Är vi för unga?

jag va/är 26 när min son föddes (6 månader) och sambon är 21.
Tycker de är en ok ålder att skaffa barn, då är de ju 23 år mellan er, då kan du gå ut med mini när den är 18-19 och inte va en gammel tant till morsa xD

de är 20 år mellan mig och min ,mamma, och har aldrig haft en bättre bästa vän, vi har haft sååå kul och hon är är mer ungdomlig bland alla mammor, alla mina kompisar älskar henne, t.om gick hem till mig utan min vetenskap och umgicks med mamma och pappa under skol tiderna:P

Jag har velat ha barn sen jag va 19, och de gick i perioder, ena månaden så kunde jag inte sluta tänka på de, kroppen och själ skrek efter en bebis, sen andra dagar tänkte jag inte på de..

vad som är ungt och inte spelar ingen roll, bara ni bägge är redo och har de bra ekonomiskt och med varan.

De är de hårdaste jobbet ni kan ha, föräldraskap.
sömnbrist (iaf ibörjan)
Hinner knappt duscha äta osv innan mini vill ha mat igen..
massa jobbigheter men sådana underbara moments, första leendet, skrattet, babblet, när dom kollar på en och ser i deras ögon att man är deras hjälte. Går rakt in i hjärtat. Lycka <3

Hoppas ni skaffar en, så underbart, jobbigt i början men sen så ! ^^. lycka till :)

Ett tips är att bosätter er där ni vill bo med barn innan ni börjar försöka. Det är väldigt kul att få föräldragrupper osv i sitt närområde, ett lätt sätt att lära känna andra familjer med barn i samma ålder.

att skaffa barn handlar väldigt sällan om ålder, det handlar om när man helt enkelt är mogen för barn och det verkar ni ju vara. 

En bebis tar ingen plats, sover ni med barnet eller har en spjälsäng inne hos er och byter blöja i sängen - mer utrymme behövs inte. 
Eget rum behövs inte på minst ett par år - ibland kan man vänta ännu längre. 

Ni har det ni behöver för att få ett efterlängtat barn - ni behöver bara börja prata om saken. 

Om ni är överens om att ni båda vill ha barn förstår jag inte riktigt varför det ska kännas konstigt eller pinsamt att prata om saken. Säg som det är, du längtar efter barn och vill gärna börja nu.  

Jag var 21 när jag fick mitt första barn och 22 när barn nr två föddes.  Sen blev det ett jättehopp och fick nr 3 när jag var 30. 

Hej!

Jag var 25 år när vi blev gravida och för oss var det perfekt. Vi hade varit ihop länge, bott ihop nästan fem år och rest en del. Båda hade tillsvidaretjänster. Så det fanns liksom ingen anledning att vänta, och ville vi ha fler barn så skulle vi hinna med det också. Och ändå få tid tillsammans sen efter att barnen flyttat hemifrån.

Om det är rätt läge kan bara ni avgöra men om din kille till och med skämtar om det så kan du kanske spinna vidare på det och kolla om han är seriös!

När jag var 23 fick jag mitt andra barn. Snacka ihop dig med sambon om detta och om han också är redo för detta stora steg så kan ni börja planera. Med jag skulle rekommendera att ni flyttar före en graviditet så att ni hinner få allt klart före ankomsten.

Och leta efter ett område där det finns lekplatser, förskolor, skolor o.s.v i hyfsad närhet.

Min spontana reaktion är att ni är för unga men det baserar jag på hur det blivit för personer i min omgivning som skaffat barn. Det låter som att ni skulle klara det bra.

