Hur ska jag kunna bära ett barn i min kropp när jag inte ens vill ha en kropp?

Jag är likadan. Tanken på att vara gravid är tuff för mig. Att acceptera hur fostret kommit in där, och att den sen ska komma ut ur mig. Jag som redan tycker att kroppen med alla dess funktioner är ganska äckliga. Iallafall vad gäller min kropp. Har tyvärr inga råd att ge, men du är iallafall inte ensam om att ha konstiga tankar om kroppen.

Jag har också alltid haft ett konstigt förhållande till min kropp och fick ätstörningar i tonåren. Samtidigt har jag alltid velat ha barn och längtat efter att få vara gravid men ändå inte ha kroppen. Svårt att förklara. Fick barn för ett år sedan och när jag väl blev gravid förändrades min syn på min kropp. Jag hade en hyfsat lätt graviditet vilket självklart kan ha betydelse. Men jag har aldrig känt mig så vacker och nöjd med min kropp som när jag var gravid! Inte bara att jag kände att jag var vacker rent kroppsligt utan även själsligt. Det är ju inte bara en annan liten kropp som växer det är ju en liten själ också. Jag var (och är fortfarande) så lycklig! Nu har jag inte heller fokus på kroppen längre utan lägger den energin på min son. Om ett år planerar jag och sambon för ett syskon och jag längtar efter att få vara gravid igen. Vet inte om det hjälpte dig i dina funderingar men så har det varit för mig i alla fall.

Det är ju så att en del väljer bort att skaffa barn, helt. Inget fel i det. Kan vara pga vilken anledning som helst, den ena är inte värre än den andra. Viktigt är ju bara att man vet att det är ok att göra det valet.

Jag har också ätstörningar. Jag säger HAR för jag tror inte jag blir kvitt dem helt nånsin, även om jag inte mår dåligt precis just nu. Tankarna finns ändå där.

Men vet du att jag kände precis tvärtom. Så illa som jag tyckt om min kropp innan, det vändes till ren och skär stolthet när jag blev gravid. Då äntligen fick min kropp ett syfte. Jag var så lycklig. Och den tiden jag var gravid, när jag faktiskt gick runt och tillverkade en annan människa. Jag var helt uppslukad av den tanken. Det var magiskt!

Jag förstår inte riktigt vad du menar? Om du inte hade en kropp, så hade du inte varit medveten om det.

Men ja, jag kände ett starkt obehag vid tanken på att någon annan skulle leva inuti mig i några månader. Tills jag blev gravid.

Jag har ett stort ensamhetsbehov, så stort att jag får panik av tanken på att min kropp ska bli invaderad av ett barn som är beroende av den. Jag gillar inte heller tanken på att bli illamående och gå upp i vikt som man gör vid graviditet, och förlossningen ska vi bara inte tala om. Därför har jag valt att inte skaffa barn.