Varför mår ni dåligt?

Jag mår dåligt över att det inte finns någon som stöttar mig eller som finns och bryr sig. Jag har mått dåligt en längre tid på grund av mitt jobb som jag har.

Varit sjukskriven ett tag nu pga en långdragen förkylning och astma och har fått bröstmuskelinflammation och idag har jag även fått en inflammation i ryggen.
Men det är det jag inte tror att det är, har riktig smärta och är oroad för blodpropp.
Saksamma, jag bad att få bli sjukskriven ett tag till men det avfärdades.

Vet inte vart jag ska vända mig eller ta vägen. Mår jätte dåligt och gråter hela tiden.

Jag mår dåligt för att jag inte kan få barn och behövt kämpa mer än de allra flesta gör...

För att jag är i en livsstil som påverkas av andra människor och jag kan bara ta mig ur den genom att jag skiljer mig från min man.
Och det är jag inte redo för än. Hoppet finns fortfarande att min man ska orka stå emot och på allvar välja oss och inte dansa efter exets pipa så fort hon hotar med barnet.

Jag mår egentligen inte så dåligt överlag men jag har ett ganska underligt, ensamt och tråkigt liv som ett resultat av min sociala fobi. Så jag är väl inte direkt glad eller välmående även om jag iaf mår mycket bättre nu än för några år sedan.

Vet inte riktigt, började må dåligt väldigt tidigt och sen har det mest blivit sämre. Idag är det väl mest att min livssituation med missbruk och olika psykiska problem som får mig att må dåligt.

Jag mår dåligt för att jag måste klippa mig. Jag ser inte klok ut nu. Som tur är så ska det hela vara löst redan på tisdag.

För att jag inte vet om mitt barn är döende eller inte...

För att jag inte matat geparderna och för att jag tittat på molnen istället för att styra. 
Jag är en hemabygd travsulki dragen av geparder, har potencialen att vara en rätt jävla grym sulki, men tappar jag lite focus blir jag uppäten på 5 minuter.
Gepardsulkin susar förövrigt fram på en helvetiskt smal bergskam med 60-graders sluttningar på båda sidorna som är täckta med rullgrus.

Anser att enskilda orsaker nästan alltid kommer i andra hand och att vi alla har det som krävs inom oss för "att må dåligt" från födseln. Vissa går bara en bredare balansgång än andra.

För att jag aldrig känner att jag lever upp till min potential, eller den jag egentligen skulle vilja vara. Är en "people pleaser" och följer allt för lätt andras tyckande istället för att ha en egen stark personlighet och vilja.

För att jag levt med samma man i 10 år, gifte oss i våras och jag har tröttnat på att hans krav och förväntningar hela tiden, han vill förändra mig. Kan inte jag få duga som jag är???