Vill skiljas men så många hinder

Jo man går ju lite i samma tankar själv. Det som skrämmer mig lite är att man saknar inte kon förens båset är tomt. Men, det skulle ju vara så skönt att leva med en piggare person som bejakar sin kvinnlighet.

Hej TS
- Dina barn lär redan märka att du känner som du gör. De är smarta.
- Din man är vuxen nog att ta vara på sig själv
- Dina vänner och bekanta har inget med dig att göra - vad jag menar är att Ditt eget välmående måste gå före vilka vänner och bekanta som finns där. Dina riktiga vänner kommer finnas där för dig, resten är ju ingen förlust.
- Hus och geografiskt läge, kan kännas konstigt om man är tvungen att bryta upp, men det är märkligt vad människan är duktig på att anpassa sig. Jobbigt I början, men sedan tenderar det att ordna sig till det batter...

Framförallt så låter det som om DU hade mått bra av att separera. Om DU mår bra kommer dina BARN också göra detta. Kanske jobbigt till en början...men det ordnar sig.

Du är själv ansvarig för ditt eget liv och ditt eget välmående. Det är inte fel att må bra - Det är en självklarhet.

Kram och lycka till

De praktiska sakerna är väl en ganska obetydlig sak jämfört med din lycka under ditt enda korta och värdefulla liv?
Är du höginkomsttagare och har ett bra jobb kommer ekonomin att ordna sig utmärkt. Ni kommer att kunna ha ett mysigt hem.

Du förtjänar bättre än att vara fast med en man som du inte älskar. Det är bara du som kan bestämma vilka möjligheter du ska ha i livet. Du vet vad du får om du stannar med honom. Tror du inte att du kommer att ångra dig rejält i framtiden om du inte bryter upp och väljer en annan väg, innan det är för sent?

Din mans liv är hans ansvar.
Dina föräldrars liv är deras ansvar. Vill de verkligen att du uthärdar misär för deras skull?
Dina barn kommer att vara lyckliga om du är det.

Du kanske kan bo kvar i huset ensam?

Du har bara ett liv. Vill du leva resten av ditt liv så här?

Om du stannar - hur kommer ditt liv att se ut om 5 år?
Om du skiljer dig - hur kommer ditt liv då att se ut om 5 år?
Vilket av alternativen är mest lockande?

Ååh tack för svar:) Har varit så upptagen av min situation att jag hade glömt att jag skrivit denna tråd.

Går själv i familjerådgivning nu och försöker reda ut mina känslor och min situation. 

Men ni har rätt?har ju själv tänkt tanken många gånger att man har ju bara ett liv och mest rätt vore ju att försöka ge sig själv chansen till lycka.

För mig har det till och med gått så långt att jag hatar honom. Vet inte riktigt när det hela började men det smög sig sakta på och det har pågått under de senaste 6 åren. Vi har haft ett väldigt stormigt och svartsjukt äktenskap där jag hela tiden har känt att jag inte riktigt duger. Jag har tagits för givet och han har varit otroligt kontrollerande.

Det i sin tur ledde till att jag sökte bekräftelse från annat håll. Varav han givetvis kom på det och berättade allt för barnen. Jag har sedan dess (3 år) fått lida. Blivit straffad på olika sätt inte fysiskt men med andra medel och han kommer förmodligen aldrig förlåt mig för mitt snedsteg.

Jag har nyligen klivit upp i karriären och det sticker i ögonen på honom han stöttar mig aldrig i något. Jag gör allt hemma tom betalar hälften trots att han har miljoner på banken och jag inte äger något mer än BR.

vi lever mer och mer separerade liv. Vilket jag tycker är jätteskönt. Jag är i samma sits som dig vi bor i en BR i ett av de finare områdena i stan. Vi reser och mår bra har 2 fantastika barn som han gör sllt för (så glad för det). Men nu kan jag inte längre jag är rädd för att jag blir sjuk av det hela.

Vet bara inte vart jag ska börja han ser inte att han bidragit till något dåligt utan allt precis allt är mitt fel.

Du går på familjerådgivning? Ensam eller går ni som par? Jag behöver också någon att prata med håller på att bli galen!!

Det där kunde ju varit mina ord du skrivit, dvs precis som jag men jag är nyskild och man.

Hur har det gått för min del? Ganska bra, jag är lyckligare än innan. Barnen? Tja ungefär samma, kanske lite ledsnare än tidigare. De har lite problem med hit och dit flytt. Men det föreligger en avgrundsdjup mental utvecklingsskillnad mellan mig och mitt ex. Hon är den omogna dramatypen och det tar absolut som du skriver död på alla slags känslor.

Jag går ensam på familjerådgivning...tycker det känns bäst så. Rekommenderar varmt att du kontaktar ngn familjerådgivare. Förstår att det känns som att du håller på att bli galen:) Såå mycket tankar och känslor som tar mycket tid och energi. Man vill ju inte belasta sin familj eller vänner med att sitta och älta sitt problem...hos familjerådgivaren får du professionella råd och tips. Känns lite som att jag går från klarhet till klarhet när jag sitter hos familjerådgivaren...fast sen får jag en del bakslag. Inser att det är en lååång process.

Känns tröstande att läsa att jag inte är ensam om situationen och att det faktiskt är ok att skilja sig. Har ju undrat om det ska vara så här??? Att drama är en del av vardagen i de flesta förhållanden. Precis så känner jag oxå...att det är en stor skillnad mellan oss mentalt. Känns oxå bra att få inblick i att du som man resonerar på samma sätt som jag:) Starkt av dig att ta dig ur, med tanke på hur jobbigt det är att komma till skott med att skilja sig.