Ge upp / Kämpa???

Melij och Mllm: Jag känner så starkt med er! Det ni (vi) går igenom är fruktansvärt! Att det liv man levt helt plötsligt inte ska fortsätta vara samma liv. Det finns inga ord för den paniken. Jag har haft en låååång känslomässig resa denna sommar och vet knappt längre hur jag tänker eller känner... Mycket är kaos, overkligt, sorgligt, bittert - men samtidigt en känsla av tomhet. Det blev inte som man tänkt sig. I tråden "På väg att bli lämnad efter tio år" här på FL kan ni följa hela min resa om ni önskar. I mitt fall är separation ett faktum, vilket smärtar oerhört att inse och bearbeta. Dock mår jag nu bättre än för några veckor sedan. Det som hjälpt mig hittills är att se till att hundraprocentigt försäkra mig om att min sambo är helt övertygad om att detta inte går att rädda. Jag föreslog allt som finns att göra för att lappa ihop det mellan oss. Jag bankade in i honom att jag var beredd att kämpa till sista blodsdroppe (inte minst för barnens skull) om minsta känsla av hopp gällande räddning av relationen fanns. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag gått med på separation utan att ha försökt allt. Vi gick även på familjerådgivning ett par gånger. När han dock, trots mitt kämpande, fortsatte påpeka att detta inte kan räddas, då valde jag att släppa det. Jag har bestämt mig för att börja bearbeta denna spruckna relation nu. Och det som ger mig kraft nu är att enbart fokusera på mig själv och barnen. Jag pratar och ältar allt vad jag kan med vänner, familj, kollegor och kurator. Med honom pratar jag ingenting om oss längre. Jag har, efter att helt ha försäkrat mig om att han inte tror på vår relation, bestämt mig för att börja vänja mig vid ett liv utan honom. Jag ser honom endast som mina barns pappa. Allt annat skjuter jag åt sidan. Jag stänger av tankarna på honom som en partner eller tankarna på om det ändå blir vi igen i framtiden. Just nu är det en dag i taget. Jag finner mening i barnen, i vännerna och i arbetet. Jag räknar inte in honom i några planer längre, trots att vi fortfarande bor ihop, då jag redan nu försöker leva ett liv utan honom. Jag säger verkligen inte att det är lätt, men det går. Bara tiden kan utvisa hur allt detta slutar. De råd jag kan skicka med er är att prata med era män och försäkra er om att de är säkra på sin sak. Tvekar de så skulle jag stanna och kämpa. Men är de säkra skulle jag släppa fram alla känslor, bryta ihop, söka stöd på alla sätt som finns, och när några veckor passerat skrapa ihop resterna av mig själv och börja bearbetningen av förlusten. Men givetvis kan bara ni själva känna vad som fungerar för er. Ett råd som många gett på vägen men som jag inte varit redo att ta till mig förrän nu är att vara snäll mot mig själv. Nu förstår jag vad alla menade. Så när ni kommer till den fas där chocken lagt sig och insikten om att förhållandet faktiskt inte kan räddas (om det nu inte visar sig att det kan räddas, vill säga) - lova att vara snälla mot er själva. Känn ert egenvärde. Kram till er!

Det är verkligen hemskt när ens drömmar rasar samman. Det som är ännu hemskare är att min sambo nu ska göra det JAG/VI drömt om så länge! Han ska nu bosätta sig i ett bra bostadsområde lite längre utanför staden och köpa bil! Han vill bo där för det är ett bra område för barn. När JAG föreslagit det tidigare har han tyckt det blir för dyrt o bo där med bilköp o bensin och så därför har vi bott kvar i centrala Malmö p.g.a. nära till jobb/skola och kunna spara pengar.

NU passar det! När han ska ha en egen lägenhet (som ju är dyrare än att dela) OCH köpa bil! Jag är så jävla förbannad på honom! Nu passar det att ta tag i saker liksom. Innan har jag gjort allt, jag har fixat allt, nu kan han helt plötsligt prata med sina kollegor som tipsat honom om den här bostaden (antagligen nya tjejen som han troligtvis dejtar som ju också bor där). Och det värsta är att han inte berättat detta för mig än. Så jag undrar när han tänkt det? Och hur ska jag bo har han tänkt?

