Varför är det "alltid" så att män inte vågar?

Vadå män som inte vågar? Man skulle likagärna kunna säga att det är DU som inte vågar! Varför behöver du en ny man att gå direkt till när du lämnar ett dåligt (?) förhållande? Varför vågar du inte avluta ditt nuvarande förhållande och leva själv innan du startar något nytt?

Han älskar dig säkert men har knutit an så hårt med barn och fru att han har svårt att bryta. Detta är ett klassiskt dilemma.

Bryt upp för din egen skull men förvänta dig inte att han blir fri. Om du fortsätter umgås med honom som förr kommer han aldrig skilja sig. Kan man äta kakan och ha den kvar så gör man så. Tyvärr!

Det blir ofta direkta påhopp och aggressioner i det här forumet...

Lugn och fin...

Jag kommer lämna min man. Han förtjänar någon som älskar honom mer än jag gör. Att jag inte lämnat mitt förhållande tidigare beror på rädsla men också kanske på att jag inte vetat hur riktig kärlek känns... Förrän jag träffade denne man.

Och när jag skriver att "män aldrig lämnar" så är det väl ändå det statistiken säger? att kvinnor är dem som till större andel är dem som bryter upp och lämnar förhållanden än män.

Jag känner igen mig delvis i din historia. Dick var jag inte otrogen men jag fick en själsfrände som gav mig det jag saknade hemma. När han försvann så klarade jag inte av att leva i ett icke fullständigt äktenskap.

Jag har under resan sprungit på en del män med samma historia som din. Tre har skilt sig . En lever gissningsvis det liv din älskare verkar vilja leva (familj och älskarinna). En bestämde att vänskap med frun var viktigare än sex

Statistiken (som jag kanske kan hitta senare idag) säger att väldigt få män skiljer sig och blir ihop med älskarinnan. (Tror det var 6% av alla otrogna män.)

Sätt dig på piedestal. Gör dig inte lättillgänglig. Sex är en "drog" som gör att man mår så bra att man kan leva i ett dåligt äktenskap. Det är dopaminerna som spökar. Ger du ger honom en regelbunden quick fix framöver så kommer han gissningsvis stanna kvar.

Det bästa är om ni kommer överens om en paus på sex-tolv månader där ni inte har någon kontakt alls. Lös era egna liv och träffas sedan om ni båda är fria.

Tack för dina ord. Lämnade du din man efter vetskapen om att det var en annan människa du borde leva med (även om han nu inte blev din)? Hur orkade du ta dig igenom den resan?

Vill inte kalla den här mannen för min älskare (även om det är den definitionen omvärlden vill ge) för det har varit väldigt lite sex i förhållande till samtal och "mental närhet". Vi har i dagsläget inget sex och vi har försökt att inte ha någon kontakt alls under semestern eftersom han inte ville vara anledningen till att jag lämnar min man och vill att vi skall ta egna beslut. Det tog en vecka sedan började sms:n komma in ifrån honom igen och givetvis blir man glad och tror att "nu har han valt mig". Men det enda svar jag får igen är "jag kan inte bestämma mig", "jag förstår inte hur jag skall kunna lämna mina barn".... osv.... Jag tror att han vill göra ett val för det här bryter ned honom men han har inte svaret inom sig, han trampar vatten helt enkelt. Frågan är bara hur lång tid detta skall ta...

Nu är det snart jobb igen och vi sitter med några meters avstånd ifrån varandra och kommer behöva kunna arbeta tillsammans.

Jag får rådet ifrån alla att hålla mig borta ifrån honom och jag vet att det är det enda halmstrå jag har att tillgå... för jag vet att han saknar mig (mer än bara sexuellt). Jag vet att han genuint mår dåligt (han har gått ner i vikt och blivit mer eller mindre asocial både kring vänner och på jobbet). 

Det gör så ont överallt...

Min man lämnade sin dåvarande fru efter mycket vånda. Det tog lång tid och var en resa fram och tillbaka innan det var klart.

Vi var båda gifta och hade barn när vi möttes i en fullständig explosion av förälskelse. Vi undvek all kontakt under ca 6 månader men sedan inledde vi ett förhållande.

Jag var öppen till min dåvarande make att jag träffat någon annan men vi provade att ändå fortsätta tillsammans. Dock lämnade jag min dåvarande make efter ca 6 månader ytterligare då jag inte tyckte det var rätt mot någon av oss då jag verkligen inte ville vara kvar i det äktenskapet.

