Gravid: Hur blir jag en mammazilla?
Hej,
vet inte riktigt var jag ska börja men jag vill nog veta om det finns någon som känner liknande som jag eller kanske bara någon som ruskar om en lite med vettiga argument och ger mig perspektiv. Jag är trött på att känna så här! Egentligen vet jag inte vad mitt problem är heller för jag har egentligen inget att vara nere för.. Små problem som görs stora helt enkelt.
Men man kan väl inte styra över känslorna! Eller kan man det? Jag blir dessvärre bara mer och mer irriterad, förbannad, besviken och ledsen ju längre tid det går, vissa dagar bättre och vissa dagar sämre..
Igångstartaren denna gång var att den resan jag inte kunde följa med på pga sen graviditet (visserligen felräknade veckor vilket gör att jag också blir extra bitter eftersom jag då kunde egentligen följt med) gör min kille på egen hand i två veckor istället för typ 5 dar som jag trott han skulle boka till (förkortad resa eftersom vi inte inte kunde göra den ihop tillsammans som planerat). Jag missunnar honom inte att roa sig eller resa själv och jag är egentligen inte mest förbannad på honom utan tror att det är samhället och min egen gravida situation som skaver mest. Men fortfarande, hur kan man säga att "vi" är gravida om den enda insatsen man själv stått för är att ha gett och fått en orgasm vid ett tillfälle? Äta, dricka, resa, må gott, inte kolla upp en faktaruta om graviditet eller baby, inte kontakta försäkringskassan, kolla upp en enda kurs att gå på, inte spara pengar inför framtiden, inte föda fram barnet - verkar inte så himla jobbigt enligt min mening. (Fast sen är han personligen världens bästa, mjuka och annars mest jämställda man jag känner så egentligen är jag inte arg på honom - jag är lyckligt lottad med mitt val.)
Problem?
Jag är alltså gravid, nu i v. 26. Bara det är ju fantastiskt, när det är så många som inte kan eller har den möjligheten. Och jag är ju glad över det, men inte sådär sprudlande glad som man "ska" vara. Jag anser mer och mer att det är ett 9 månaders fängelse (minus de första veckorna då man inte vet om gravven då) och då mår jag ändå relativt bra förutom lindrig rygg/foglossning. Men känslan av att allt är orättvist i jämförelse med mannen och hur vårt samhälle är uppbyggt (av män och för män) gör att jag bara blir alltmer bitter. Biologin fattar jag, den kan vi inte ändra på, men det är/kommer bli fysiskt tungt, man får inte äta eller dricka en massa saker, beroende på tillståndet inte träna, din pension kommer att suga under lång tid, du har inte rätten att bestämma över din egen kropp, du kan inte resa, ditt arbetsliv och karriär kommer att suga ännu mer.. Och kvinnan "förväntas" ta allt ansvar och kolla upp alla saker som behöver kollas upp. Och jag vet att egentligen ska jag vill vara sprudlande glad över underverket som händer i min kropp och känna att varenda spark i magen från babyn är värt det (värt det tycker jag iofs att det är) men just den här känslan av eufori infinner sig bara inte!
Mödravården/Förlossningsmetod
Dessutom har jag nu haft två barnmorskor med dåligt bemötande, den ena ointresserad av sitt yrke och ville bara tillbaka till förlossningen vilket resulterade i att man fick noll relevant information om vad man ska tänka på, vad man ska använda vissa papper till och den andra, dryg bestämd kvinna som absolut skulle ha någon slags nedsättande ton typ "du kan inte det här lilla du" när jag ber om att få tala med en läkare angående planerat kejsarsnitt. Den sista gick jag hem och grät efter. Ovärdig behandling och ovärdigt möte. Man får inte ens ta på sig kläderna innan man blir utschasad ur rummet, utan jag fick klä på mig i hissen ner (för hon skulle på sin lunchrast visade det sig). Och nu har jag inte haft två barnmorskor och bytt för att jag inte känt att det klickat, utan det är kliniken som har en ständig ruljans på barnmorskor. Nu ska jag få en tredje, men skulle gärna vilja byta klinik men inga tar ju in den här tiden på året pga semester etc. Så får se hur det går med detta.
Summan?
All in all, har egentligen inga problem men jag vill gå runt och känna mig sprudlande glad och tycka att allt är fantastiskt. Att jag inte kommer ha några som helst problem med att knyta an till barnet etc. Jag tycker bara så jävla synd om mig själv, det är egentligen slutsatsen. HUR KAN JAG SLUTA KÄNNA SÅHÄR EGOTRIPPAT? JAG SKA BLI FÖRÄLDER LIKSOM! Hur kan jag växa upp på tre månader? Och framför allt, hur kan jag bli lycklig och bli en sån där "mammazilla" som alla runt omkring mig är? Trött på att känna skam och skuld för mina tankar och beteende.
Någon som kan "örfila upp mig" med vettiga argument, konstruktiva tips eller känner igen sig? Lågvattensmärken undanbedes, tack. Även om jag kanske har "prinsessfasoner" så hjälper inte det om jag blir kallad idiot eller liknande, då ber jag dig att inte svara på inlägget utan rotera till nästa tack.
Det hjälpte som bara den att få skriva av i alla fall sig, så tack för det.
