Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Otroligt intressant tråd. Vad många människor det finns med liknande problem. Det får mig att fundera över om det finns folk som efter 15 år känner åtrå för varandra? Visst finns de som "har sex x 3 per dag och har 4 småbarn och varit tillsammans 12 år" men de tror jag inte på. 

Vi skiljdes åt efter 5,5 år. Gud, jag älskade henne bedövande mycket. Hon är sjukt vacker. Tyvärr helt kall känslomässigt. I 4 av de 5,5 åren var hon helt ointresserad av mig. Jag gjorde allt jag kunde för att väcka hennes intresse. Men trots att jag förmodligen kommer få det bättre nu så saknar jag verkligen henne. Jag gick med smärtande åtrå dagarna i ända utan att få utlopp, men ändå saknar jag henne.

Sjukt, men jag hoppas att det snart släpper. 

kk kk är kanske lite väl aggressiv ibland och jag håller inte med om allt som kk kk skriver. Men en diskussion blir enformig om alla står på samma sida. En motvikt för det framåt även om det är en aggressiv motvikt.

När man läser trådar här på FL är det nästan jämt obalans i förhållandet. I mitt var det enorm obalans då min fru styrde förhållandet eftersom hon styrde sexualiteten. Hon tyckte att lägga sig tillsammans och ligga nära var helt fantastiskt och kunde göra så 60 dagar på raken. Jag tyckte också det var mysigt men när jag hade känt hennes nakna hud mot min 7 dagar på raken utan att det var ens i närheten av att bli mer, då höll jag på att gå sönder av frustration. Detta hade hon ingen förståelse för. Hon sa "Jag har ingen lust till mer än så här, just nu" och sen skulle det bara accepteras. Ingen diskussion. Detta drev oss ifrån varandra.

Detta gjorde att jag gjorde allt i hemmet för att hon skulle slippa laga mat, städa, tvätta, osv. Inget hände. Jag försökte prata med henne om det. Inget hände. Min självkänsla sjönk vartefter till den var noll. Jag var en "total sucker" hemma. På jobbet är jag kreativ, drivande och en person alla vänder sig till. En naturlig ledare. Hemma var jag ingenting.

Jag förstår vad kk kk menar med att kvinnan har ett värde för mannen direkt och sen hela tiden genom förhållandet. Hon är den han vill ha sex med. Det är knappast många som har ett lyckligt och jämlikt förhållande utan att de har sex. Jag tror att de lyckligaste förhållandena är de där bädda tar ansvar för sexualiteten.

Jag tror inte heller det är några problem att hitta en ny vän, det gäller bara att sätta sig i situationer där det är möjligt. Stänger man in sig efter sin skilsmässa och aldrig träffar folk kommer man inte träffa någon. Kanske måste man även våga sig ut i okända vatten, dvs bland nya människor, för att träffa någon. 

Jag träffade min nästkommande på jobbet. En nyanställning ledde till en mycket stor förälskelse, som nu efter (nästan) 6 år tyvärr är slut. Men det var inte orsaken till skilsmässan från barnens mamma. Detta kom 1,5 år efteråt. 

Jag och barnen sög på brödkanter och jag hade dåligt samvete, men samtidigt mådde jag otroligt bra. Detta var ju vad jag ville för jag hade nått en nivå där jag inte ville att det skulle bli bra, jag ville något annat med mitt liv. 

Nu är jag sedan några månader ensam igen och måste själv våga mig ut på okänt vatten. Jag valde att köpa gymkort i en större kedja istället för träning hemma eller på jobbet. Visst det blev 550 kr mer i månaden men det får jag dra in på något annat. Jag träffar folk och det kan ju leda någonstans, i värsta fall "bara" till bättre hälsa.

Jag tror inte på skilsmässa av slentrian men har man verkligen tänkt igenom allt och inte trivs med livet, då är jag för det.

Jag känner att jag var lite otydlig då jag gått igenom två skilsmässor. 

Den första var mitt beslut helt och hållet. Det brast i kärleken och jag var ständigt småförälskad i någon annan, dock aldrig fysiskt otrogen. Det var inte heller en annan kvinna som fick mig att ta steget utan det var helt enkelt nog nu. Men jag hade Himalaya av dåligt samvete och gav henne skyhögt underhåll, till den grad att jag och barnen levde på brödkanter.

