Hur kan så många människor blir såna idioter bara för att de separerar?

Gränsen mellan hat och kärlek är förvånansvärt tunn.... tyvärr.

Men borde man ändå inte vilja uppföra sig vettigt, precis som man gör mot alla andra människor i samhället (vänner, kollegor tex), och också försäkra sig om att ens beteende inte går ut över barnet?

Jag undrar ofta om människors egna ursprungsfamiljer känner till hur omoget de beter sig när det gäller sitt ex.

Jag kan nog säga att jag hatar mitt ex. Hon gjorde totalt oförlåtliga saker när ett av våra barn blev svårt sjukt och dog. Hon orsakade inte barnets sjukdom utan det handlade om andra saker.

För att jag inte vill bete mig illa väljer jag istället att helt och hållet klippa all kontakt med henne. Det går bra eftersom våra andra barn är vuxna och jag har förklarat för dem varför jag gör som jag gör utan att för den skull kräva av dem att välja sida. Det har de heller inte gjort.

Mitt ex vill återuppta kontakten med mig, men jag svarar inte ens eftersom jag kan få svårt att inte bli otrevlig då. Jag förstår inte att jag inte såg det jag nu sett hos henne. Märkligt!

Men då går det inte ut över barnen, de är vuxna så de kräver inte att ni samarbetar. Och då må det väl vara hänt om ni inte har någon kontakt.

Vad händer dock när era barn gifter sig, döper sina barn och liknande. Kalas för barnbarnen?

Förvånas över samma sak faktiskt. Har en "bra" skilsmässa bakom mig för över tio år sedan o barnen vuxna nu. Visst, pappan betedde sig sk.t ibland men jag är oerhört stolt över att jag ALDRIG inför barnen talat sk.t om honom, ej heller berättat att han var otrogen. DÄR får jag 10+ o får gå me högt huvud o vara stolt så det heter duga. Många gånger stod jag i toaletten o svor o spottade, grät o sparkade foten i väggen för att sedan gå ut o bara vara goo o glaa.
Orsaken till att föräldrar blir som förbytta efter en skilsmässa är ju nog enas eller bådas bitterhet, ilska, sorg - whatever, att man helt enkelt inte är du med sina känslor o kommit över skilsmässan, man vill "hämnas" o göra livet surt för den andra pga..... vad-det-nu-sen-kan-vara MEN ingen tänker på det att dom som lider i slutändan är ju inte x:et utan ens egna små älsklingar - barnen. DET är sååå tragiskt. Varför kan inte vuxna hålla god min om dom vet att det lönar sig i slutändan o barnen mår bra. Fattar inte heller. Usch, så elaka vuxna kan bli o ingen vill vara den kloka o förståndiga utan ofta kastar båda sig in i det smutsiga spelet. Ett spel som ingen vinner utan enbart förlorare finns, o dom som förlorar mest är barnen.  Tråkigt, o har ingen lösning för det måste komma inifrån den enskilda människan att VILJA göra gott.

Jag håller fullständigt med dig. Min sons far var en usel sambo (åt mig) men han är en fantastisk pappa åt vår son, och vi samarbetar mycket bättre efter skilsmässan än när vi levde tillsammans. En anledning är att när han gör eller säger något som jag tycker är drygt eller fel eller nåt så kan jag ta ett djupt andetag och ignorera och vice versa
Men vi var överens om att skilsmässa var bäst för oss, och ingen av oss var otrogen så det finns inget svek mellan oss.

Alla kanske inte har ekonomin.
Tex. Pappan som hela tiden får köpa allt nytt för att barnets mamma lägger beslag på allt?eller tvärt om.

Man hatar att se den andra lycklig?
Alltså enbart egoistiskt.

Sen är det väl tyvärr eller bra välj vad man vill..som så att barn anpassar sig väldigt bra.

