Första träffen

Hej Elin!

Vad skönt att äntligen få hjälp efter så många års försök. Det är fruktansvärt att inte lyckas...

På vårt första besök i våras satt vi ner och pratade om vår allmänna hälsa, dvs om vi har några sjukdomar, tar några mediciner, om vi röker/snusar, hur ofta vi dricker alkohol osv. De frågade också mig om min menstrationscykel och ägglossning och så.

Sedan gjordes ett vaginalt ultraljud på mig, för att kolla äggledare/äggstockar/livmoder eller något sånt, för att se om de direkt kunde se något där.

Det fortsätter sedan med fler undersökningar/blodprov/spermaprov beroende på vad de kommer fram till under detta besök. :)

Stort lycka till!!

Det var inte meningen att vara anonym, det var jag som skickade :)

Haha det är lugnt! ;) Oh det jag gruvar mig mest för är rökningsfrågan. Hur hårda de är med den biten. Jag har gått ner till de svagaste ciggen och köpt mig en elcigg med. Men måste vara ärlig och säga att lyckas sluta helt har gått upp och ner. Vi båda har haft det tufft med att inte lyckats plussa och sen har barnbesked efter barnbesked kommit runt om oss. Och då har det varit att jag har känt "skit samma".

Hur gick utredningen för er, fick ni hjälp sedan?

Jag har tyvärr ingen regelbunden mens sedan jag slutade med mina p-piller och har gått till en gynekolog och testat mig och då visade det sig att jag hade lite pco. Men detta var nog nästan 3 år sedan. Så vi får se vad de som jobbar på infertilitetskliniken säger. Men nått stämmer inte riktigt, det har jag känt sedan 3-4 månader efter jag slutade med p-piller men ingen barnmorska har velat lyssna riktigt..

Och nu blev jag anonym visst! Haha

Hej!

Jag tror att de är ganska tuffa med det, faktiskt. Jag har sett en introduktionsvideo på RMCs hemsida. Och där säger de att "Att ni båda slutar röka är ett krav". Sen vet jag inte om det bara är för att "skrämmas" eller om de faktiskt är benhårda med det.

Men ni kanske finner en motivation till att sluta om ni nu ska få hjälp med att bli gravida? :)

Utredningen gick bra, eller ja, vad säger man? Vi fick veta att det var min sambos spermier som hade nedsatt rörlighet. På mig hittade de inga problem. Vi ska få hjälp med IVF i höst, antagligen i oktober :D

Med tanke på att du hade lite PCO, innebär det då att du inte alltid har ägglossning? Då kanske de helt enkelt börjar med att ge dig ägglossningsstimulerande. :) Det kanske räcker?

Ja oja! Jag har redan kommit långt. Bara att inte ta morgon och kväll samt efter maten jag inte lyckats med. Så det jag blev nojjig över att fortfarande ha 5st om dagen och inte 0. Men jag har nu en elcigg hemma så jag har nått att hålla och helt från nikotin. Och då det var så svaga och bara 5 om dagen jag haft så är det bara vanan som sitter lite. Så den ska nog hjälpa mig sluta, kör med den from nu idag då den kom med posten ????

Jag vet inte alls hur min ÄL är. Kollat med stickor någon gång men aldrig sett nått utslag på någon. Har inte velat kolla varje dag då jag nog skulle bryta ihop ännu mer. Vi har försökt att inte tänka så mycket ifall som vissa sagt till oss att "slappna av så kommer det igång av sig själv och ni blir gravida". Men ändå snurrar det inom sig precis HELA tiden, det går inte att koppla bort helt. På tvn är det bara om graviditeter, släkt och vänner kommer med besked om att de skall ha barn, facebook är det gravidmagar... det spelar ingen roll vart man vänder sig känns det som att det påminner en om något man själv vill ha men inte tycks kunna få

Jag vet precis hur det är. Man blir totalt knäpp i huvudet. Men tro mig, det känns så mycket bättre när man genomgått utredningen och förhoppningsvis får svar på varför det inte gått.

Och sen får man ju hoppas att hjälpen man får ska ge resultat! :)

Stort lycka till på ert första besök. Det kommer att ordna sig, ska du se!

Så skönt att höra att fler inte lyckas "slappna av och inte tänka på det"

Det är det jag tycker är jobbigast. Jag tycker inte det är jobbigt när nån frågar när vi ska ha barn, utan det är mer uppmaningen att "sluta tänk så händer det" som inte funkar med mig ;)

Lycka till!

Roligt att du hittade hit Tindra!

Jag är något less på att höra den meningen och speciellt ihop med deras historia om någon de känner som gjorde det och vips så var de gravida! Det är inte bara människor man känner utan även barnmorska som gett det tipset. Något irriterande och sen när man känt sedan tidigt att något är fel.

