Vårt snart tvååriga barn har börjat att slå och riva sin pappa, men aldrig mamma eller andra - bara pappa. Det känns som att hen har så mycket känslor att det bubblar över. Det kan gå från slag till kärlekshandlingar på nolltid.
Någon mer som upplevt samma? När gick det över?
I den ålden är det vanligt att barn kan bli utåtagerande. Men har det något med relationen till pappan att göra? Är han frånvarande eller är barnet mest trygg med honom osv
Vår 2.5 åring kan vara lite påpucklande på oss båda och även ha humörsvängningar. Många aggressionsutbrott när han inte får som han vill.
Jag som mamma får oftast ta det mesta då han har en "närmre" relation med mig..
Jag skulle säga att det är tvärt om hos oss. Pappa jobbar, mamma är hemma. Barnet är tryggt med båda, men är mamma hemma är det hon som gäller. Är mamma borta funkar det minst lika bra med pappa.
Hur är han talspråk? jag tänker mest på att barnet kanske har svårt att tala om vad han/hon vill? ofta gör barnet, som inte kan tala riktig bra, helt oväntad. Som tex bits, klös sparka m.m.
Min äldsta flicka (då var hon ca 2 år) fick en tydlig bitmärke på armen från en dagisbarn. Jag förstod direkt att det handlar om talspråket för barnet hade svårt att tala tydlig. Barnet och dottern ville ha samma leksak så det blev så som det hände.
Sonen blir ibland våldsam mot mig. Oftare förr, mycket mer sällan numer. Sparkar, slag och dra i håret.
Oftast händer det efter långa stressiga dagar på förskolan när han är trött, less och hungrig. Då beror det oftast på att han tar ut sin ilska och frustration på mig. Jag har satt strikta gränser gällande våld och försökt prata och kramas istället. Vet inte om det är det eller att han bara blivit äldre som gjort att det nästan inte förekommer längre.
Han är förresten 2,5 år gammal.
Vårt barn pratar redan meningar, så att uttrycka sig och visa önskemål är inga problem...