Vad är det för störning jag har? eller vad saknar jag för gen?

Du är nog som jag. Det fanns en tid då jag och exfrun var glada över hennes graviditet, men efter att hon fått två missfall gav vi upp. Sedan blev det skilsmässa och ingen av oss har barn nu. 

Jag känner ingen längtan. Katter och hästar räcker. Samma för sambon. Vi är båda 42, så det känns lite sent nu. 

Inget fel på dig. Samhället proppar oss fulla med ideal, som inte är våra egna. Blir det tillräckligt långt avstånd mellan det vi ska och det vi vill, så slår vi bakut. 

Ja men jag har ju redan ett barn nu då och borde känna enorm villkorslös kärlek för henne men det gör jag inte.

Ja, det hade ju varit det bästa och vad varje barn förtjänar men nu är det inte så för dig, så då tycker jag att du ska bortse från villkorslös kärlek och agera mycket kraftfullt för att istället få till en bättre samvaro med och för ditt barn. 

Du skriver att barnet är krävande, och att hon är intensiv och känslig. du skriver att du inte orkar ge henne så mycket uppmärksamhet som hon behöver. Och du skriver att du blir irriterad och att hon får höra mycket skit från dig. Du bör ha klart för dig att detta är saker som är mycket nära förknippade med varandra. Hon blir inte mindre krävande av att du blir mer irriterad och avvisande. Du måste ta tag i ditt agerande och ta ansvar över det. 

Förutsätt dig att förändra en liten bit i taget. Även om du inte känner för henne som du behövt göra så kan du ju välja att styra över hur du beter dig - det tycker jag är din förbaskade skyldighet. Det är riktigt dåligt av föräldrar att låta barn växa upp till besvikna vuxna som står dåligt rustade för att möta alla de utmaningar som annars kan få dem att växa. 

Alltså, lägg ner. Hon är krävande, hon är si och sån.. lägg ner. Ovvsett vad så har hon inte vald att föddas. DET var faktiskt du som tog det beslutet och nu ska hon lida för det?? Hur självisk är inte du? Klarar inte av föräldrar som skyller sin dåliga föräldrarskap på barnet. Visst att det finns jobbiga barn, men 95 % av tiden så är det föräldrarna som gör ett dåligt jobb. Men som i allt i livet är det lättare att skylla ifrån sig än att stå för det man gör.

Min mamma var en sån, hon fick tre barn men det var alltid mig det var fel på, nej inget jag inbillar mig. Fått det bekräftat av mina syskon. jag var den som förstörde hennes liv, jag var den som gjorde henne olycklig. jag var en jobbig unge.. ja det hade inget att göra med att hon tyckte att jag var jobbig, att hon förstörde den lilla självkänslan jag hade, att hon inte klarade av att vara en bra föräldrer till nån av oss. nej men det var mitt fel..

Gå till en läkare för din depression, be om att få kbt terapi för ditt beteende. Gör upp en plan hur du ska vara den bästa mamman du kan vara baserat på din dotters behov tills den dagen hon går ut i livet och är självständig. Tills den dagen hon inte behöver dig längre. Det är det minsta Du kan göra.

I mina öron låter hon som en unge som behöver kärlek, uppmuntran och stöd. Ring soc så att du kan fö stöd i ditt föräldarskap och avlastning.

Förväntar mig inte att du kommer göra nåt av det jag föreslagit, för människor som du sätter alltid sig själva först.

Det här att du älskar djur villkorlöst. Nej det gör du inte, du älskar djur av själviska anledningar. Dom är passiva, och tysta och ger kärlek t om till dom värsta människorna på denna jord.

Till "Anonym (trött) "

Oj märks att du skriver utifrån din egna sårade skäl. Beklagar verkligen att du fått ha det så!!

Jag har inte skrivit nånstans att jag SKYLLER nånting på dottern, det är ju absolut inte hennes fel. Och skulle aldrig nånsin SÄGA till henne att min eventuella olycka skulle bero på henne! (som din mamma verkar ha gjort)

Jag förklarade bara hur jag känt ända ifrån början. Att jag saknar detta som är normalt att känna för sina barn. Redan när hon föddes och jag inte ens kände henne och visste hur hon skulle bli.

