Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Så det du säger är att du är rädd för förlora den ekonomiska och materiella tryggheten.  Att du om du väljer separation så kanske ångrar dig och då är det för sent. Ävenatt du skall såra och svika de du tycker om pga din ditt val samt att själva orden du måste säga och den efterföljande turbulensen känns övermäktig och skrämmer dig.

Om vi bryter det det bit för bit så:

Att bli ensam kvar på glasberget eller inte hitta någon ny kärlek är nog ditt minsta problem om du väljer att separera. Du kommer att upptäcka att världen är full av potentiella partners. Men som vanligt är det inte så svårt att hitta kärleken utan utmaningen är att behålla den. Det finns ingen garanti att du kommer springa på Mr Right inom kort men det kanske är vettigt att ta det lugnt. För livet är inte slut vid 44. Långt ifrån och snarare tvärtom. Det är nu du har all erfarenhet, vet vad du vill och inte vill, vad du vill ha men inte vill ha samt har den trygghet som du tidigare inte hade. 

De flesta större förändringar innebär en påverkan på det ekonomiska och materiella på något sätt.. Det kan vara förlorat jobb, ökade levnadskostnader osv. Två som bor ihop (och under en lång tid) har en starkare köpkraft en en singel. Men skall priset för en semesterresa per år samt en fin bil och vackert hem betalas av att en person är olycklig? Är det priset vi är beredda att betala för denna "frihet"? Innerst inne så vet vi att ingen kan köpa vår kärlek. Den måste byggas på något annat än bara pengar och ekonomisk trygghet. För annars blir det en typ av prostitution där vi säljer oss för att få leva i ett liv av köpt lycka men där vi inte trivs.

Vårt liv är fullt utav val. Experter säger att vi medvetet/omedvetet gör tusentals val varje dag. Val vars påföljder kanske inte märks så mycket. Men i livet kommer vi för eller senare ställas inför medvetna och svåra val där vi inte vet vad påföljderna kan bli med där vi kan föreställa oss vad ett felaktigt val kan innebära. Som t.ex det du funderar över. Det du vet idag är att du inte är lycklig där du är. Det är fakta och det är detta som har fått dig att ligga vaken om nätterna, det som ofta upptar dina tankar och som har fått dig att söka dig hit till FL. Ingen kan garantera lycka. Men det du kan vara säker på är att du inte kan fortsätta som det är nu. I en ideal värld är det vinst varje gång och ingen gör ett felaktigt val. Så funkar inte livet och det vet du. Det kan vara så att du har börjat ta de första stegen mot något som blir en övertygelse om att det bara finns ett val. Om så, avvakta till känslan är 100% rätt. Men majoriteten av de som har valt att separera, om bara som särbos, har sagt att de önskar att de hade gjort detta tidigare. Och det finns inget som säger att en separation skall behöva betyda slutet. Det finns de som har hittat tillbaka och fått en nytänding.Det finns även de som insett att en separation har varit det bästa när fakta ligger på bordet.  Framtiden är alltså inte skriven.

Vi kan inte gå runt ett helt liv och undvika konflikter. Men det är skillnad på att såra med uppsåt kontra att såra någon pga att omständigheter innebär det. Om du väljer att separera så gör du inte det för att såra utan för att du är olycklig och inte mår bra i förhållandet. För att inte fortsätta att lura din man och på så sätt såra honom med spelad kärlek och lögner så väljer du istället att vara ärlig och säga som det är. Trots att det självklart känns i era bådas hjärtan. Men vad skulle alternativet vara? Och hur mycket sårande skulle du inte orsaka honom och dig själv genom att spela spelet "den lyckliga frun och familjen"? Han kommer förr eller senare genomskåda det eller påverkas av teatern indirekt.

När det gäller era barn så kommer de trots allt älska dig och er villkorslöst. Barn är även mer intelligenta och ser mer än vi tror. Om och när ni levererar beskedet så bli inte förvånade ifall de redan har läst av det mesta av situationen och förstår vad som händer. Självklart har de rätt att bli ledsna och besvikna men de väljer hellre ett par separerade lyckliga föräldrar än två som fortsätter att leva ihop men där det är iskall som Sibirien. Och när det gäller vänner och bekanta så kommer de flesta tycka att det är tråkigt (självklart) men även stötta och förstå er. De som inte gör det är inga riktiga vänner och de kan du klarar dig utan. En viss förändring kommer dock att ske och det är är att era gemensamma vänner via dig kommer att ha en mer naturlig närhet till dig och precis samma för din man. Men det är ytterst ni två som sätter förutsättningarna för om ni båda skall kunna fortsätta träffa och umgås med era vänner som förut.

