Sprucken livmoder

Oj. Vad hemskt. Skönt att det iallafall gick bra för dig och sonen.

Tack! Jag skulle gärna vilja ha kontakt med någon mer som varit med om något liknande.

Hej! Lite osäker på om jag borde skriva detta eftersom jag inte vill skrämma någon...Min livmoder sprack i v 35 när jag väntade mitt andra barn, det höll på att sluta med att både jag och sonen dog eftersom läkarna inte fattade vad som var fel när jag kom in akut med fruktansvärda smärtor.

Jag har en skiljevägg i livmodern och den gick även ner i slidan (uppklippt/borttagen nu) och två livmodertappar. Detta kan ju ha orsakat att livmodern sprack pga mindre utrymme för bebisen tex.

Jag blev starkt avrådd att skaffa fler barn eftersom risken att livmodern spricker igen är väldigt stor! Nu har jag ju ändå två barn och är nöjd så för mig känns det ok.

Något som däremot inte känns ok är att pga läkarnas handlingsförlamning/inkompetens när de lät mig ligga och skrika av smärta i timmar (trots morfin) utan att agera så är min son bl a lindrigt utvecklingsstörd idag. Han var i princip död när de till slut tog ut honom genom snitt.

Usch, stackare! När jag har hört din berättelse så känner jag att jag haft tur ändå! Så jobbigt att din son får lida i onödan.

Verkar som om läkarna har dålig kunskap om detta. För mig kändes det väldigt jobbigt att inte bli trodd. Jag fick ligga en hel dag utan smärtlindring för att läkaren skulle få en "naturlig reaktion". Bara det att han skulle komma på morgonen men kom inte förrän på kvällen. När jag sen skattade smärtan i topp på smärtskalan bara tittade de på mig som att jag bara var fjantig. Bricanyl-sprutorna hjälpte bäst.

Men till läkarnas försvar så är det väldigt ovanligt att livmodern spricker. Synd bara att vara på fel sida i statistiken. Och sättet man blev behandlad på.

Min vägg går inte att ta bort/skulle inte ge några fördelar. Skulle det inte kunna göra skillnad för dig nu när de tagit bort väggen? Med planerat kejsarsnitt och övervakning? Vad säger de om det? För mig känns det väldigt tufft då jag alltid velat ha mer än ett barn. De verkar inte heller ha särskilt bra koll på riskerna utan säger bara att det finns risker och att jag inte bör göra IVF igen, är jag korkad nog att bli naturligt gravid ska de ta hand om mig efter bästa förmåga eftersom de inte kan tvinga mig att göra abort. (Okej, de sa inte korkad, men det känns som om de menade det.)

Jo läkarna har nog generellt dålig kunskap om detta tyvärr men de borde ha insett ganska snart att något var allvarligt fel! Så smärtpåverkad som jag var och som jag skrek så är det rent tjänstefel att inte agera alls på så många timmar.

Skiljeväggen som är borttagen är den som gick ner i slidan, i livmodern är den kvar. Dessutom med den stora spricka jag hade i livmodern så är nog min livmoder inte i så bra skick även om de lappade ihop mig så gott de kunde. Som sagt sörjer jag inte att inte kunna få fler barn ändå.

Tråkigt för dig dock om du inte klarar av nån mer graviditet eftersom du vill ha fler barn!

Ah, då förstår jag. Skönt att du hann få de barn du ville ha.

Antar att det är svårt att bedöma hur ont någon har. Alla tål ju smärta olika bra. Själv funderade jag på om det var så det skulle kännas att vara gravid och föda barn och jag bara var sjåpig, men kände ändå att något nog var fel ändå. Kunde bara ligga på rygg i sängen och kom inte upp själv ens när ryggstödet var hissat till max. Men man tycker att läkarna och barnmorskorna borde kunna förstå skillnaden. Det värsta tyckte jag var att de trodde att jag bara var förstoppad och tvingade i mig massa äcklig dricka och att gå runt i korridoren med mina smärtor. Sen kom sonen.

Jo jag är väldigt tacksam för mina båda barn!

Jättejobbigt att inte bli trodd men kommer faktiskt inte ihåg om de ifrågasatte min smärta. Vet att jag fick en del morfin och att de kollade om jag hade värkar, vilket jag hade nån enstaka men inte så att det kunde förklara den konstanta otroliga smärtan.

Tycker du ska be att få prata med någon kunnig läkare angående ev fler barn.

Jag har pratat med de som är experter här i stan. Ska få träffa en till. Blir ju inte bättre av att båda läkarna som opererade mig har flyttat. Funderar på om det finns någon mer expert någon annan stans i landet som det går att kontakta.

Har tyvärr inget tips om någon bra läkare men hoppas du får träffa någon bra som kan göra en ordentlig, korrekt bedömning. Önskar dig lycka till!

Tack! Och tack för att du delade med dig av din berättelse!

Så fruktansvärt för er.... Vill bara säga att det går att få barn mha surrogat... Kika gärna in på www.surrogat.nu Finns alternativ både utomlands och i Sverige. Utomlands är dyrt och krångligt men då har ni oftast föräldrarättighet direkt i landet där barnet föds. I Sverige finns ingen reglering och ni måste adoptera barnet efter födseln. Glad att ni och era barn överlevde!

Vet inte hur jag ska ställa mig till surrogatmödraskap. Tycker det är en väldigt svår fråga. Och dessutom inte lagligt i Sverige. Även om det känns lockande, För mig ligger också sorgen i att inte kunna vara gravid och föda fram mitt barn. Adoption finns ju också. Det var jag inne på för några år sen, innan vi fick sonen. Men efter alla års kämpande har det känts som ett sämre och sämre alternativ. Kanske får fundera på det alternativet igen.

Jag är själv surrogatgravid så visst går det här. Det är dock upp till alla parter att lita på varandra och som sagt måste mamman adoptera barnet efter födseln pga att den som föder ett barn automatiskt får status som modern. Det är förbjudet att ge/ta emot ersättning för det däremot. Finns surrogatalternativ i usa, Storbritannien, Georgien, Thailand, indien mfl utomlands också. Men naturligtvis är vanlig internationell adoption en möjlighet. Förstår att du helst vill uppleva en graviditet och födsel själv. Men är det förenat med livsfara är det kanske inte värt det.... Särskilt när du har ett barn också som behöver dig. Kanske finns det någon möjlighet dock. Du får tala med någon expert på din typ av livmoder om det skulle kunna finnas en möjlighet till graviditet. Lycka till!

Min livmoder sprack mitt i krystvärkarna och den smärtan går fan inte att beskriva och det var INGEN som trodde mig. Till slut blev det URAKUT snitt vi överlevde båda två.

Usch Ingeborg! Det lät hemskt! Jag är glad att sonen låg i säte så det blev kejsarsnitt och jag slapp att krysta. Vet inte vad som hade hänt då! Nu sprack den inte ända in utan bara yttre lagret. Har pratat med läkaren som gjorde kejsarsnittet igen och fått veta lite mer.
Det är jobbigt att inte bli trodd. Fick hem journalen från första stället idag och blev irriterad på vad det stod. Det framgick inte alls hur ont jag hade! Bekräftar bara att de inte trodde på mig.
Vad skönt att det gick bra till slut för er i alla fall.