Tror du att du skulle du sörja om ditt barn valde bort barn?

Röstade på alternativ två. Fast visst skulle det vara kul att få bli farmor en dag. Inget jag skulle sörja om det inte blev så dock. Det är ju deras liv att leva. Önskar bara att de får vara friska och lyckliga och till freds med sig själva och sina val.

sörja och sörja.. klart man skulle bli lite besviken en stund men det går ju över, det är ju inte så att jag går och grämer mig och blir en bitter gammal tant.   

Jag har full förståelse för om mina söner skulle välja bort barn - två av sönerna har diagnoser och kanske faktiskt borde avstå barn men det får dom ju välja själva förstås. 

Som tur är så av våra 6 barn räknar jag med att i alla fall nån av dom tänker skaffa barn så det är väl inte hela världen om nån av dom avstår. 

Alltså jag hade säkert tyckt det var lite trist att inte få uppleva barnbarn, men samtidigt.. Jag har mina barn. Jag skaffade inte dem för att de ska "ge mig" barnbarn i framtiden. Ja hade blivit mer besviken om de skaffade barn utan att egentligen vilja.

I skrivande stund så är det inget jag skulle höja på ögonbrynen för. Jag kan inte säga att jag är sugen på barnbarn alls. 

Deras liv, deras beslut. Jag har inte skaffat barn för att få barnbarn.

Om mina barn väljer att leva utan barn så finns det säkert en bra anledning till det.

Deras beslut och jag skulle absolut inte försöka övertala dom till något. Men hade kanske känt att jag gärna hade haft ett eller ett par barnbarn att skämma bort och umgås med.

Absolut inte!

Hade mitt mål med livet varit att bli mormor/farmor så hade jag väl börjat tidigt och skaffat ett fotbollslag...
Nu har mitt liv mening ändå, som tur är.
Jag önskar att vår son ska få vara frisk och må bra och kunna välja sin egen väg i livet, och jag skulle inte sörja eller kritisera en sekund om hans val var barnlöshet...eller barnfrihet heter det väl om det är självvalt!?

Min farfars barn skaffade totalt 6 barn, så han kunde ha haft 6 barnbarn. Men han dog innan den första av dem föddes, så det fick han ju aldrig uppleva. Så att planera för barnbarn känns lite som att leka Gud och att man löper en risk att bli oerhört besviken på livet...

Jag är tämligen säker på att det skulle lämna mig rätt oberörd, så länge de var lyckliga. De är inte jag, jag är inte de, och barnbarn är aldrig något jag sett som viktigt.

VILL mitt/mina barn däremot ha barn, så skulle det däremot nog bli viktigt för mig med. För mitt barns skull.

Jag vill verkligen ha barnbarn såsmåningom men skulle aldrig pressa om det. Det får gärna dröja. Det skiljer 10 år på mitt äldsta och mitt yngsta barn så man kan ju hoppas att den äldsta väntar minst 20år till ;)

Intressanta svar. Jag inser att jag inte alls har den en sån där framtida längtan efter barnbarn som andra har. Jag tycker att det är underbart att se mina föräldrars relation till våra barn men om de inte hade haft barnbarn hade de fyllt sina dagar med annat för dem meningsfullt den tid de nu spenderar med sina barnbarn.
Jag önskar, som andra skrivit, att barnen ska vara lyckliga och friska. Resten kvittar i stort.