Det tog betydligt längre tid för mannen att lämna sin fru och vi bröt all kontakt under ganska lång tid. Han fattade sedan beslutet att lämna utan att vi då hade någon kontakt alls.

Efter det startade vi om och vi har nu levt tillsammans i snart 20 år.

Det har inte varit lätt alla gånger men nu tror jag vi klarar detta även i framtiden men jag måste erkänna att jag tvekat många gånger under åren om det är värt det.

Skilsmässan från våra tidigare partners var för oss båda  helt rätt men det är verkligen inte lätt att få styvfamiljslivet att fungera.

Jag har aldrig en enda dag funderat på att vara otrogen i detta förhållande och jag påstår att min man aldrig heller varit det. Kanske kaxigt och naivt att säga så men av olika orsaker kan jag vara säker på det. Så otrohet kan vara en engångshändelse.

Nä, det går dessvärre oftast åt skogen för styvfamiljslivet. Det funkar bra i början, men sen kommer vardagen i den nya relationen och barnen blir allt jobbigare. Bara kolla på Styvförälder-ämnet här på Familjeliv, många som har problem. Men ibland måste man chansa i livet.

Ts, det kan ju även vara så att det är kärleken till hans partner som håller honom kvar, faktiskt. Och att ingen annan har fått honom att må så bra kan ju bero på att han är förälskad i dig? Hur han känner sig in i en styvfamilj med dig fem år senare hade varit mer rättvisande.

Jag blir faktiskt lite trött på alla dessa människor som är helt blint övertygade om att framtiden kommer att bli rosenskimrande, bara de får lämna sin gamla familj och bo ihop med en ny helt fantastisk person. Mitt ex. gjorde precis den resan men i hans fall var (enligt honom själv) gräset faktiskt grönare i förhållandet med mig. Han ångrar sig men det hjälper ju ingenting. Tråkigt för alla inblandade, inte minst för barnen som slussas vv.

Visst kan det vara så och i så fall så ljuger han både för mig och sig själv just nu men det är ju svårt med känslor och hur man vågar hantera dem gentemot sig själv och andra.

Jag är uppfostrad i tron om att kärnfamiljen är det "enda rätta" och det är han också. Det är nog det som är vårt största problem, vi lider stora kval avseende barnen. Att stanna kvar i ett förhållande för barnens skull kan vi nog båda kunna göra om det kniper. (Det har dock min sambo deklarerat att han inte är intresserad av att göra.) Att få ihop en harmonisk tillvaro med barn som inte känner varandra lär inte vara någon enkel resa att göra. Det är jag fullt medveten om.

Jag tror inte att gräset är grönare på andra sidan. Möjligen är det av en annan nyans. Den grå vardagen kommer nog ikapp alla förhållanden och det är då det visar sig om man är rätt personer för varandra. Sådant kan man inte se helt klart under en förälskelse. Vad jag ser är att jag inte gör min sambo rättvisa. Jag har inte på flera år älskat eller respekterat honom som jag vill göra men livet "rullar på".... Den nye mannen har jag känt i flera år och jag uppskattar hans sällskap, värderingar, handlingskraft och tror mig veta att jag nog är mer kompatibel med honom i en grå vardag än med min nuvarande sambo. Men som sagt... det där kan man ju aldrig veta.

Nu skall jag bara försöka ha is i magen och hålla mig borta ifrån honom så gott det går (förutom på arbetsplatsen). Han har inte varit stark nog att ge mig ett besked åt endera hållet (att han stannar kvar eller separerar). Han är inte redo att ta det beslutet och kanske aldrig blir det. Det är svårt för mig för hoppet är det sista som överger en människa. Speciellt när man har så stora känslor för någon.

Det där är också någon slags uppfattning, att om man rynkar pannan åt otrohet och separation så tycker man att kärnfamiljen är värd att lida sig genom livet för...vilket ju inte stämmer. Bara det att förälskelseglasögonen kan ge en rätt förvanskad bild av verkligheten.

Det där med att ljuga, tidigare var jag övertygad om att de flesta människor oftast är ärliga och rädda om de i sin närhet. Kan ju säga att min uppfattning om det är helt förändrad. Så i din sits hade jag tagit det din förälskelse säger med ett kg salt, han har en helt egen agenda där flera personer ingår, du är inte den enda.

Som så många säger, varför inte avsluta din nuvarande relation innan du bedragit? Det sveket kommer att förändra din partner för resten av hans liv och inte på ett bra sätt.