I det specifika fallet, kan det förstås ha funnits orsaker till att dottern inte ville åka med, som hon berättat för sin far men inte för dig. Vilket är helt naturligt.)
  • Lejonmamman01
    Moolie skrev 2013-12-21 08:48:10 följande:
    Men en 14-åring kan ju inte stanna hemma själv! Det förstår du väl?!
    Det var väl inte tanken heller? Tanken var väl att hon skulle följa med - vid 14 får man för det mesta finna sig, och åka med ditt föräldrarna vill.
  • Lejonmamman01
    Brumma skrev 2013-12-21 09:33:34 följande:
    Det är klart att mindre assistans behövs ju äldre barnen blir, men jag ser ju hellre att barnen ringer vid behov, än att ngt händer eller att de känner sig utsatta, ledsna, ensamma osv. Oavsett ålder. När min pappa tyckte ut efter min separation var jag 27 år. Skulle jag inte ringt då tycker du? Barn kan behöva sina föräldrar även efter att de blivit vuxna. Det har hänt att jag hämtat o lämnat både min mamma o pappa vid olika tillställningar - ska man inte göra det eftersom de ju är vuxna? Har även ryckt ut när nära vänner (som jag anser är en del av min familj) mått dåligt av olika anledningar, hämtat, tröstat osv.
    Jag är ju ganska säker på att du tycker att dessa saker är helt ok att göra - varför skulle det vara skillnad på barnen när de blivit vuxna? De kommer ju alltid vara ens barn...
    Det var ju precis det jag sa, att man hjälper varandra som VUXNA släktingar när barnen är vuxna. Att hjälpen går åt båda hållen. Inte att föräldrarna fortsätter curla, för det går aldrig väl. Har sett skräckexempel på det.
  • Lejonmamman01

    Sedan tycker jag att man (generellt nu) ska vara försiktig med att adoptera sina styvbarn. Det känns kanske jättebra och naturligt JUST DÅ, medan man lever tillsammans som en familj. Men om förhållandet tar slut, och man träffar någon ny, vill skaffa egna, biologiska barn... och styvbarnen kanske under tiden utvecklats till personligheter som man inte ens kan tycka om - så kan de börja kännas som en onödig belastning. (Detta har jag hört från flera.)

    Det är underhållspengar som ska ut varje månad - även när de egna barnen är i slitvargsåldern, eller när man skulle vilja spara till ett hus med sin nya familj... Och en dag ska styvbarnen ha ut sitt arv, vilket innebär att de egna barnen måste få mindre, och att frun/maken kanske måste sälja huset och gå från gård och grund... Vid det laget kanske man inte ens har SETT styvbarnen på flera decennier, och man kan ångra bittert att man skrev på de där papperen i ett förälskelserus för kanske 40 år sedan...

    Det går att vara en bra extravuxen ändå, utan att ge sig in i något som ger livslånga konsekvenser.

    Och speciellt illa är det, om barnets biologiska förälder tjatar om att papperen ska skrivas på, fastän styvföräldern är tveksam. Det är ju jättevanligt att särskilt ensamma mammor gör så, när de träffar en karl. De är så ivriga att få leva i en kärnfamilj de också - men så kan det ju aldrig bli, adoption eller ej. De är en fantasi.

  • Lejonmamman01
    Lindsey Egot the only one skrev 2013-12-21 10:41:26 följande:
    Är ju precis likadant om man adopterar okända barn från tex Indien och sedan skiljer sig. Jag ser ingen skillnad i det. Här är barnens mamma död så någon biomamman finns inte med i bilden ändå men det är kanske det TS saknar. En biomamman att klaga på!
    Det är bara likadant ifall det är den ena i paret (vanligen kvinnan) som tjatat igenom adoptionen, medan den andre (oftast mannen) var tveksam och ovillig. Sådant ska familjerätten upptäcka när de utreder, men det är inte alltid de gör det...