Det sista kanske är det tuffaste. Hur säger man "Jag vill separera" efter så många år?  Finns det något idealt tillfälle? Jag tror inte det. Jag tror att "modet" infinner sig med tiden eller så är det ögonblickets möjlighet som för upp det på tal (efter att det har mognat under lång tid). Det viktiga är att fundera igenom beslutet ett par gånger. För och nackdelar. Konsekvenser men även det positiva det kan medföra. Och handen på hjärtat - jag tror de flesta uppskattar ärligheten och respekten att ta upp det istället för att kanske göra den enklare vägen via en affär på sidan om och med hjälp av den tredje personen driva igenom en separation. För det är inte så ovanligt att det händer.

Jag lider med dig och förstår helt att detta måste uppta det mesta av dina vakna timmar. Men kom ihåg att du alltid kan påverka utgången av detta drama. Och du måste våga ta tillbaka din lycka. Antingen genom att försöka - tillsammans med din man - få upp båten på rätt köl igen. Om det inte fungerar eller han inte har någon vilja eller ambition så kan du inte fortsätta att bruka våld på dig själv.  Du har rätt till ett lyckligt liv. Utnyttja den rätten.
 

Vad är det i att slänga in handduken som gör dig till en dålig människa? Om du tittar på alternativet att fortsätta leva i en lögn (som med stor möjlighet kan komma att genomskådas) eller riskera att det hela slutar med en otrohet så är handduken kanske det minst smärtsamma. Förutsatt att du/ni verkligen har försökt att få ordning på ert förhållande.

En del av oss sätter familjen, och speciellt barnen, framför allt annat. Trots att vi mår dåligt, inte känner någon glädje och varje dag ger oss dåligt samvete för att vi inte uppskattar det vi trots allt har. Känslan av att hela tiden går omkring och vara sur och otacksam. Men vi är ofta dåliga på att spela teater. Vi tror att det inte märks men det gör det. Detta märker även barnen och det kan bli kontraproduktivt att hålla ihop för barnens skull samtidigt som man inte är, eller klarar av att vara, den positiva förälder som vi alla vill vara. 

Partnern lär även känna det. Kanske inget man pratar om varje dag men det finns där. Man drar sig undan mer och mer. Den spontana närheten försvinner och man gör mer och mer saker på varsitt håll. Snart lever man utåt som en familj men inuti lever man parallellt. Man vänjer sig och sedan blir även det en vardag att leva så. Men det är få som klarar av att leva så i längden. Visst kan platoniska förhållanden fungera utmärkt men då skall de komma ur ett gemensamt beslut. Om det inte gör det så kommer frustrationen att bubbla upp på annat håll och då på ett ställe som inte är så bra. 

Alla är vi rädda för att såra (mer eller mindre). Tror inte det finns någon som med flit gör det. En separation är alltid jobbig men det är nog bättre att kunna styra och välja den själv jämfört med att kastas in i den pga en otrohet eller liknande. En "ärlig" separation visar trots allt på respekt och omtanke mot den andre jämfört med en livslögn eller en otrohet. 

Jag tror även att många har lite för bråttom att välja en separation eftersom vi påverkas mycket av vår omgivning där vi hela tiden matas med att "om det blir jobbigt så separera så kommer du finna lyckan igen". Vi kanske har blivit lite bekväma och har tappat viljan (eller glömt bort den) att kämpa när det är uppförsbacke. För såna finns det alltid i livet och de kommer i olika förpackningar. Men samtidigt måste man inse att det finns tillfällen där det är lönlöst. Man kanske har försökt flera gånger men kommer ingenstans. Man kanske har förlorat orken och lusten att fortsätta ett tag till. Man kanske har växt ifrån varandra där man inte längre delar samma mål i livet. Saker förändras. Vi förändras. Varför skall då inte en förhållande kunna förändras. Till det bättre eller det sämre. Hur många är det som t.ex har alla "bästisar" kvar från när man var ung?

