Ingen bebis förrän 2016.

Jag planerar barn redan nu men har två år kvar på mina studier, fastän det inte skulle göra mig mer än överlycklig om jag blev gravid, har heller inget ont av att ta uppehåll, utan det är min pojkvän som trycker på att jag ska bli klar osv. Längtan blir inte bättre av att tre av mina närstående vänner är gravida...

Hej! Jag är 28 år och har velat ha barn under en längre tid. Men en morgon i mellandagarna 2013 vaknade jag upp med ett sånt begär och längtan som knappt går att beskriva. Kroppen och knoppen va bara redo och nu vill jag mer än någonsin. Jag mår rätt dåligt av den här längtan, inte av längtan i sig utan det är så att sambon inte vill. Vi har varit tillsammans 9,5 år och har ett jättebra förhållande och vet att det kommer att vara vi! Men han är 1,5 år yngre än mig och har inte alls bråttom. Jag börjar känna mig stressad av åldern och han ser sin egen ålder som ett hinder - han tycker att han är för ung och är inte alls redo. Jag kan inte annat än att acceptera det, men frustrationen och längtan gör ont i mig. Jag vill jun gärna få barn med mannen jag älskar. Han försäkrar mig om att han är stensäker på att det är mig han vill ha familj med, vilket är lugnande, men det stillar inte längtan!

Det låter väldigt likt min egen sits. Min sambo är också den som inte vill ha barn nu utan att jag ska gå klart skolan först. 1,5-2 år känns så oerhört lång tid när man redan har längtat så länge. Den biologiska klockan ringer högt kan jag lova. Inte hjälper det att typ alla runtomkring ploppar ut söta bebisar hejvilt. De flesta av mina gamla klasskamrater från gymnasiet osv har redan två ungar. :(
Har din pojkvän fast jobb?

Samma här! Längtan i sig tycker jag är ganska mysig. Jag kan sitta och dagdrömma, eller ligga och liksom mysa i tanken på att bli gravid när jag ska somna om kvällarna. Det är just det att han inte vill som gör allt så smärtsamt.
Din sambo är ju ungefär lika gammal som mig, inte så värst ungt i min mening. Jag är 27 och kommer att fylla 29 samma år som vi ska börja försöka. Förmodligen så kommer jag att vara 30 år när jag får mitt första barn och det känns inte alls kul för mig. Ibland blir jag nästan förbannad att jag inte kan få bestämma om mitt liv själv, men samtidigt så vet jag ju att det inte bara är mitt liv det handlar om utan även min sambos. Det känns bara som att han har en sån enorm kraft över mig i och med detta.
Tänk om det är så att man har jättesvårt att bli gravid? Tänk om man inte kan bli gravid utan behöver hjälp, osv osv. Jag vill inte vara jättegammal när jag får mitt första barn. Dessutom blir det svårare att bli gravid ju äldre man är. Nej usch, jobbiga tankar.

Ni har inga andra hinder än åldern? Ekonomi? Har ni båda fast jobb osv?

Låter som att vi har det väldigt lika! Jag känner precis som dig, jag förstår hans beslut att vänta. det är inte värt att göra något man inte är redo för. men jag kan också bli så himla arg för att han bestämmer hur mitt liv ska utformas och att min absolut största dröm måste vänta för att han ska få leva klart sitt ungdomsliv. Och vad det är han vill göra vet han inte. Bara det att han vill ha möjligheter att göra saker om han skulle vilja. Det låter mer som osäkerhet för mig än att han inte vill. Jag tror han är skiträdd helt ärligt. Han är oerhört pedagogisk och bra med barn vilket gör det svårare för mig att förstå varför han inte är redo, men det är nog bara han som kan avgöra det såklart. 

Vi har båda fast jobb och en stabil ekonomi. Däremot så har min sambo precis blivit chef över sin avdelning vilket såklart gör att han jobbar lite mer nu i början för att få ordning på sin avdelning som haltat ett tag. Så det gör ju sitt till också.

Vad säger din sambo då? Han är ju rätt ung fortfarande iof. Min sambo blir ändå 27 i september vilket va samma ålder som mina föräldrar fick mig. Han föräldrar var dock 30 resp 33...

