Hur hanterar man ensamheten? :(

Du är väl inte ensam? Du har väl din man och hans familj?

Kan du hitta trygghet i din mans familj ? Min "nya" familj är min primära, skulle dock aldrig i livet vilja vara utan min syster. Mina föräldrar är mer eller mindre sjuka o jag har dålig kontakt med dem.

Det är ju du som valt att ta avstånd. Duger inte din familj så får du väl gå på Öppna förskolan och dylikt och träffa andra. Har du inga mor- eller farföräldrar? Mostrar/fastrar/morbröder/farbröder/kusiner?

Det verkar som att du är snabb till att avslutar relationer så snart det blir det minsta problem som tex med din bror som har aspergers.

Sluta stöt bort folk..  

Det blir en bra början för din del

Jag håller med ovanstående.

Det verkar som du stöter bort dina familjemedlemmar för att de inte är perfekta.

Då får man skylla sig själv.

Jag har också ett syskon med asperger och jag skulle aldrig drömma om att inte träffa denne på grund av funktionshindret. (Att ha svårt för det sociala samspelet är en del av funktionshindret). Din bror behöver kanske dig mer än du anar, han har ju inte heller någon släkting mer än den alkoholiserade fadern.

Din alkoholiserade far skulle du kunna träffa med kravet att ni ses nyktra.

Hej!

Jag förstår att det kan vara ensamt för dig.

Ett tips från mig som har ett barn med Asberger (eller AST, som det heter nu) är att lär känna din bror. Han fungerar lite annorlunda än vad du är van vid. Lär känna din bror och se vad det kan bli...

 

Inte illa pinkat, hur kunde få råd med ett halvt hus på bara 2,5 år?

Låter smått otroligt.

Jag har också förlorat hela min familj. De har liknande problem. Man brukar ju tala om släktens svarta får. Jag är mer släktens vita lamm men vad spelar det för roll. Du har ju ändå en man också. Jag har inte någon. Men inte gnäller jag för det. Jag är tacksam över det lilla jag har. Det är bara att bita ihop och vara stark, det finns ALLTID de som har det värre! Hade min familj hamnat på gatan hade jag erbjudit dem ett rum hos oss. Tyvärr föreligger inte det motsatta men jag skulle aldrig kunna stöta bort mitt eget blod det är det som skiljer mig från dem!

Ta kontakt med dem av dina kvarvarande närmaste, som inte kan skada dig/er, vilket verkar vara din bror. även syster och far kan vara idé men har de kommit långt i missbruk och fortfarande är i det skulle jag hålla kontakten på distans från mitt hem, till jag vet om eller var jag har dem, sett till utnyttjande, risk för stölder och hot m.m. Sen kan det ju utvecklas till något bättre och om man låter det ta tid, bli något som får alla att växa. Viktigt att barn också får ha kontakt med avvikande människor, så länge de inte skadas av människans beteende, och då menar jag inte att man skadas av att uppleva en konstig människa, men kanske om en konstig människa hotar eller manipulerar mkt m.m. Men om människan inte pratar eller är handikappad eller avvikande på annat sätt, så tror jag barn behöver träffa just de som inte är "normala" för att kunna bemöta dem som just normala människor, även när barnen inte har kvar sin naturliga öppenhet och oförställda frågvishet.

Jag är också i samma situation, har brutit helt med mina syskon och min pappa pga deras missbruk och kriminalitet. Min mamma är också död. Jag tycker inte det är så farligt men jag har inte barn heller som du.
Men jag har accepterat att jag lever inte som andra och kommer aldrig att göra. Alla kan helt enkelt inte få ett vanligt familjeliv.

Det verkar som du på något sätt lyckats hålla din släkt ifrån dig. Du har i alla fall tryggheten och lyckan i din egen lilla familj.

Jag har inte heller några släktingar kvar, jo förresten, några kusiner i ett annat land. Min bror blev mördad, mina föräldrar dog unga, min livspartner avled nyligen och vi hade inga barn. Lever helt ensam nu, men man måste lära sig att hantera det.

Hellre sörja det man gjort, än det man aldrig gjorde. Det är aldrig för sent att återknyta kontakten.

Det är ju du som valt att avsluta kontakten, inte att du "blivit" ensam.

Har du t ex via Facebook kontakt med någon av dina barndomsvänner från där du växte upp? Det kan vara ett sätt att hjälpa upp situationen, att ha kontakt med andra personer som kommer ihåg hur det var när du var liten och som du kanske kan träffa än idag. Inte riktigt samma sak, som sina släktingar, men ändå en förankring.

Hmmm.... ibland måste man avsluta kontakten för att klara sig, och det kan kännas som att man "blivit" lämnad ensam. Har man varit med om det, så förstår man att det kan handla om samma känsla av att vara ensam.