    Jag råkar veta, att det är jättevanligt att det är kvinnan som driver på om förödmjukande adoptionsutredningar och spermaprover, fast mannen ofta lika gärna skulle vilja ha ett barnlöst äktenskap...
  • Lejonmamman01
    eniway skrev 2013-12-21 11:22:37 följande:
    Antar att du tycker att föräldrar som adopterat barn från utlandet skulle ångra dessa barn och inte ställa upp lika mycket den dagen de får biologiska barn om det skulle hända? För tänk om de adopterade barnen utvecklar personligheter som man inte tycker om?! Pfft, kom tillbaka till verkligheten. Du tror inte det kan hända med biologiska barn också? Adopterar man en bebis eller ett barn så kommer det barnet vara lika mycket ens barn på alla plan (kärleksmässigt, föräldramässigt, familjemässigt, juridiskt etc) som om man delade DNA. Inget är problemfritt, inte heller med adopterade barn, lika lite som med biologiska barn. 

    Du surrar om sådant som inte är relevant. Det är ovanligt att adoptera sina styvbarn, då barnen i de flesta fallen redan har en förälder som INTE vill överlåta vårdnaden på någon annan. Man kan INTE adoptera någon annans barn bara sådär som du verkar tro. Det är bara i sällsynta fall.
    Jag VET faktiskt män som lämnat sin fru och sitt adoptivbarn, och börjat om med en ny kvinna - som kunnat ge dem egna barn. På grund av att de blev övertalade till adoptionen, men hela tiden tyckte att det kändes fel i magen. Omoraliskt förstås, eftersom adoptivbarnet redan finns här i Sverige nu - men mänskligt. Vi är programmerade att vilja föröka oss och älska vårt eget kött...

    Nja, SÅ ovanligt är det faktiskt inte. Jag vet t.o.m. ett fall där styvbarnsadoptionen gick igenom emot den biologiska pappans vilja, för att det ansågs vara bäst för barnet. Men det tycker jag var fel - och det var nog inte bäst för barnet heller... efter vad jag sedan såg av den familjen.
  • Lejonmamman01
    Fånga dagen skrev 2013-12-21 10:59:36 följande:
    Just i det här fallet berättar ju ts att hennes sambo älskar sina barn mer än allt annat. Det är med honom de vuxit upp, därför har han naturligtvis en stor del i att de idag är två trevliga och väluppfostrade tonåringar. Jag får uppfattningen att han och barnen har väldigt starka band. Men nu pratade du rent generellt förstås.
    Ja, jag pratade generellt. Men visst - det är inte fel att lägga in en liten varning mot förhastade löften vid dödsbädden också... Den kvinnan i TS var förstås i en förtvivlad situation, det är ingen som förnekar DET. Men att lägga över sina barn på en helt orelaterad person, och kräva livslånga löften på det där sättet, är att kräva VÄLDIGT MYCKET. Det påverkar ju som sagt ANDRA människor också, i framtiden - en ny partner, och egna barn som kanske kommer att komma. 

    Det är inte ens alla syskon (alltså barnens egen moster, farbror etc.) som accepterar att ta på sig den bördan, ifall deras syskon avlider medan barnen är små. De flesta gör det faktiskt inte - det brukar bli kommunens fosterhem.
  • Lejonmamman01
    Monchichier skrev 2013-12-21 15:04:20 följande:
    Nåja, om barnen var 2 och 4 när mamman dog kan det inte ha varit så låååååång tid det handlar om.
    Precis. Det måste ju utredas också, och det tar tid...
  • Lejonmamman01
    Monchichier skrev 2013-12-21 15:14:33 följande:
    Det där resonemanget "Du visste vad du gav dig in på" har jag aldrig förstått mig på.
    HUR kan man veta vad man ger sig in i utan att man aldrig varit i sitsen förut? HUR kan man veta hur läget är när man har noll erfarenhet av det och HUR ska man veta hur man själv reagerar?
    Håller med. Det blir ju något helt annat att faktiskt BO tillsammans med barnen, efter att smekmånaden är över så att säga. Än att träffa dom några gånger kanske på restaurang eller minigolf eller filmkväll - något avgränsat och speciellt, och då barnen är tillsagda att vara artiga mot gästen... Kan tänka mig att många problem dyker upp allteftersom, som man inte ens har tänkt på.
Svar på tråden Han tar hand om hans exfrus barn istället för den riktiga pappan..