Ni är inte ensamma!

Hej alla ensamstående gravida & ensamstående mammor! Jag har sett hundratals forum och läst tiotals olika historier om hur andra fått bearbeta tiden som "ensamma" och gravida. Big ups till er alla ladies, och fortsätt att kämpa för vad som verkligen betyder för er, vilket i detta fall är era ofödda barn eller födda barn. Innan jag själv hamnade här som resten av er så kunde jag aldrig i mina vildaste drömmar tro att detta någonsin skulle hända mig.

Jag är 21 år och fyller 22 år snart. I april fick jag det överraskade beskedet att jag var gravid. Hur var detta möjligt, varför just nu, hur blir det med pappan, vad ska alla tycka och tänka?.. Massa frågor ekade i mitt huvud vecka för vecka, jag var ett nervrak. Jag hade just, efter 2:a försöket, lämnat min första dåvarande pojkvän som jag träffade redan som 15 åring. Efter en abort jag gjorde då jag var 16 fick jag en infektion vilket läkarna sa kunde leda till att jag skulle ha svårt att bli gravid. Trots att preventivmedel borde ha köpts tänkte jag att det ändå inte var någon ide så under de 5 kommande åren hade vi oskyddat sex... 5 år, kan ni tänka er? Kan fortfarande inte fatta det när jag ser ner på min mage när sonen sparkar livligt till min röst...

Iaf, 6 år gick och jag och min pojkvän hade våra ups and downs. Och till slut funkade det inte och jag lämnade honom då jag mognade upp snabbare än vad han gjorde. Detta var egentligen den man jag sett en livslång framtid med och jag var så himla kär i honom under alla dessa åren. Men vi var helt enkelt på olika stadier i livet och jag ville göra något med mitt liv. Allt kändes bra och jag hade precis fått ett välbetalt jobb, hade mitt förstahandskontrakt på min lägenhet och planerade att studera på högskolan. Gissa om man fått planera om en hel del, för jag vet att barn är en riktig omställning, speciellt nu när jag valt att inte ge pappan en chans. Och hur jag än vänder och vrider på det... Har jag haft en så himla bra graviditet utan att ha de där mysiga filmkvällarna, utan att pappan lägger sitt öra över min mage och lyssnar på vår sons röst, utan att få den där känslan att det är vi 3 mot världen!

Jag valde att behålla honom och jag tänker då inte klaga på att jag är ensam. För ensam är det sista vi alla är, många av oss har familjer & vänner som stöttar oss. Och om man inte har det finns det alltid hjälp att få. Visst, det är visserligen jag som tappade känslorna för pappan fastän jag vet att han skulle bli en strålande pappa (han kommer givetvis få ha kontakt med vår son, men kärleken jag har för honom är borta)

Har ni alla en negativ syn på vad ni går igenom så kommer ni uppleva situationen som meningslös och ensam. För dig som är gravid och inte har fadern i bilden, sätt dig ner och fundera på om ni ändå skulle hålla ihop under barnets uppväxt? Om en kille väljer att lämna dig enbart för att du väljer att behålla ditt barn.. Ja, då behöver jag förmodligen inte säga mer. Älskar han inte något han själv vart med att skapa så kan han verkligen inte älska dig eller sig själv. Men det är även så att pappan har rätt att känna som han gör och får helt enkelt bestämma vad han vill göra, samma sak som vi alla bestämt oss för vad vi vill göra. I slutändan är det ändå deras lost!

Känner du dig ensam just nu, ta och träffa dina vänner, umgås med familjen, hitta på saker och fördröj tiden så effektivt som möjligt. Glöm inte att stress inte är bra för dig, men framför allt inte för ditt barn! Du valde att behålla honom/henne och måste börja blicka framåt.

Jag är beräknad till 24 december 2014, så allt som tiden går och verkligheten blir verkligare har jag funnit ro i mig själv. Det jag fått fightas med mest dock har vart vad andra tyckt och tänkt om mitt val. Och det är så tråkigt då samhället är som de är. De kommer alltid ha åsikter, hitta fel och utnyttja läget.. De kommer prata, nervärdera en och anse att man är dum i huvudet. Men jag inser att det har vart sådan slöseri med tid och att jag tänker göra allt jag kan och mycket mer för att ge min son en rättvis uppväxt..

För vad väljer ni helst? Att lägga tid på ett kasst förhållande med en man som varken bryr sig om dig eller dina behov, eller helt enkelt att lägga fokus på vad framtiden kommer att ge dig? Jag har upplevt all slags kärlek i mitt liv, men kärleken jag redan känner för min son är en obeskrivlig trygg kärlek jag aldrig aldrig aldrig kommer att få ångra!

Och till er alla kvinnor som uppfostrar era barn alldeles ensamma och till er gravida som inte har fadern vid sin sida.. Att ni just gjorde detta val visar redan att ni är mentalt starka för att ägna ert liv till att uppfostra ett barn är starkt gjort! Styrke kramar till er och om någon av er vill prata så finns jag här! Ha en härlig kväll!

Mvh en lycklig gravid "ensam" ung kvinna