En mamma som gjort allt för att sno (egen vårdnad) ens barn, hade jag inte ens pissat på om hon brann

Fast man behöver inte låta det gå ut över barnet. Jag lägger ofta mycket tid på att hitta presenter åt min son, speciellt uttänkta saker som han verkligen vill ha. Han blir jätteglad, tar hem det till pappa för att visa, och så ser jag det aldrig mer och sonen sitter hemma hos mig och klagar på att han inte har några roliga leksaker. När han tar med saker från pappan som han vill visa för mig, ser jag till att skicka tillbaks dem efter ett par veckor.
Det känns surt ibland, särskilt som pappan har god ekonomi och jag inte har det men det är sonens saker och han får välja. Och han är tillräckligt gammal nu för att förstå att hans val att lämna alla roliga leksaker hos pappa gör att han har mindre roliga leksaker hos mig, så det gör att vi kan träna på orsak och verkan

Och det är ju BÅDA föräldrarna som måste arbeta för barnets bästa, inte bara den ena.

Och ändå så snackas det så mycket om den villkorslösa kärleken tillbarnen här på FL.

Du ska ha heder av att du klipper banden i stället för  att bråka, och framför allt för att du inte blandar in barnen.

Men om det blir problem med ekonomiska frågor, om man då är vettig så kanske man kan ta hjälp, tex av familjerådgivning, för att komma förbi dessa problem och lösa tvisterna på ett snyggt sätt.

Men då går det inte ut över barnen, de är vuxna så de kräver inte att ni samarbetar. Och då må det väl vara hänt om ni inte har någon kontakt.

Vad händer dock när era barn gifter sig, döper sina barn och liknande. Kalas för barnbarnen?

Nej, det går inte ut över barn eller barnbarn. Jag har inte heller baktalat mitt ex för våra barn. Vi har varit på vårt barns begravning och urnsättning tillsammans. Jag hade av naturliga skäl inget känsloutrymme över för att hata mitt ex då. Hon bor 80 mil från mig vilket är bra. Våra barn bor i olika städer, långt från både exet och varandra dessutom.

Jag förstår mekanismerna bakom dåligt beteende efter en skilsmässa, men försvarar det naturligtvis inte. Själv löste jag det genom 0-kontakt.

Fast vilken ekonomi man har är ju egentligen inte avgörande utan den som "snor åt sig" grejerna utan att se till att de kommer tillbaka har ju svårt att respektera den andra föräldern. Vi hade råd att köpa allt nytt varje gång sakerna försvann till mamman men det innebar ju inte att vi gick med på att göra det. Konsekvensen blev ju att vi slutade skicka med saker vi köpte och började använda strikt "pappa o mamma" saker. Vi hade hellre sett att vi kunnat samarbeta och att sakerna o kläderna kunde följt bonus fram o tillbaka men det fungerar inte när enbart en part vill samarbeta om det.

Håller med sista inlägget helt.

Det är enbart brist på respekt att ta andras saker. Som någon annan skrev, träna på orsak och verkan. Bästa jag läst på länge. MEN om barnet tar med sakerna, och inte får ta med det tillbaka sen?

Detta är petitesser.

Ska dra ett exempel på en situation, så får ni förklara hur ni hade löst det.

Bonusgrabben kommer till mig och vill prata om sak. Något han burit på länge som har fått honom att må dåligt. Någon hans mamma har sagt om hans pappa.
Hon har (detta är såklart en stor fet lögn, och jag tillägger även att VI aldrig pratar skit, eller över huvud taget om hans mamma) sagt till sin son, att din pappa har tagit massor med droger, och när du låg i min mage, hotade han mig med baseballträ och förstörde hela våran lägenhet.

Ja, suck. Före detta gjorde även mamman med sambo en polisanmälning på pojkens pappa. Skulle vara förtal. Att vi skulle ha hittat på att bonuspappan slog honom.

Jösses.

Ja bit i det äpplet. Hur hanterar man en sådan "vuxen människa" :)