Hur mycket hjälp tar ni emot från far/morföräldrar?

Om du är sjuk eller väldigt får väl din man hjälpa till det behövs inga vänner, far/morföräldrar till. Är alla sjuka så visst om man behöver handla så kan mamma få handla och ställa utanför dörren

Vi hade inte mycket hjälp, någon enstaka gång när det krisar. Det var lite svårt eftersom vi hade all släkt på rätt långa avstånd.

Nu var vårt barn lätt, dvs någon avlastning behövdes inte. Egentid fixade vi ändå, då vi gjorde egna saker på varsitt håll och sambons äldsta tog sig an sin lillebror mer än gärna, så vi kunde ta en promenad på tumanhand.
Däremot när grabben var lite äldre så tillbringade han gärna (när det gick) en tid med kusinerna eller än äldre, så sov han gärna över hos sina syskon.

Men jag är nog som dig, kan själv, så jag funderade inte ens på det.

Jag tycker synd om dina barn. Du tror att du är en bra mamma för att du försöker klara allt själv, men det är ju tvärtom. Om du går in i väggen, så finns du inte där för dom.

Det sägs ju att på ett flygplan (om något händer) så ska man hjälpa sig själv innan man hjälper barnen, annars så kan man inte hjälpa barnen. Det gäller ju även hemma. En sliten mamma är ingen bra mamma.

Att du inte vill ha ensamtid med din man och vårda ert förhållande, förstår jag inte. Är inte hans känslor viktiga för dig?

Jag tror faktiskt att förhållanden som ditt, där kvinnan gör som du, är de som inte håller. Vem vill leva med en kvinna som inte är intresserad av sin man, utan sätter barnen först hela tiden?

Jag och min man resonerar som dig. Är vi sjuka hjälps vi åt, är den ena sjuk sköter den andra hemmet osv. Barnvakt har vi aldrig. Hade man varit ensamstående hade man nog tänkt annorlunda.

barnvakt är jätteviktigt! 

inte för egentiden utan för att barnen behöver träffa andra också och inte bara mamma o pappa. 

För barnens skull är det bra att dom då och då träffar mor/far-föräldrar för att få en egen relation , få vara med och växa upp tillsammans med andra familjemedlemmar är berikande och utvecklande och viktigt. 

Såklart man hjälps åt i familjen så gott det går men man måste inse sina begränsningar och inse att ingen är en supermänniska. Även du måste ladda batterierna och hur ska du kunna göra det om du inte får nån som helst möjlighet till det? 

Det är ingen prestige i att vara utan barnvakt .

 Har du själv vuxit upp helt utan barnvakt? Visst har väl du minnen av att du varit några dagar hos mormor? Tillbringat sommarlovsveckor hos farmor eller sovit över en natt hos mormor när föräldrarna ska iväg på firmafest?  osv? 

Och ja vi tar vara på tillfällena när vi kan ha barnvakt - för att våra föräldrar blir gamla och en dag faktiskt inte orkar vara mormor och farmor och inte orkar fara hit och dit för att vara med sina barnbarn.  Det är mysigt att se farmor komma hem och ha egen mystid med sonen medans vi passar på att åka och handla eller åka iväg och käka middag eller bara tar itu med en massa måsten.  Det är mysigt att släppa av sonen hos mormor och veta att han är i trygga händer hos någon han älskar och längtar efter och vi kan ägna oss åt varandra och vårda vår relation . 

Vi har varit gifta i tio år och det krävs en hel del engagemang i äktenskapet för att få det att fungera i så många år.  

Blir ALDRIG erbjuden hjälp av mina föräldrar trots att vi bor 1 ½ mil i från varanndra. Vi får hjälp om vi frågar om det krisar men aldrig att de frågar själv. Farmor bor drygt 40 mil härifrån och ställer gärna upp när hon är hemma hos oss eller om vi är där. Hon åker även till oss om vi ska ut på nån kortare resa.
Vet inte varför mamma o pappa aldrig erbjuder sig att hjälpa till? De vet mkt väl att vi vill ha hjälp och att barnen gillar att vara där dom få gånger det sker när vi hälsar på allihopa.  De ggr mamma varit barnvakt hitills i år är 2 ggr och typ 2 timmar per gång.  Jag avundas er där ni blir erbjuden hjälp och där era föräldrar engagerar sig.

Snacka om att utgå ifrån att ditt sätt är rätt sätt och någon form av sanning!

Jag hade aldrig barnvakt när jag var liten, det har inte mina barn heller. Det betyder inte att dom inte har en egen relation med sina morföräldrar eller andra vuxna.

Inte heller är det nödvändigt att lämna bort sina barn för att engagera sig i sitt äktenskap. Vi har varit tillsammans i 16 år, utan att äta middagar ensamma på restaurang. Vi har tid hemma med barnen och när de sover.Du och Nyfiken gul kanske ska ta och tagga ner lite. Ni verkar båda ha ett stort behov av att klanka ner på TS för att må bättre över era val att lämna bort barnet/barnen.

Kan tillägga att egentid är nåt vi har väldigt sällan. Våran son är dessutom handikappad vilket tar mkt på våra krafter och som går ut över vårat förhållande och barnen. Jag låter sur jag vet men mer barnvakt och att mamma ställer upp mer hade varit guld värt men frågar man så låter det ungefär:  ja, okej då. Sen om hon tex är barnvakt hos oss  så kommer de eller oftast bara mamma precis när jag ska åka och åker hem dirkt när jag kommit hem.  Så det känns inte så roligt att be om hjälp när de inte är så intresserad av att umgås med mina barn. Alltid är nåt annat viktigare för dem.

Jag klankar inte ner på någon, jag bara påtalar att det finns inget nobelpris och prestigepris i att göra precis tvärtom och hävda att man minsann klarat sig utan barnvakt. 

Nej man behöver inte barnvakt, det är såklart frivilligt. Men jag tycker man ska ta tillfället i akt när chansen finns.  Och man behöver inte göra vardagen mer krånglig än vad det redan är. 

Grattis om ni klarat er i flera år utan att behövt barnvakt, bra. Men det är DIN sanning att det inte behövs. Precis som du påtalar att jag hävdar behovet att ha barnvakt.  Get the point? 

Min poäng är att man ska inte slå sig blodig för en fånig prestigesak.  

Skillnaden är att du i första inlägget uttrycker dig som att det du skriver är en sanning, ingenstans står det att det är din åsikt eller att det finns andra sätt även om ni valt just detta. Det gör jag, jag betonar att det är min åsikt och erfarenhet. Get the point?