Hej alla!
Efter 2 års försök blev vi till slut gravida med ivf och vår son föddes för ett år sedan. Nu har vi inte skyddat oss sen jul, men egentligen är det först nu vi sätter igång på riktigt med syskonförsök. Jag är livrädd att det ska bli samma sak igen. Jag vill inte hamna i den sorgen igen.
Jag undrar om det är fler som är i samma sits, så kan vi peppa varann i kampen för syskon!
Hej,
Jag hänger gärna på. 
Vi har en son på snart två år. Det tog 15 månader, två missfall och medicin mot lite för höga sköldkörtelvärden innan vi äntligen fick honom. Och många tårar, frustration och oro...
Vi har sedan i våras försökt att få till ett syskon, och det går så där... Min menscykel har rubbats förmodligen pga stress. Förra månaden hade jag ingen ägglossning alls och det verkar inte som jag har det denna månad heller. 
Jag både tempar och använder ÄL-test.
Har ni gjort någon utredning innan ni gick vidare till IVF?
Vad kul! Inte att ni har problem, men att du hakar på!
Vi gjorde utredning och inga fel hittades, så det finns ju alla möjligheter att vi ska lyckas på naturlig väg nu. Vi har som sagt inte haft skydd sen i julas, men jag slutade amma i början av augusti, så den ägglossning som var förra veckan var typ den första då min kropp inte påverkad av amningen.
Vi har två embryon i frysen. Men min sambo vill vänta lite innan vi använder dem, tror faktiskt det är nåt manligt, att han vill lyckas med att "befrukta". Men det säger han inte, bara jag som misstänker.
Jag har kört med temp de senaste två månaderna och äl-test den här gången.
Vad jobbigt att menscykeln rubbas! Så typiskt att kroppen jävlas, man borde slappna av, men det går bara inte!
Åh, jag blir så trött, jag hade precis skrivit ett lååångt svar och så försvann det.
Jag försöker igen...
Det måste trots allt kännas väldigt skönt att utredningen bekräftade att allt var som det skulle och att ni har alla förutsättningar för att bli gravida igen. Jag förstår din sambos vilja att ni ska försöka bli gravida på egen hand, jag tror att männen lätt känner sig utanför, speciellt om man gör IVF där så mycket handlar om kvinnan. Vi känner ett par som precis som ni gjorde IVF med första barnet och där utredningen inte hittade några fel. För mannen i familjen kändes det viktigt att försöka själva först innan en ny eventuell IVF. Det tog mindre än ett halvår och nu är de gravida med ett syskon.
Hoppas att din ägglossning kommer igång ordentligt nu när du slutat att amma. Om du hade ägglossning förra vecka närmar du dig BIM nu då?
Jag delar din oro att det ska ta lång tid att bli gravid denna gången med. Första gången tog det dryga året och jag vet ju att försöka drygt ett år är helt normalt och att många försöker mycket längre än så. Orsaken till att jag kände sådan frustration tror jag var att vi lyckades faktiskt bli gravida på första försöket, något som slutade med ett tidigt missfall knappt en vecka senare. Det är otroligt vad mycket planer och drömmar man kan bygga upp på den vecka. Redan då började jag oroa mig att något var fel (på mig). Och ju längre tiden gick ju mer frustrerad och bestämd blev jag att jag skulle bli gravid igen. Jag hängde alldeles för mycket här på FL och andra liknade forum och läste och grubblade.
Livet blev en enda väntan: väntan på ägglossning, schemalagd sex, analys av symptom i väntan på mens, sorg när mensen kom, och så börja om igen...
Nu tror jag att det mest är arbetsrelaterad stress som gör att min menscykel har blivit helt snurrig, men även åldern stressar, är 35 år. Skulle haft ägglossning runt förra helgen, men jag hade varken positiva ÄL-test eller några ÄL-flytningar. Denna helgen däremot hade jag ÄL-flytningar, bara en vecka innan mens... Och tempen den går upp och ner.
Förlåt att jag inte svarat, är lite dålig på att vara på familjeliv. Det var bättre förr när det fanns en app. Men jag försöker hålla mig borta från alla dessa planerar barnforum för man blir lätt besatt då. Jag hängde också alldeles för mycket här inför förra gången.
Ja vi hoppas på att det ska bli som för era vänner, att det går fort den här gången. Jag är själv 33 och inte så stressad över åldern men min sambo är 40 och det stressar både honom och mig.
Nu har jag insett att det ju faktiskt bara är tre månader till jul och därefter blir det ivf hoppas jag, så jag försöker tänka positivt.
Men jag håller med dig om att livet bara är väntan. Min mens är precis slut så nu väntar jag på ägglossning. Och sen bygga upp förväntningar.
Jag får lite dåligt samvete för jag borde ju vara glad och nöjd när jag har ett barn i alla fall. Men på sätt och vis är det nästan värre, för nu vet jag precis hur underbart det faktiskt är! Jag har många gånger sagt att det var tur att jag inte visste hur mycket jag skulle älska min son för då hade jag längtat ännu mer! Och jag vill göra allt det där igen! Jag har alltid sett mig själv med två barn i framtiden, och jag kommer inte känna mig nöjd om det inte blir så!
