Hur länge ska man vara kvar i ett dåligt förhållande när man har barn ihop?

vänd på frågan så får du svaret. 

Varför ska ditt barn betala priset för att du stannar kvar? Varför är det bäst för barnet att ni två stannar i ett förhållande där ingenting längre fungerar?   Behöver inte ett barn två glada och fungerande föräldrar? 

Och om det ser ut så här nu, hur tror du det ser ut hemma om 2-3 år?  Två personer som hatar varandra och bara skriker o bråkar? Är det en miljö du vill att ert barn ska växa upp i? 

Jag tror att du redan vet vad du måste göra, du måste bara nå den punkten att du bestämmer dig att här och nu är det nog.   Det här är vad du får om du stannar kvar - förtjänar ert barn det?

Jag ska bara förtydliga att vi väldigt sällan skriker och bråkar. Det har jag varit stenhård med från det att vår som föddes, ett barn ska inte behöva ha det så. MEN, du har ändå rätt, barnet känner ju av även det som inte sägs, det som hänger i luften. Och det är jag också jätterädd för. Hur blir (och mår) mitt barn om han växer upp med två föräldrar som föraktar varandra, inte respekterar varandras känslor och åsikter osv. Hur ska han kunna lära sig att bemöta andra på ett bra sätt med oss som förebilder? Och hur kommer han att må av det? Usch...

Vi kommunicerar absolut bäst om allt som rör vår son, tack och lov. Och vi säger att vi kommer fortsätta med det även om vi går isär. Men blir det så?? Tänk om inte. Då känns det säkrast att stanna kvar och ha koll på läget "inifrån" förhållandet än att stå maktlös på "utsidan"... Ologiskt kanske men tänk om han träffar en ny tjej som är superolämplig bonusmamma. Och tänk om min sambo då bestämmer sig för att kräva delad vårdnad och struntar i vår överenskommelse. Ångest är vad jag känner. Jag låter kanske självisk ang ensam vårdnad men jag har inte tänkt stänga ute min sambo från vår sons liv. Absolut inte. Och vill sonen bo hos sin pappa så får han det. Men jag vill ha honom på ett ställe (slippa flytta runt) tills han ber om en ändring själv...

praktiska saker ska du överlåta åt familjerätten där dom vet hur saker ska lösas. Du har inte ensamrätt på ert barn så dom tankarna måste du släppa.  Faktiskt.  
Av samma skäl är det inte rätt att stanna kvar, dina egoistiska skäl har inget att göra med vad som är bäst för barnet. 

Tänk en gång till, det är ert barn som betalar priset för egoistiska beslut.  Vill du ha det på ditt samvete? 

Beställ tid hos familjerätten och dit kan du gå själv, ta reda på vilka skyldigheter som föräldrar ni har gentemot ert barn vid en separation. 

Och sen är det så här - separerar man så har man inte längre vetorätt i varandras liv, som förälder har man viss rätt angående det som rör det gemensamma barnet. Men båda två vill givetvis barnets bästa,, utgå från det.  Varför skulle han träffa en fullständigt olämplig och inkompetent tjej om han vill sitt barns bästa?  

Att separera ÄR svårt - alltid!   Det finns inga genvägar, det finns inga enkla beslut. Det är skittufft och det krassa är att man måste ta sig igenom det.  och jag skulle råda att ta det beslutet NU för ni har två klara fördelar: 1 ni är fortfarande sams och kan enas om ert barn 2 : barnet är litet ännu och kommer inte minnas separationen. 

Om ett halvår - ett år kanske ni inte längre är i samma läge. Då kanske det ser betydligt värre ut och ni kanske inte kan enas om varken det ena eller det andra. 

Det blir inte bättre av att vänta - det blir tyvärr bara värre och jobbigare ju längre du skjuter upp beslutet. Förr eller senare KOMMER ni att separera. Och det finns ingen bästa tidpunkt för det. 

Jag har ångrat att jag inte gick när sonen var 1år eller åtminstone några år senare. Han var 9år när vi separerade. Vi skrek och bråkade inte heller men hade svårt att kommunicera och förstå varandra. Saker som gällde sonen gick ändå bra.

Sant. Det är nog det jag får göra, tänka långsiktigt. Har nog missat det när jag stirrat mig blind på nuet. Det kan ju bli så att vi inte kan samsas om något...

Men du säger något om mina egoistiska tankar. Bara förklara vad jag tänker som är egoistiskt? Försöker verkligen att göra det som ska bli bäst för barnet, kanske ser jag inte klart längre?

Kontrollbehov har jag till viss del, så att släppa mitt barn ifrån mig varannan vecka känns overkligt. Har läst att barn inte ska ha växelvis boende innan de är 3 år, och det är både jag och min sambo överens om. Allt därefter skrämmer mig, är det det som är egoistiskt kanske? Vill tro att jag även då tänker på vårt barn, att slippa flänga mellan två hem. Att istället bo hos mamma men vara hos pappa så ofta barnet själv vill....

Åh. Förklara gärna mer. Låter som att du kan relatera till min situation. Varför stannade ni så länge tillsammans, låter som att det var dåligt länge?

Hur mådde och mår er son av allt detta?

Stannade mycket för att det var bekvämt och inte så illa ändå. Sen var det en stor sak att svärmor uttalat sig så negativt om separationer. Mycke av vårat liv kretsade runt hans familj vilket jag tyckte om. Det var väl också rädslan för att bli ensam. Och ja det var dåligt redan vid ett års ålder men det gick upp och ner. Ibland funkade det riktigt bra.

När vi väl separerade kunde jag ta pengarna som jag sparat till resan han aldrig ville göra till en kontantinsats. Köpte då en etta i området där sonen gick i skola. Den byttes upp till en tvåa i samband med tonåren.

Jag har alltid tyckt att det är viktigt att sonen träffar oss lika mycket. Eftersom han var 9 var det ok med varannanvecka direkt. Det tyckte han var lagom och jag tror han började gymnasiet innan vi började med två veckor i taget.

Hur han mår i allt detta är så svårt att veta vad som är vad. Jag tror på att gladare föräldrar ger tryggare barn. Och vist var det bättre efter separationen när det väl lugnat ner sig. Det är alltid jobbigt för barnet i början när föräldrarna gått isär.

Det är nu tolv år sedan så minns lite dåligt. Men har ibland önskat att han skulle välja att vara mer hos en förälder när han var äldre. Han var lite för noga med att det skulle vara lika.

Men det låter som att det är värre för er med inget sex osv. Annars tänkte jag påpeka att sbädbarnstiden är väldigt jobbig för förhållandet. Att man bör vänta och se hur det blir efter den.

spädbarnstiden

spädbarnstiden ska det stå...

Det är antagligen lättare att separera när barnet är så pass litet. Äldre barn förstår mer och kan känna av spänningar i hemmet.

Det är ju sant min son hade verkligen känt av det i flera år när vi separerade.