Rädsla panik inför att skaffa barn dilemma

(långt och luddigt inlägg,bara så ni vet)...
Jag ska erkänna, jag har aldrig riktigt haft en tanke eller intresse på att jag ska ha barn någon gång. 
 Har alltid tänkt att barn är inget för mig, de är jobbiga, tar för mycket tid, de skriker och jag kommer aldrig kunna göra något för mig själv igen. Dessutom byggde jag upp min rädsla inför barn och förlossningar började redan som 10 åring. Tiden gick, jag tog studenten, flyttade utomlands och jag började jobba på dagis en tid och till min förvåna kommer jag på mig själv med att verkligen gilla det. Lite till den grad att jag är i chock över att jag faktist trivs med vara bland barn och för att vara ärligt mot mig själv så jag har aldrig mått så bra och varit så glad som när jag jobbade på dagis. Mot min vilja började någon slags moderlig känsla växa i mig och allt eftersom började jag tänka,tänk om jag skulle ha barn någon gång. En egen liten knodd. Hur det skulle vara, hur hen skulle se ut osv. (jag kanske helt enkelt börjar växa upp? vem vet)

 Men nu till det svåra till mitt verkliga problem, det är som så jag dejtar en äldre man, han har redan två barn (5 resp.10 år) sedan innan. Han har egentligen fyllt sin kvot och har inget behov av fler barn tänkte jag...Men trots detta säger han till min fasa att  han skulle gärna vilja ha ett barn med mig. Grädden på moset säger att han vill inte vänta förlägne eftersom han är äldre och vill fortfarande ha ork/lust för att uppfostra en ny liten krabat, hans två döttrar,jobba och leva livet och allt de dära som man vill i livet. Jag är självklart jätte hedrad och känner mig varm inombords att han vill att jag ska vara en del av hans familj på riktigt och även adda till mitt eget blod så att säga. Jag älskar denna mannen och vill leva resten av mitt liv med honom. Men jag befinner mig lite i panik, även om jag börjat vänja mig vid tanken vid barn och fantisera smått om en framtid så vet jag inte om jag är redo att bemöta min största rädsla (näst efter att dö) för att bli gravid, ha en förlossning och sedan om jag överlever den,  verkligen leva ett familjeliv med mitt barn och ha 100% ansvar resen av livet....

Jag är rädd för bli gravid, för allt som kommer hända med kroppen. Hur vet jag att min kropp skulle klara av det? Hur vet jag att jag kommer överleva? (liv rädd för att dö) Jag menar, har redan nu svårt för hålla mig i vikt, dvs jag pendlar städning mellan undernärd och ok i vkit. Jag är lång, liten och nätt, har inga "stora barnfödar höfter" Jag klarar inte av smärta och minsta förlust av blod och jag blir svim färdig. Sen tanken att trycka ut ett barn i size som en fotboll får mig att hellre vilja hoppa framför ett tåg...sprika, uppklippt, sy igen, blod åh allt de  där som kan ske under/efter en förlossning...svimfärdig av att bara tänka på de......min värsta mardröm är att jag dör under förlossningen...åhh jag vet inte vad jag ska göra jag känner mig som ett hopplöst fall...jag vill ju inte gå glip av en del av livet bara för att jag är rädd...
Jag har här framför mig världens bästa man och jag hade inte haft problem med att offra mig och förbli barnlös om han inte hade viljat ha fler barn. Men nu när han har sagt att han vill ha ett barn med mig, så ställer de allt upp och ned. Nu måste jag brottas med min rädsla..för han är den man jag vill vara med och den man jag vill ha ett barn med...men jag vet inte hur...

varför kan man inte beställa sitt barn på posten? Måste man tvunget att behöva bära på knodden och nästan dö på kuppen för att kankse få en mini-mi?  ....