Jag har som sagt vänner som skaffat barn relativt unga och för dom blev det verkligen en chock. De hade en väldigt romantiserad bild av hur det skulle vara att skaffa barn.. De älskar verkligen sitt barn, finns ingen som helst tvekan om det men de trodde inte att de skulle få ge upp så mycket. Vi brukade inte ses såå ofta då de är väldigt mycket med bara varandra men nu ses vi verkligen aldrig. Jag blir extremt osugen när jag ser hur det blivit för de jag känner som skaffat barn, tyvärr. Man får ge upp en stor del av sitt liv, det måste man vara beredd på. Allt jag vill säga är bara att man ska tänka igenom det Rejält innan man planerar barn, det går liksom itne att gå tillbaka. Det är dessutom väldigt mycket jobb som sliter på både det sociala livet och relationer. Jag tror dock att de jag känner är extremfall då jag egentligen tror att de flesta som får barn går det bra för. 

ursäkta detta neggoinlägg..

Har ni vänner som har barn förresten?

Jag tror att vi båda två är redo att "ge upp" det som krävs för att ge ett barn precid så mycket tid, närhet och uppmärksamhet som det krävs. Min sambo är väldigt familjeorienterad från början och väldigt barnkär.

Jag vet inte själv varför det skulle kännas så himla konstigt att ta upp just detta med honom. Vi har en väldigt nära relation annars och pratar om allt annars. Och vi har ju som sagt diskuterat barnfrågan och är där överens om att vi båda kommer att vilja ha barn relativt tidigt i livet om allt annat är rätt (han önskar sig tre, jag har alltid föreställt mig två men kan ju såklart ändras på den punkten). Men det är kanske för att det är ett så himla stort steg att ta. Att säga så som du skrev "Jag längtar efter barn och vill gärna börja nu" känns så himla läskigt. Tänk om han inte vill, inte är redo? Tänk om jag inte är det egentligen? 

Just att det skulle slita på vänskapsrelationer är jag inte så orolig för. Vi har en kompis som blev mamma redan i gymnasiet (ej planerat) så det räknas inte riktigt, och ett kompis par som är ganska mycket äldre och en annan vänskapskrets egentligen som nyss fick sitt första. Annars är de flesta av våra kompisar väldigt, väldigt långt ifrån att bilda familj... Vissa av dem har aldrig ens haft en seriös relation

ni kan ju aldrig veta om ni är redo eller inte om ni inte pratar om saken. 

Känns det "slutgiltigt" att säga att nu kör vi så kan du ju kanske börja med att fråga om det känns okej att du slutar med p-piller om några månader?  Då har ni ju båda en frist där så att säga och ni båda kan förbereda er för vad som komma skall. 

Hur du än vänder på saken så måste ni prata om det. 

Så är det ju såklart. Och helst ska man väl prata om det både 1 och två gånger innan man bestämmer sig... Och jag tror, efter hintar, att han iaf gärna väntar något år till. Men samtidigt har jag ju inte frågat rakt ut.

Jag har inte använt p-piller på flera år utan vi ha kört kondom. Senaste åren har vi bara kört avbrutet samlag som metod. (mår så fruktansvärt dåligt av hormonerna). Vilket också gör mig lite nojjig, jag menar flera år av avbrutet samlag och det har inte tagit sig en enda gång (vi är dock extremt försiktiga men ändå), tänk om vi inte har så lätt att bli gravida?

Jag förändrades extremt mycket vad det gäller livsmål och ambitioner mellan 23 och... typ nu. När jag var 23 ville jag gifta mig och skaffa barn ganska snart.... vid 24 fick jag ett jobb jag trivdes med och lite av en "karriär" och plötsligt kändes det där med barn inte så prioriterat längre. Vid 25 insåg jag att mannen jag levde med var helt fel för mig och det tog slut. Barn var inte på världskartan på ett tag efter det....

Nu är jag 30 och sitter här med en fyraveckors på armen, som kom helt oplanerat. Så kan det gå

Så, barnlängtan kommer och går, ofta med livsförhållanden. Jag tror att det handlar mer om karriär och studier än att festa och resa. Så var det för mig och för de jag känner som har barn. Om ni är för unga eller ej kan bara ni själva veta och framtiden utvisa.

Och 45 kvadrat är inte för litet för en bebis. De tar inte så mycket plats när de är små....