Att sedan inte ha regelbunden mens och veta när jag har ÄL, om jag ens har någon, känns som att jag inte har fått ge det en ärlig chans riktigt. Men förhoppningsvis får man det nu! Känna spänningen att NU kanske vi precis gjort en liten knodd. Det skulle vara så mysigt och pirrigt! :D

Tindra: Har du gått en utredning eller ska gå kanske? :)

Jomen precis, någon har ju alltid lyckats som någon känner... Men ja, jag tror det är svårt att sätta sig in i känslan om man inte varit med om det. Som med så mycket annat :)

Sen reagerar man ju såklart olika. Som ja sa innan så tar jag inte det så hårt när någon frågar om vi försöker eller nät vi ska ha barn, vi va väldigt öppna med att när vi gifte oss förra sommaren skulle vi börja (sen hade vi redan då försökt 1 år iofs,men då började vi i vart fall säga det kommer när det kommer typ) Jag är också väldigt öppen med att vi ska få göra ivf, jag behöver helt enkelt prata av mig. Sen talar jag inte om det för ALLA, men nog fler än många andra gör.

En nära vän till mig går genom samma sak och hon har inte sagt till någon om ivf och hon blir jättearg/ledsen när någon frågar nät dr ska ha barn.. Så ja, alla e vi olika :)

Jag vill hellre att de frågar i den situationen vi är i så slipper jag hålla tyst och låtsas...enklare för mig :)

Nu blev det långt här, ska snabba på (som sagt kan prata i evigheter)

Jag har ju alltid haft regelbunden mens så jag har mer börjat hoppas förtvivlat när den fått över en eller två dagar. Men det släppte efter man gjort utredning då läkaren sa att våra chanser att lyckas själva är rätt små.

Vi har i vart fall försökt dryga 2 år, gjort utredning som visar mestadels normalt med en liten liten avvikelse på spermaproven, så läkaren hoppas att det ska gå vägen för oss genom ivf. Var på besök tidigare i veckan och ska få börja korta protokollet nästa mens :)

Till de närmaste är jag väldigt öppen och har varit det sedan vi började att försöka. Tror det var mycket pga att jag kände tidigt att något var fel.

Vi har inga problem heller med att folk frågar om det inte är dags snart. Endast svaret tillbaka som är beroende på vem det är som frågar. Antingen kommer sanningen eller så säger jag "Nej nej, det får dröja lite till"

Det jobbiga är att vart man än vänder sig, vad man än gör tycks bara vara barn. Även i ens drömmar när man sover. Och det gör så ont i en när alla runt om en blir med barn. Mest från de i familjen som känner till vår situation och ändå ringer och berättar att de är med barn men skall göra abort, eller när de fått missfall osv... Visa lite mer känslighet och bara berätta för mig det jag verkligen behöver veta. Visst vill man vara där för familjen men..ÅH..det gör så ont!

hur gick det Elin?

Det gick jättebra! Så skönt med en som förstod en och verkligen lyssnade!

Av det vi berättade för henne så var hennes gissning att jag nog inte har någon ägglossning. Och då min mens är så otroligt oregelbunden som den är skulle vi inte hålla på med att försöka pricka in proverna på speciella dagar. Hon skrev remiss på lite andra prover ist.

Mannen fick sin burk med sig hem och papper med remiss på blodprover han behövde lämna. Så på måndag har vi både gubbens spermaprov och blodprov, samt mina blodprover och urinprov som skall lämnas in.

Vi har även pratat med våra chefer på arbetet eftersom det blir lite läkarbesök framöver och vi vill hela tiden ta de tiderna vi får (har ju försökt i 4 år så man vill inte direkt vänta mer än nödvändigt).

Och de var så stöttande! Otroligt skönt.

Hur går det för er andra? ?

Jag inväntar mensen om en vecka i ska förhoppningsvis få börja ta sprutor då :)

Åh va roligt Tindra!

Tänkte höra med er alla om hur lång tid tog det för er ungefär från att alla prover var inlämnat tills ni då fick er andra tid och då beskedet för provsvaren?

Hmm vi gjorde utredning på privat klinik i december förra året.. Sen ville dem att vi skulle försöka 6 mån till, men jag fick ut journalerna i januari o tyckte inte om provsvaren så jag skrev egenremiss till rmc. Fick väl tid till att lämna fler blodprover på rmc och mensen hamnade ju fel så det gjordes väl i mars...? Sen va det 3 månaders väntan till första mötet där vi gick genom provsvaren, sen i september la vi upp planen på ivf.

Så de säger 3 månader max och vi har väl fått vänta typ 2,5 mån mellan varje,, dock va semester mellan de två så det hade kanske gått snabbare annars. Likadant om den första läkaren tagit korrekta prov så hade vi ju fått komma direkt på det första mötet i mars...

Ja lite klyddigt...

Men sen nu senaste ivf-mötet har man ingen väntetid tills man sätter igång (beroende på behandling, menscykel och patienttryck så klart)