Sen träffade jag min senaste fru på min arbetsplats och det blev en körlek större än jag kunde ana. Tyvärr är det ju svårt att på de först 7-8 månaderna avgöra vilken person det egentligen är. Vi gjorde ju allt tillsammans, hade sex varje dag och det kändes helt fantastiskt. Sen vände hon och ville ha en massa tid för sig själv och tappade i stort intresset för sex. Sen kom 5 år av ett enormt arbete av mig utan hjälp för att få vårt liv att vara ett liv tillsammans. Men för typ ett halvår sen begärde hon skilsmässa. Jag sa inte mot då jag visste att vårt liv var på väg dit utan avfarter.

Efter den skilsmässan är livet märkligt. Jag känner mig ensam. Mina barn kommer varannan helg men i övrigt träffar jag bara arbetskamrater. Jag kanske inte är redo för kärleksmarknaden igen, men hemma kommer jag inte träffa någon. Då köpte jag gymkort, mest för att träffa folk. Jag är i grunden en person som inte vill sitta framför TVn utan göra saker. Jag vill motionera, hälsa på andra, gå på bio, ha sex, uppvakta, .. Men i mitt äktenskap fick jag motionera själv, hälsa på hennes kompisar tillsammans, mina egna själv, gå på bio själv, ha sex med henne (husfridsvarianten) en gång var 6-8 vecka och i övrigt även sex mest själv, uppvakta utan att få några äkte leenden,..

Att lämna detta äktenskap borde vara busenkelt men hennes sätt hade tryckt ner min självkänsla i botten. Nu saknar jag henne trots att jag borde jubla. 

Separationer är svåra även om man innerst inne vill göra dem. Men det finns en början av krisen och det finns ett slut. Efter jag passerat ut ur den kommer jag vara starkare och må bättre. Jag tänkte ta hjälp av andra människor (utan att de vet om det) och sätter mig därför i situationer där jag träffar nya människor.

Ursäkta, det blev långt.

Jag hade barnen varannan vecka de första åren efter skilsmässan, men det fungerade dåligt. Deras mamma var fortfarande i kris och drog till sig barnen otroligt hårt. De senaste fem åren har det varit varannan helg. Det låter sjukt men man vänjer sig. Vi har kontakt några gånger i veckan ändå, men det är ju inte som om vi träffades jämt. Man missar mycket av deras liv. Barnen är 13, 16 och 19 år. 19-åringen kommer inte varannan helg. Kommer när lusten faller på, men kompisar och partner drar med än farsgubben. 

Jag tror män är jäkligt enspåriga. Din man har ett jobb, ett bra boende och har sex varannan dag. Han vill inte ändra något. 

Men det är tråkigt, otroligt tråkigt, när ens egna drömmar inte betyder något för partnern. Jag förstår det. Men vad är egentligen drömmar? Du skriver att en separation tar dig längre från dina drömmar då ekonomin blir sämre. Men kom ihåg att den största drömmen inte kostar något. Passion är gratis. Uppmärksamhet är gratis. Vill man leva ett ekonomiskt bra liv utan passion och uppmärksamhet eller ett ekonomiskt sämre liv med passion och uppmärksamhet. 

Jag har ett jobb som med >50000 kr i månaden i lön. Jag bor i ett fint hus och jag kör en fin bil. Jag har slitit för detta och har inte dåligt samvete över det. Men kom en ande och sa att runt hörnet finns ett liv av 40 års passion men du måste sälja hus och bil och ta jobb på McD skulle jag inte tveka en sekund. 

Det är klart att om du vetat i lämna eller lämna inte, då skulle du stanna tills du bestämt dig. Men är du ABSOLUT säker på att denna man inte kommer uppfylla dina drömmar och du känner dig håglös och bortglömd, då kommer det inte bli bättre med tiden. I det läger skulle jag inte låta ekonomin styra. Samtidigt förstår jag det med ekonomin, men vad betyder en sämre ekonomin? Betyder det att ni bort i en hyres-2.a, ingen semester, inga nya kläder och brödkanter till middag? Betyder det Thailandsresan och Åreresar måste dras ner till en av dem? Huset blir inte lika stort men det ligger fortfarande bra till och ni kan ha alla ViaSat-kanalar, barnen får Everest-jackor istället för Peak Performance.

Det finns olika nivåer på sämre ekonomi.

Gräset är inte alltid grönare, visst är det så. Men på din beskrivning vattnas det ju intre särskilt mycket i er trädgärd, och utan vatten blir gräset först halvdött och sen dött. Är det bara hand jobb att vattna förstår jag att det blir tråkigt för honom, är det bara ditt förstår jag att det blir tråkigt för dig. En gräsmatta måste vattnas tillsammans. 

Men någonstans i livet måste man också chansa lite. 

