Forum Familjehem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur hantera deppig förälder?

    Tor 11 sep 2014 17:04 Läst 380 gånger Totalt 0 svar
    Anonym (Orkar inte mer)
    Visa endast
    Tor 11 sep 2014 17:04

    Min pappa är över 70 år gammal. Han har under några få år blivit så smal att han  bara är skinn och ben. Han har hela tiden hittat på en massa sjukdomar senaste är binjurarna och innan var det gallsten vilket han påstår sig självmedicinerat  bort

    Nu har han erkänt att han är deppig och att han bantat ner sig de senaste åren.
    Efter några års tjat fick vi honom äntligen till doktorn som mest foccuserade på att att jag följde med in i rummet än på att se det faktiska problemet. Jag följde med då han sa att det var okej och för att han skulle vara sanningsenlig mot läkaren och få rätt hjälp. 
    Han klagar konstant på alla sina krämpor och vill ha sympati. 
    Läkaren skrev ut antidepressiva vilka han gick på mindre än en vecka pågrund av biverkningarna. Jag tyckte det var fel med medicinering från början. Jag känner att han borde ha terapi, prata ut och få KBT. Det har jag själv gått och det har funkat för mig. Medicinering utan att behandla problemet lägger ju bara lock på det hela.

    Pappa ställde in sin sista läkartid och nu har han återgått till att det är binjurarna som krånglar och jag orkar bara inte lyssna mer. 


    Han drar sig mer och mer tillbaka. Innan sågs vi flera dagar i veckan och han kunde vara hos mig och mina barn hela dagar, nu vill han nästan aldrig komma och gör han det blir jag stressad av hur han undrar vad klockan är och man riktigt känner att han vill hem. 
    Han verkar ha fått lite social fobi och han har uttryckt till min syster att han sagt han inte tycker något är kul längre. Även att han blir stressad när jag och barnen är hos honom eftersom de gör så mycket väsen av sig. 

    Han vet innerst inne att han behöver terapi men han bara drar på det. Tror han kan självmedicinera med örter och allt vad det kan vara och litar inte på läkare.

    Det känns som min glada, positiva pappa som alltid funnits där är borta.
    Vi har försökt prata med honom så många gånger och när vi äntligen fick honom till doktorn trodde jag att nu blir det bra men nej.


    Känns som man inte kan hjälpa honom om han inte hjälper sig själv. Han beter sig som att livet är slut.

    Är det någon som upplevt detta med en förälder och om, hur fick ni rätt på det hela?

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll