Vi finns, vi som ångrar barn

Kan intyga att det är ett livslångt trauma att leva med att vara oönskad, ovälkommen eller att ens föräldrar bara inte orkar med att man finns.

Ångrar delvis mitt barn. Skaffade som någon annan redan sagt barn vid fel tidpunkt och under fel omständigheter. Ångrar inte barnet och vill inte ha honom ogjord men ångrar att jag fattade beslutet att bli gravid. Mäktar knappast med honom men det gör pappan ännu mindre så jag har inget val (förutom att överlämna honom till samhället att vårda). Nu när han blivit några år och inte är så krävande längre orkar jag till slut älska honom nästan hela tiden. Har alltid gjort allt i min makt för att han inte skulle märka av mina känslor men har ändå ofta oroat mig för honom. Han är ett barn, en människa och förtjänar att känna sig ovillkorligt älskad. Det är svårt att vara förälder. Och väldigt mycket svårare för vissa än för andra.

Kontentan är väl att jag ångrar mitt barn eftersom jag inte alltid orkat vara den förälder som han förtjänar och att inget barn förtjänar att leva så.

Barn har inte alltid varit det finaste som finns, det är en illusion som man har. Du har kanske inte läst historia, men vad säger du om änglamakerskor, fosterbarn (där den som bjöd lägst fick barnet), olagliga aborter.
Barn har i många kulturer, i många århundrande, varit lägst i familjen.

Det är först när kvinnorna kunde styra sina graviditeter som barn har hamnat högre upp (nu generaliserar jag givetvis, det har alltid funnits barn som varit mycket välkomna, absolut)

Skillnaden då mot nu, det är att folk kan prata om det på anonyma forum.

Jag personligen har alltid varit ointresserad av barn, har aldrig varit barnvakt, mer än under tvång, har undvikit barn så mycket som möjligt. Jag har ett eget barn, som jag självklart älskar och absolut inte ångrar, men barn generellt ger jag inte så mycket för. Sedan finns det barn som är underbara individer, precis som vuxna

Jadå, det fanns kvinnor som ville lämna bort sina barn, fosterfamiljer har idag en fast arvode och de bör och ska väljas utifrån andra kriterier.
Jodå visst älskade föräldrar sina barn förr, men långt ifrån alla.

Kvinnor blev med barn vare sig de ville eller inte.

De jag känner älskar sina barn, men de flesta på en vettig sund nivå.

Nåja, jag anser att du är lite väl naiv och blåögd hur det var förr. Läs lite litteratur som är skrivna av våra stora proletärförfattare så får du en annan bild (nej jag är inte vänster, men har läst många böcker med stor behållning). Om hur barn tvingas tidig till försörjning, hur de misshandlades, "såldes" billigt som arbetskraft etc.
Det var en hel del kvinnor som blev gravida, som inte ville ha barn, som lämnades bort och gjordes det inte det, så behandlades de illa.

Jag tror modersinstinkten är biologiskt. Jag är glad över att denna instinkt är så stark för just mig. Jag tror denna instinkt är svagare hos andra, t ex min egen mor.

Och så finns det ju vi som får ett barn där det inte riktigt blir som det var tänkt..ett handikappat barn som gör att man för all framtid aldrig kommer kunna släppa taget. Trots stöd från samhället ligger hela ansvaret på mig, kan aldrig känna mig fri och ledig och låta henne ha sitt egna liv. Detta är ett barn som i mina ögon inte borde fötts, hade varit en mycket bättre situation om det blivit ett missfall istället.

Så kvinnor som inte vill ha barn är korkade?

Gud så löjligt! Att man har mer eller mindre, eller ingen alls barnlängtan absolut, men att det skulle ha med intelligens att göra? Löjligt som sagt.

Jag har alltid velat ha barn, längtat, köpt grejor långt innan barn var planerade och förvisso är jag intelligent men tänk bara på alla som promt ska ha barn och lurar sina män, hur intelligent är det? Om vi nu ska föra ett sådant resonemang.

Vill man ha barn så gör man vad man kan för att få barn, med en villig partner. Annars blir det som i TS fall, ett barn man ångrar eller kanske inte ens velat ha från början. Kvinnorna måste då oftast stå sitt kast och ta hand om barnen, men en man, han kan betydligt lättare bara säga tack och hej och hur schysst är det mot barnet?

Mhm. Och var i allsindar får du den tesen ifrån? Hur många intelligenta kvinnor skaffar unge på unge som de inte har varken ekonomi, möjligheter att ta hand om eller en passande far till? Jag har träffat många kvinnor genom åren, de som valt att frivilligt avstå barn har varit högutbildade kvinnor som har intellektet att fatta det beslutet efter noga övervägande.