När är nog, nog!?

Känner likadant som du, har slagits med psykisk ohälsa sedan juli 2003.. Jag har provat i princip allt men inget har hjälp/hjälper...

Menar 2001

Vad har du testat? Terapi? Mediciner? Kbt? Du får gärna berätta ingående.

Jag vet inte om jag bara är en av dom där som inte passar in i livet oavsett. Om jag kan bli något annat än det jag är.

Du måste söka hjälp för utan hjälp kommer man inte hela vägen fram. Du kan lära dig att hantera och få undan ångest attacker på egen hand men att gå till botten med dina problem kommer du bara göra den dag du börjar i terapi. Tabletter är ingen lösning på några problem snarare något som skjuter upp problemet på framtiden. Däremot kan tabletter i kombination med terapi vara en perfekt plattform för att få psykiska hälsan åter.
Samtidigt är det viktigt att du lever bra att du motionerar och inte lever i någon form av destruktiv relation som förgör dig inifrån.
Ta och börja med att gå till en vårdcentral och berätta så ger de dig en remiss vidare till psykiatrin där du kommer få hjälp. Alla passar in i livet men vissa behöver hjälp att finna rätt väg och det är det psykiatrin kan hjälpa dig med TS.

När du mår dåligt som nu i livet är det då som vissa omvärldsfaktorer påverkar? Alltså är det saker som sker kring dig som får dig att lösa ut ditt dåliga mående. Om JA kan du på något vis förhålla dig till dessa så att det inte går vidare i en depression?

Nog blir nog när bägaren rinner över. Så sa psykakuten till mig när jag hade proppat i mig en massa tabletter en kväll. Man bygger på sig en massa skit tills man inte klarar det längre helt enkelt. Jag har det likadant med självmordstankar och ångest. Dock har vi även pratat en del om skillnaden att ha tankar eller planer på att ta sitt liv. Det är också rätt tänkvärt. Det är illa i vilket fall, men ändå. Jag tror att de flesta som mår så, mår bättre av samtalsterapi. Det har hjälpt för mig i alla fall. Just nu orkar jag inte att ta tag i och ringa om en ny psykolog/kurator, men jag ska. Och det tycker jag att du också kan göra. Ingen kommer att tvinga dig till medicinering mot din vilja, men det är också något som funkar så bra på många. Om du vill ha ett bollplank så kan du skriva till mig. Jag har själv tyckt att det är skönt att prata om sina känslor med någon som man inte känner. Även icke utbildade sådana. 
Lycka till och hoppas att allt ordnar sig. 

Är väldigt tacksam för att du tar dig tiden att förklara hur gå till väga. För många år sedan sökte jag läkare pga 'ont i hjärtat'. Fick göra EKG som inget visade, hade ingen attack då. Trodde jag hade fel på hjärtat men nu förstått att det är ångest. Pratade även lite med läkaren om att jag inte mått så bra. Han gjorde dock inget eller sade något om någon vård på något vis.

Det är nog inget speciellt som utlöser det hela att sjunka djupare. Tror jag. Men känslan av ensamhet, vara värdelös, osynlig, oviktig och många andra negativa känslor är ständigt närvarande.

Jag ska se om jag vågar mig på att ringa vårdcentralen. Tänker väl att mina problem är väl egentligen inga problem. Fast jag vet att dom är det. Jag förringar oftast mig själv. Klart jag inga vänner har! Klart mina föräldrar inte bryr sig! Klart att telefonen aldrig ringer! Och så vidare. Ovärdig. Men nu ska jag inte sitta här och skriva spaltmetrar om mina känslor och tankar.

Kan inte lova men överväger att ringa.

Är det ringa till vårdcentralen du menar när du skriver söka samtalshjälp? Hoppas du orkar ta tag i det innan det går för långt igen. Du skriver att samtal hjälpte. Har du någon som stödjer dig? Jag känner att jag skulle behöva någon som tog kommandot och gav en riktig knuff i ens rygg. Det går inte fortsätta så här. Leva vill jag, bara inte så olevande som jag gör.

Man kan i alla fall vända sig till vc först och främst. Om de sen anser att du behöver mer hjälp än de kan ge dig, så ska de skicka dig vidare till en psykmottagning. 
Jag har gått hos en kurator förr, men vet inte om han egentligen var riktigt rätt för mig. Kände inte att jag fick ut så mycket där. Sen har jag även varit på en psykmottagning  och går där på uppföljning då och då pga att jag tog lite för mycket tabletter en kväll. Jag har även kontakt med en person från socialen som hjälper mig med olika saker. Finns med som stöd och pushar när jag ska ringa samtal om jag vill, följer med mig på otäcka möten osv. :P Vet dock inte riktigt hur man gör för att få en sådan kontakt. Det var socialen som gav det som förslag till mig nämligen, av lite olika orsaker. Om du har kontakt med eller kan tänka dig att ta kontakt med socialen kan du ju prata med dem om stödperson eller vad de kallar det. Antar att det är varje människas rättighet liksom. Det har varit en väldigt stor hjälp för mig i alla fall.  

Olika SSRI, SNRI, meuroleptika, antiepileptica,

Många olika benzo mot ångest. Propavan, melatonin? Och imovane för sömnen.

Psykoterapi, KBT, ECT, DBT , EMDR...

Som sagt, typ allt.... Kan ha glömt något

Antihistaminer var en sak jag glömde. Och antiemetika