Så himla skönt att precis allt i vårt hem är mina saker förutom soffa och säng som vi köpt gemensamt! Så han har ingenting. Tidigare hade jag tänkt vara schysst och dela men varför ska jag göra det? Han har ju alltid levt med ditt och mitt inte vårt. Så har det varit hela vårt förhållande. När jag tänker efter är det något som alltid gjort mig ledsen. Lever man som en familj delar man väl? Vi har ju haft väldigt lika löner (förutom när han jobbar extra, vilket han alltid gör då får han ut mycket mer, vilka jag aldrig sett röken av vet inte vad han har på sitt sparkonto osv) men annars tjänar vi ca 26 000 båda två/månad, vilket gjort att vi haft våra egna pengar och bara delat rakt av på gemensamma kostnader hyra, bredband, el, satt över samma belopp till matkonto osv.

Idag är jag väldigt arg. Vill bara ta mitt pick och pack och dra, och låta han stå själv med dubbla hyror till han flyttar vilket ju han tänkt lämna mig med! Har registrerat mig på lägenhetsbyte men svårt att byta en 3:a mot en 3:a sen vill jag max ha en hyra på ca 6500 vilket gör det liiiite svårt också. Det är ju dyrt med lägenhet. Får väl sätta mig i en 2:a. Tänker fortsätta spara till bostadsrätt/hus även om jag är själv.

När han flyttar kommer han ha allt tid i världen till att träffa den där tjejen jag misstänker att han är intresserad av, kunna sms:a ostört osv. Klart han inte kommer sakna mig.
Känns som om han bara tänker på sig själv. Och han menar att jag bara tänker på mig själv. Att jag vill lösa detta för att det är bäst för mig.

Jag vill verkligen inte vara singel. Jag vill ha en familj. Någon att dela drömmar. Jag vill ha fler barn och jag vill bo i hus. Hur träffar jag någon när jag redan har barn? Jag är ganska blyg av mig och tycker dejtande låter sååå jobbigt. Men jag tror jag behöver någon ny för att kunna gå vidare, slippa sitta själv. Jag är 28 år och tiden tickar ju!

Har suttit och gråtit hela morgonen och min älskade treåring har varit så orolig varför mamma är ledsen. Har försökt förklara att pappa ska flytta men han förstår nog inte...
- "Var ska du bo då mamma? Är du ledsen, förlåt mig mamma, det var inte meningen. Ska du bo hos pappa? Ska vi flytta?"

Alltså han kommer bli sååå förvirrad av allt detta. Och jag vet att jag inte ska gråta inför honom men ibland brister det helt enkelt.

Ja vad ska man säga, finns fler i samma situation. Säkerligen också där det är kvinnan som lämnar men då männen kanske inte känner lika stor behov av att skriva av sig som vi kvinnor.

Det har gått en tid och mitt liv fortsätter som en berg och dalbana, några starka positiva dagar och några mindre bra. Jag har mina nära och kära NÄRA och ventilerar ofta och mycket till dom vilket lättar enormt på trycket. Skulle inte klara mig utan att få älta skrika gråta med dom..

Dagar som denna är ok mest är jag trött och dränerad på allt ältande. Jag gillar mig själv dessa starka dagar och jag ser på saker klarare och mer realistiskt.
Fler sådana dagar Tack!!!
Det är en fruktansvärt jobbig resa men jag vet att jag kommer ur det stark, den som får leva med det dåliga samvetet för resten av sitt liv är inte jag. 
Jag berättar fortfarande att jag är villig att satsa, kämpa, försöka osv men får ingeting för det, men på nått sätt så känns det bättre. Jag ger inte upp så lätt, visst det är ett rent helvete men jag kan leva med det. När jag senare i livet tittar tillbaka på den här tiden i mitt liv så kan jag med gott samvete säga att jag gav inte upp.. 

Vi har ett barn tillsammans och ett på väg, jag är helt ensam i denna graviditet han visar ingen större intresse men han vill vara en del av hens liv.
Jag tycker inte synd om mig själv jag har valt att bilda familj med någon som jag har varit upp över öronen förälskad i, som jag trott skulle vara föralltid. Nu blev det inte så, vet inte alls hur det blir men just nu är det inte så. Jag ångrar ingeting, jag tror den mannen finns kvar han är bara långt lång borta nu..
Jag tror fortfarande att han befinner sig i någon sorts livskris, spelar ingen roll vad jag gör eller säger det rinner bara av honom.
Som sagt jag tycker inte synd om mig själv jag älskar vårt  barn vi har nu och mitt barn jag har i magen oavsett om han är där eller inte.
Vem jag tycker synd om är han som måste må så riktigt förbaskat dåligt att han lämnar sin gravida fru och familj bara så där...

Men det får han leva med, inte jag!