vårdnadstvist

Det beror ju på vad samarbetet ska innebära och vad "mötas på halva vägen" ska innebära. Det är stor skillnad på om det exempelvis gäller en bebis som pappan kräver att få ha ensam varannan vecka och en femåring som han vill ha varannan vecka. Så om du kan berätta några fler detaljer så kan jag svara lite bättre.

Om pappan och barnet känner varandra så borde det inte vara ett problem. Om de inte har en nära relation så att barnet känner trygghet så får de arbeta sig till det. Jag förutsätter nu att pappan är vettig i övrigt, alltså inte missbrukare eller psykiskt sjuk eller annat som gör att han inte är lämpad att ta hand om ett barn.

Om allt är okej kan mamman inte neka egentligen. Det är barnet som har rätt till umgänge. Det första steget för denna pappa är att boka en tid för samarbetssamtal hos familjerätten (soc i kommunen) för att försöka lösa detta. Går inte det så återstår att driva process i domstol och för att göra det behöver han ett juridiskt ombud.

Det är möjligt att det är så ibland, men det är också ofta som föräldrar kommer överens själva när de inser att de måste. Det är då oftast givetvis bättre på alla sätt. Bråk kan ställa till med mycket. Dessutom kostar det en hel del pengar och tar tid. Man ska tänka på att man ska samarbeta kring sitt barn i olika grad för resten av livet eller i alla fall tills de är vuxna.

Ofta är det så att när en del kommer till myndigheterna och möter lite allvar, så börjar de tänka till och inse att det de håller på med inte fungerar. Man behöver inte ta till tunga artilleriet direkt och det kan vara dumt att göra det. Därför är det relevant. Det är dumt att driva på konflikter till att bli större och svårare än nödvändigt.

Nu skriver TS längre ner att man har försökt med detta och att det inte gav något resultat. Då har man gett det en chans, så då går man vidare.