Jag följer er gärna! Vi ska inte påbörja syskonförsöken riktigt än, men jag delar er oro.
Jag har PCOS och har aldrig haft en regelbunden menscykel. Vi påbörjade graviditetsförsöken i januari 2012 (slutade med p-pillren efter totalt 7 år) och jag kände redan då att det skulle ta tid. Då visste jag inte att jag hade PCOS, men med tanke på att min mens alltid varit väldigt gles och oregelbunden visste jag bara att det skulle bli svårt.
I mars hade mensen inte kommit tillbaka efter pillerstoppet, och jag ringde MVC. "Avvakta tills det gått ett halvår" blev svaret (vilket jag väntat mig). När det gått ett halvår utan ett endaste spår av mens skrev jag en egenremiss till Kvinnokliniken och fick komma dit hyfsat snabbt. VUL gjordes och PCOS konstaterades direkt. "Yes, nu får jag hjälp!" tänkte jag. Men bedömningen blev att jag skulle vänta ytterligare ett halvår och låta kroppen få en chans att vakna till själv.
Jag blev helt knäckt, såklart.
Efter pillerstoppet började jag gradvis må sämre, pga typiska PCOS-symtom. Jag samlade på mig vätska och gick upp 3-4 kg, jag fick finnar här och var, jag var på dåligt humör och hade framför allt mer och mer ont vid äggstockarna.
I oktober hade jag fått nog och kontaktade KK igen. Fick träffa en annan (och mycket trevligare) läkare som gjorde nytt VUL, och visst, där trängdes ju en himla massa blåsor. Varför jag skulle vänta ända till januari av principskäl förstod han inte, när det redan gått åtta månader utan mens. Så efter ett snack med överläkaren fick jag börja med Pergotime då.
Jag hade turen att Pergotime funkade bra för mig, efter två kurer fick jag en spontan ÄL vid nyår, blev gravid och vårt efterlängtade son föddes i början av september 2013. Så det tog ett år att bli gravid. Hade jag inte stått på mig och varit en småjobbig patient vetetusan hur lång tid det skulle ha tagit.
Och jag började längta efter syskon direkt, hehe. Men vi kommer vänta till årsskiftet innan vi börjar försöka på riktigt! Jag plockade nyss ut min kopparspiral pga spottings och värk, och vi kommer inte skydda oss på annat sätt. Jag använder progesteronkräm (läs gärna mer på levamedpcos.blogg.se) och har med hjälp av den för första gången i livet fått en regelbunden menscykel.
Så förhoppningen är att det ska gå fortare att bli gravid nästa gång, men jag är ju såklart inställd på att det kommer att ta tid igen.
Som sagt, jag följer gärna hur det går för er, även om jag själv inte är i startgroparna ännu! 
Välkommen Sara H! Jag ska svara längre lite senare, men just nu är jag på väg och ska vara borta ett dygn. Ha det bra!
Vad bra att du stod på dig, Sara! Man undrar varför man ska behöva vänta så länge! Jag tyckte den tiden var värst när vi försökte, när vi gjorde vår utredning för den tog så himla lång tid. Vi var på första besöket 1 november 2011 och i september 2012 fick vi tid för att starta upp vår ivf.
Jag känner som du jag började längta efter syskon direkt och direkt kom rädslan att det inte ska gå den här gången. Men skillnaden nu är att vi inte behöver vänta på samma sätt, utan vi kommer (måste) göra det privat och då går det mycket fortare.
Vi har nästan bestämt att köra redan nästa äl med ett frysförsök. Jag kan inte se nån anledning att vänta. Det är ju inte självklart att det går heller utan vi kanske måste kämpa med flera ivf-försök. Lika bra att sätta igång. Sambon vill ju att jag ska slippa hormonerna, men jag skulle göra det hundra gånger om det ger mig ett barn!
Vad bra att du stod på dig, Sara! Man undrar varför man ska behöva vänta så länge! Jag tyckte den tiden var värst när vi försökte, när vi gjorde vår utredning för den tog så himla lång tid. Vi var på första besöket 1 november 2011 och i september 2012 fick vi tid för att starta upp vår ivf.
Jag känner som du jag började längta efter syskon direkt och direkt kom rädslan att det inte ska gå den här gången. Men skillnaden nu är att vi inte behöver vänta på samma sätt, utan vi kommer (måste) göra det privat och då går det mycket fortare.
Vi har nästan bestämt att köra redan nästa äl med ett frysförsök. Jag kan inte se nån anledning att vänta. Det är ju inte självklart att det går heller utan vi kanske måste kämpa med flera ivf-försök. Lika bra att sätta igång. Sambon vill ju att jag ska slippa hormonerna, men jag skulle göra det hundra gånger om det ger mig ett barn!
