Ensam tillsammans

Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, bara för att jag behöver det för min egen skull.
1,5 år har gått. 20 kg har kommit o 15 klamrar sig envist kvar. 1 års sjukskrivning börjar lida mot sitt slut.
Vart tog kärleken vägen? Snusksms:en? Snuskpratet? Åtrån?
Vart tog "du är underbar"du är så skön"jag vill ha dig" vägen?
Vardagen är ett faktum. Jobba jobba jobba jobba. Så mycket som möjligt. O sedan komma hem o in o sova. Knulla varannan dag... I duschen lite grann o sen göra klart i sängen. Så, godnatt. "Jag älskar dig". Inga kramar. Inga smekningar över kinden. Ingen famn att somna o vakna i.
Är jag onormal som börjar undra? Överdriver jag?
Ut på krogen med polarna, som i över 15 mån varit helt ointressant.
Svartsjukan eggas av ångest. Ur ångest föds svartsjuka. Ur svartsjuka föds avståndstagande. Av avståndstagande kommer separation.
Det gör så ont i hjärtat att "tro sig veta" något innan det hänt.
Att se den jag älskar mer än allt "på avstånd" fast vi bor under samma tak. Det river sönder mig inifrån.
Jag har levt såhär förut. Ensam i sängen. "Han" på soffan. Jag har gjort det förut o det har aldrig funkat. Det är en varningssignal för mig. Ett tecken på att något är fel i relationen. Något saknas. Något är fel.
Kärlek?
Jag vet inte men jag förstår att det beror på mig. Man är alltid minst två i en relation o man kan aldrig skylla allt på den ena. Något fel måste det vara för såhär var inte vardagen för 1 år sedan.
Inte på långa vägar...