Vill man de kommande 40 åren komma hem till en tom hall i en fin villa. Ta av sig ytterkläderna och leta på sin man för att säga "jag är hemma" och se honom nicka tills svar. Vill man avsluta livets resterande samtal med "Ok, då säger vi så. Hej då". 

Vill man de kommande 40 åren kliva in i hallen på hyreslägenheten, mötas av sin man som med ett äkta leende möter dig med "Hej, älskling, välkommen hem." och sen få en ärligt menad puss på munnen. Vill man att alla samtal skall avslutar med "Bra, älskling, vi ses om en stund. Puss och kram".

Någonstans i livet måste man bestämma sig för vad är det som gör en lycklig.

Jag har varit ensam sedan december förra året. Kärleken till min fd fru är oerhört stark men det beror på flera saker.

Jag har läst många trådar här på FL och en av de mest träffande saker jag läst är att varje gång man blir nekad kärlek av den man älskar lyfter man mer och mer upp dem på en piedestal. Denna piedestal blir dessutom högre och högre hela tiden. Det man inte ser är att den andra förnekar en kärlek, åtrå, uppmuntran och den uppskattning ett förhållande skall ge. Ett förhållande skall bygga upp och inte bryta ner. Desto högre piedestalen blir desto mindre blir man själv. När sedan brytningen kommer krossas man när man egentligen borde vara glad.

Jag är nu i fasen att få mig själv att förstå att hon inte var värd denna piedestal. Jag har sakta börjat se mig omkring. Inte efter en ny kvinna utan bara på folk och saker. Jag har 40 år kvar i livet, det får ta den tid det tar.

Helt ok att vara pladdrig, det behövs ibland.

I min värld kan man älska (vuxna, ej sina barn) människor på två olika sätt.
Älska men ej åtrå = kompis
Älska och åtrå = förhållande (eller ämne för förhållande)

Min bästa vän är av samma kön som mig och vi är båda heterosexuella. Vi älskar varandra, skrattar massor ihop, ses så ofta vi kan, har djupa diskussioner om livet, ger varandra utrymme gällande intressen, jag följer ibland med hon och fiska (trots ointresse) och han följer ibland med mig och cyklar (trots ointresse). Vi gör det för att det är så kul att göra saker som intresserar mig tillsammans med honom. Vi åtrår varandra inte sexuellt. Vi är kompisar.

Min numera exfru älskade jag och jag åtrådde henne. Hon väckte sexuell längtan inom mig. Vi sågs varje dag, skrattade ihop (mindre med tiden), hade djupa diskussioner om livet (mindre med tiden), osv. Vi var ett par. 

I mina ögon är det åtrån, den sexuella åtrån, som skiljer ett par från kompisar. Från att jag och min exfru träffades tills vi skiljdes gick jag upp kanske 5 kilo och hon gick upp 10 kilo. Det störde mig inget för hon var min älskade hustru som jag åtrådde och längtade efter. Tyvärr tappade hon åtrån för mig, men det berodde inte på fem kilo över ett gäng med år. Det berodde på att hon hade svårt att fullt ut hänge sig i en relation, en rädsla att bli känslomässigt beroende men risken att bli förkrossad om man lämnade henne. 

Ett förhållande behöver sex och det behöver åtrå, inte bara sex eller bara åtrå. Båda behövs. Om det är lite sex och den ena åtrår blir det ett ojämlikt förhållande, och då kommer minst en i förhållandet vara olycklig.

Ju mer jag läser på FL desto mer tror jag på familjeterapi. En tredje part som drar sanningen ur folk. För även om sanningen ibland gör ont gör den mindre ont än år av lögner, och sanningen ger paret möjligheten att hitta varandra igen.

Tyvärr vägrade min fru terapi.

Jag tror det är vad varje människa vill känna.

I veckan pratade jag med en vän som varit i sitt förhållande i ca 5 år. Han sa att hans sambo i början sa att hon älskade sex och kunde inte få nog. Hon älskade att sova nära och tyckte att en 180-säng var onödigt för man hamnade så långt från varandra. Hon sa att hon älskade när han rörde vid henne och att han aldrig fick sluta med det.

Fem år senare har de på hennes förslag sedan några år en 180-säng. Hon tar ALDRIG initiativ till sex och tar ALDRIG initiativ till någon närhet. Hennes sexlust försvann efter ca ett år, sen kom den aldrig tillbaka. Hon säger att hon älskar honom över allt på jorden, han är hennes stora kärlek i livet. 

Varför ljuger folk en rakt upp i ansiktet i början av förhållanden?