Vecka 36 och livrädd för fosterdöd. Någon som kan hjälpa mig med positiva tankar och strategier?
Jag är gravid i vecka 36 och är just nu livrädd för att min bebis ska dö i magen. Oron har gått lite upp och ner genom hela graviditeten, men nu är det värre igen, antagligen för att det börjar bli dags för att packa BB-väskan, testa babyskyddet i bilen och annat praktiskt. Det känns som att jag genom att göra de sakerna "tar ställning" i frågan om bebisen kommer att överleva och att det är dumt av mig att göra det. Samtidigt kan jag ju inte gå runt och vara övertygad om att jag inte kommer att få en levande bebis när det faktiskt är sannolikt att jag kommer att få det.
Ibland försöker jag tänka positivt: Statistiskt sett har jag runt 99,5% chans att få ett levande barn, jag är ung och frisk och tillhör inte någon riskgrupp, allt har sett perfekt ut på alla kontroller hittills, magen växer stadigt, jag mår fysiskt sett oförskämt bra för att vara höggravid mitt i sommaren etc. Just när jag tänker så känns allt bra, MEN sen lyckas jag alltid råka läsa på FL eller någon kampanjsida att det är viktigt att veta att vem som helst, när som helst, kan få ett dödfött barn och att man inte ska gå runt och tro att allt är bra bara för att all fakta hittills har pekat på det. Man ska känna efter, räkna sparkar, ringa till förlossningen så fort man känner sig lite annorlunda etc. Detta håller jag på att bli galen på nu. Det är så jobbigt att ständigt gå runt och fundera över om jag inte har lite huvudvärk, trots allt, om handflatan inte just kliade lite, om bebisen har rört sig exakt lika mycket som dagen innan trots att han nyss höll på att knäcka ett revben. Jag kollar blodtrycket tusen gånger om dagen eftersom jag har läst om folk som hade perfekta värden och inget protein i urinen för att bara någon dag senare ha svår havandeskapsförgiftning. Samtidigt är vårdens hållning: "Det är viktigt att du går på dina kontroller så att komplikationer kan upptäckas tidigt", så då verkar det ju inte som att det tillhör vanligheterna att det går så snabbt. Jag önskar verkligen att jag hade varit gravid innan internet fanns så att jag bara hade haft min barnmorska att lyssna på. Då hade allt kännts så lugnt och bra, men nu möts jag hela tiden av budskapet: "Håll koll på X, Y och Z trots att vården inte tycker att det behövs. De gör inte tillräckligt och därför dör så många barn i onödan". Detta gör att jag känner mig oansvarig varje gång jag tänker positiva tankar, varje gång jag struntar i att kolla blodtrycket och varje gång jag umgås med vänner i några timmar utan att analysera fosterrörelserna. Jag vill så gärna slippa denna dumma oro och se fram emot förlossningen, men det känns som att om jag släpper oron är det mitt fel att min bebis dör om nu något skulle gå fel, inte för att jag själv tycker att det är vettigt att tänka så, utan för att så många på internet verkar tycka det.
Någon som har tips på hur jag ska tänka för att göra dessa sista veckor mer uthärdliga? Är det ok att lita på barnmorskan och slappna av? Var du själv orolig och födde ett levande barn? Alla lugnande ord är välkomna!
Ni som har förlorat ett barn: Ni har all rätt att ta plats på forum och det är jätteviktigt och bra att ni delar med er av era historier, men jag skulle vara väldigt tacksam om ni avstod från att skriva i just min tråd. Om ni har skrivit om vad som hände er på FL har jag med största sannolikhet redan läst det och har er historia i bakhuvudet och det sista jag behöver nu är att bli påmind om det. Tack på förhand för visad hänsyn!
