Tvivlar på mig själv

Nu sitter jag här. Säger att jag inte ska vara bitter men det är så väldigt svårt. Skilsmässan har nu gått igenom och det jag aldrig egentligen ville är ett faktum. Min exfru tycker att jag ska fokusera på barnen. Jag skäms men jag orkar faktiskt inte. Känner mig så kass. Vi bor på olika orter nu och ett av barnen bor hos mig. Det är jag glad för. Försöker hitta lite glädje i vardagen men jag blir hela tiden påmind om hur det var. Önskar jag kunde gå vidare. Varför är jag bitter och önskar att allt var annorlunda? Hon älskar inte mig. Hon har haft sex med andra. Hon har varit elak mot mig. Jag har inte varit trevlig heller. Det har varit det värsta året i hela mitt liv och det är barnen som fått ta smällen. Jag skäms och trodde aldrig jag skulle vara så dålig. Du är bra säger mina närmaste vänner. Du är duktig. Jag tycker inte det. Jag har ältat i ett år på min fru och drivit henne bort enligt henne. Så här i efterhand så lämnade hon mig för länge sedan. Jag var frustrerad över att leva med en människa som inte ville ha mig. Jag ångrar att jag gick in för familjen så till den milda grad att jag glömde mig själv. Kommer aldrig göra det igen och tanken slår mig att jag kanske kommer vara en sämre pappa. Jag var pappan som gjorde allt. Bygga kojor, laga cyklar, ut i skogen med barnen och ta med barnen till jobbet. lagledare när barnen började med sport. Tog med andras barn hellre än att umgås med vuxna. Gillade det verkligen! Nu känns det bara som att jag står här ensam. "Du är en jättebra pappa, det säger jag till alla mina väninnor" Men kärleken är borta. Ville nog bara skriva av mig lite. Väntar på att jag ska somna. Önskar ingen att må så här.