Det måste kännas ännu mer frustrerande när ni ändå har det stabilt ekonomiskt med fast jobb och sådär? Jag studerar ju och har arbetat utomlands i 3,5 år innan vilket jag inte kan basera någon föräldrapenning på. Därför är det mest logiskt att jag tar examen och att vi börjar försöka då.. Det kommer ju kanske inte ta med en gång och då hinner jag jobba de åtta månader som krävs för att få föräldrapenningen baserad på min nya inkomst. Min sambo är just tillsvidareanställd men kommer att få fast jobb till hösten. Din sambo har nog fullt i huvudet med allt nytt på jobbet och då blir det säkert lätt att man sparkar bakut när det kommer barn på tal.. Det kanske är lite mycket på en gång? Samtidigt så kommer du ju inte föda ett barn på ett par dagar utan det tar en stund och det kanske som sagt inte tar de första försöken utan det krävs ett tag innan man blir gravid. Har du förklarat det för honom? Jag har varit jätteledsen idag så vi hade faktiskt ett ordentligt snack när han kom hem från jobbet och det kändes så himla bra. Jag förklarade för honom att det känns som en sorg inne i hjärtat och att det är jättesvårt att förklara om man inte känner så själv. Vi pratade igenom allting och är båda på det klara med att börja försöka när jag tagit examen (januari 2016) och kunde till och med prata lite om hur man skulle berätta för folk, profylaxkurser haha och lite annat. Det kändes jättebra och skönt att veta att han faktiskt vill ha barn, men han vill att jag ska vara klar med skolan så att vi slipper oroa oss för ekonomin. Han är en väldigt praktisk person, jag är lite tvärtom. ;) Han sa att han skulle kunna skaffat barn idag om det hade passat med skola och jobb. Skönt att veta på nåt sätt.

Jag har försökt förklara hur jag känner, om sorgen och längtan och frustrationen. Men det är ändå ett nej. Jag har förklarat att det kan ta jättelång tid och om min oro och rädsla över att vi inte kommer kunna få barn när vi väl börjar försöka. Men jag tror inte han förstår allvaret i det, eller så bryr han sig inte, jag vet inte. Han tänker bara på sig själv i den här frågan och inte på hur mkt det påverkar mig psykiskt. Att han inte är redo, att han inte tycker det känns rätt nu. Men jag då? Min dröm, min längtan? Han vill inte ens prata om när han kan tänkas vara redo, inte säga att vi kan börja försöka om ett, två eller tre år. Han kommer säga till när han är redo. Men jag har svårt att tro att han någonsin kommer känna sig redo... Kommer han liksom bara vakna upp en dag o känna sig redo? Funkar det så? Tänk så är han osäker på om det är mig han vill ha barn med, även fast han säger att han vet att han vill med mig i framtiden. Varför ska bara jag behöva kompromissa? Usch, idag är verkligen en jobbig dag... :(

Idag fick jag reda på att en av mina bästa tjejkompisar är gravid. Hon samlade mod till sig o berättade att hon var gravid och hoppades innerligt att jag inte skulle bli ledsen. Såklart glädjas jag åt hennes nyhet och önskar dem all lycka, men det knöt sig i magen på mig. En väldigt konstig känsla av glädje och sorg blandat. Man blir så påmind om sin egen sorg mitt i all glädje man ska dela med henne. Hon är dessutom tre år yngre än mig, med en sambo som är lika gammal som min sambo.. Men det va väl hennes tur denna gången!!

Jag tror att vissa killar aldrig kommer att känna sig redo förrän tjejen är gravid, och under de nio månaderna och när bebisen kommit - först då kommer killen känna att han vill ha barn. Nu säger jag inte att din kille funkar så men jag har stött på flera olika exempel på det i min bekantskapskrets. I vissa fall ville inte ens killen ha barn någonsin men blev sen en jättebra pappa. Det är nog viktigt att du förklarar dina tankar och din oro över att kanske aldrig kommer att känna sig redo. Och att du skulle behöva ett tidsspann eftersom det smärtar ännu mer att inte ens kunna längta. Dessutom måste ni kunna mötas på halva vägen eftersom det inte bara är hans liv det gäller.. Att det inte räcker för dig att han att säger till när han är redo. Du offrar mycket för att gå honom till mötes då ska han kunna göra det tillbaka.

Fy vad jobbigt... Jag har också tänkt på att hamna i den situationen då flera av mina vänner också är sugna på barn. Den ena studerar dock som mig och tar examen sex månader innan och kommer inte skaffa barn innan dess. Den andra vet jag inte riktigt, men hon vill oxå studera och har inte ens börjat någon utbildning än. Jag hoppas att jag kan bli gravid samtidigt som någon jag känner men det är väl drömtänkande. Jag skulle tycka att det var jättejobbigt om mina vänner skaffade barn innan mig dock fast samtidigt vara jätteglad för deras skull precis som du. Kan du inte ta upp det lite smidigt för din sambo, att de skaffat barn och han är samma ålder.. Som en liten pik eller nåt.