Frågan man kanske måste ställa sig är finns det något kvar att kämpa för? Vill jag? Vill min partner? Eller har det gått för långt? 

Vad gör man om det ekonomiskt inte går att lämna? Ska man stanna kvar då?

Känns jobbigt som det är, orkar man då streta på dubbelt upp liksom?

Om jag skulle lämna, så skulle det vara för att faktiskt få vara själv. Att få bestämma helt själv. Inte för att jag vill ha någon annan.
Det får liksom komma när det kommer med kärleksbiten.
Men oavsett så har du rätt i att man måste jobba med sig själv.

Jag ska försöka fixa ett bättre jobb eller börja plugga igen... tror jag iallafall. Jag måste börja någonstans. Så det får bli att kunna försörja mig och barnen. Och hoppas att jag kan bygga upp mig själv under tiden så att han inte bryter ner mig ännu mer.

Har du bestämt dig för att lämna? Eller funderar du "bara" på det?
Bestämmer din man också över dig? Eller vadhar ni för problem i erat fförhållande?

Ja du och jag och alla dina andra olyckssystrar blir ledsna, för vi vet att vi förtjänar bättre än vi får. Ja, det är ju verkligen så det är, hjärnan förskönar så himla mycket. Själv brukade jag tänka att min pojkvän hade några dåliga sidor (och sådana måste ju alla få ha!) fast egentligen var ju hela mitt liv och vårt förhållande upp och ner och det handlade om långt mer än om några dåliga sidor/stunder. 

Jag förstår att det blir lite skillnad i det praktiska när man har barn tillsammans. Så absolut kan det vara bra att göra upp en plan och tänka över din ekonomiska situation. Men! Grunden är densamma ändå, att du förr eller senare måste lämna. Ju förr desto bättre. Du kommer inte vara helt ensam. Det finns kvinnojourer som kan hjälpa dig och jag, och säkert andra här på FL också , kan vara vid din sida och lyssna och stötta. Har du någon vän eller familjemedlem som du vågar anförtro dig åt? 

Mitt förhållande har varit en helt galen berg- och dalbana. Ingen fysisk misshandel, men massa svartsjuka och kontroll. Jag har fått alla mina saker genomsnokade: spionprogram på datorn, alla mina lösenord kapade, mobilen snokad i, telefonräkningar har analyserats osv. Jag har blivit förhörd i timtal som om jag vore en fånge. Blivit kallad lögnare, fått samma frågor ställda 100 ggr. Han påstår att jag är kär i alla killar jag pratar med och att alla killar som någonsin sett mig genast blir intresserade av mig (haha!). Han har fått mig att känna skuldkänslor om jag vill umgås med mina vänner när han inte anser att det är passande, han tvingade mig att ständigt vakta min mobil så att han kunde ringa för att kolla så jag inte var otrogen, allt jag gjort har kommenterats och analyserats sönder, ständiga diskussioner om ingenting... Ändå, samtidigt så mycket kärlek och så mycket roliga saker vi gjort. Massa skratt och fina minnen, resor vi gjort, fredagsmys.... 

Tyvärr väger det goda inte upp. I slutet var jag så pressad att jag trodde mitt liv var slut. Till slut gick jag sönder. Det som hände var inte större än alla andra grejer som hänt, men jag bara kände att jag orkar inte längre nu. Jag bara klappade ihop. Vi bråkade och nu är jag hos en kompis och det gör fortfarande sjukt ont, men det är slut. Idag träffade jag en person som det första hen sa när hen såg mig var "men oj, du ser ju jätteglad ut idag!". Visst får jag skuldkänslor över det, men det kanske säger något om hur jag levt de senaste åren? 

Men! Exakt samma för mig! Jag har också extremt dåligt immunförsvar. Har varit sjukskriven i 3 veckor nu för allt möjligt. Och igår började jag fundera lite över det. Efter som han snorket påpekade att jag var sjuk jämt. Och då började jag fundera om det kanske berodde på att jag inte mår bra i övrigt så att säga. Började fundera på om jag var såhär sjuk innan jag träffade honom. Och neeej. Det var jag inte. Visst. Barnen släpar hem endel basilusker. Men att bli sjuk var och varannan vecka. Då är det något som inte stämmer.
När ska du till psykologen?
Räkna med att det tar lite tid att nysta i allt.
Jag vill också gå tillbaka till min. Men jag vågar inte.