Vad man KÄNNER kan man inte ändra på, tyvärr. Men det är det jag menar att det måste vara nåt fel på mig, varför känner jag så?!

Och vad gäller att man får villkorslös kärlek från djur - det får man ju av barn också! De älskar sina föräldrar oavsett vad också. T o m sådana föräldrar som missbrukar o dylikt blir älskade av sina barn.

Så det är lika själviskt att skaffa barn! Och vilja ha barn. Det är ju oftast för att man själv vill det och för att man tycker om barn. Vad är det för skillnad?

Det är ju självklart sånt som får en glad som driver en människa. (själviska skäl)

Oavsett om det handlar om att skaffa barn, djur eller en motorcykel... Vad skulle det annars vara? Förutom att när man skaffar barn finns en biologisk drift för fortplantning också.

Du utgår ifrån att jag är som din mamma och utgår ifrån dina egna känslor. Det finns dock ingen sanning i att JAG skulle vara en oempatisk person. Det är man ju inte automatiskt bara för att man har ett annorlunda förhållande till sitt barn?!

Men oavsett så är det inget som jag tar mig åt mig för då ingen här på FL känner mig och det är ju oftast väldigt svårt att bedöma en person utifrån en text. Man får alltid ta kommentarer på forum med en nypa salt då det går till personangrepp.

Jag tror inte det är något fel på dig, för precis som någon redan varit inne på har det skapats en föreställning att man som förälder får starka känslor för sina barn. Att detta är något naturligt. Jag tror inte på detta, visst finns det föräldrar som får starka känslor för sina barn, men det är inte onaturligt att man inte får det. Jag tror personligen att driften att fortplanta sig inte har en automatisk koppling till att man får starka känslor för sina avkommor.

Ett annat problem som jag ser det är just att i alla fall kvinnor som inte vill ha barn ofta ifrågasätts samt att det talas mycket om det positiva med att ha barn.

Att du gillar djur men inte barn tycker jag inte är konstigt, på samma sätt som det inte är konstigt att man gillar popmusik men inte klassiskt,  dvs två saker som inte har någon naturlig koppling mellan varandra. När det gäller djur håller jag dock inte med om det som skrivits i tråden, utan min erfarenhet som hundägare att mina hundar inte tycker om mig per automatik, utan för att få en riktig bra relation med en hund måste man medvetet bygga upp en sådan relation.

Visst, om man inte gör det kan man få en hund som är glad när man kommer hem och visar tecken på att den gillar en, men det är ju samma sak med barn också, om man som förälder inte bryr sig om sitt barn utöver att sköta deras basala behov, så får man troligen ett barn som också visar tecken på att gilla en. 

Glömde skriva detta.
I ditt fall skulle jag försöka acceptera känslorna kring dottern men försöka hitta ett sätt att hantera dem så att dottern inte märker av dem. Om det behövs kan du via vården få någon typ av terapeut eller psykolog som kan hjälpa dig hantera detta.

Asberger?

Eller helt enkelt som min man, totalt ointresserad av barn. Tyvärr klantade han sig så nu har han barn. Så länge barnet inte märkte av hans ointresse så stöttade jag vad jag kunde, nu har jag sagt ifrån att om du inte kan skärpa dig den tiden barnet är här så ska barnet inte vara här.

Nu är ju ditt barn så stort, men lever du med pappan? Kan han ta en större bit? Kan du och dottern förenas i något intresse? Djur tex, gillar hon djur? Kanske kan ni skaffa en hund som ni tränar agility med, börja rida ihop eller något annat.

Till "Fanny b"

Du har nog en bra poäng i vad du skriver. Stämmer nog bra.

Tack för dina synpunkter!

Till "Anonym (drvtfpo,kå)"

Jag o pappan har nyligen flyttat isär men försöker att hålla ihop som särbos. Han har mer normala känslor för vår dotter men är inte direkt barnkär eller lekfull/intresserad heller.

Vi är väldigt noga båda två att ta 50/50, båda vill ha egen tid osv. Vart en del tjafs om detta genom åren... Nu blir det lättare då dottern ska bo varannan vecka hos vardera. Behöver inte bråka om det.

Vad gäller gemensamt intresse - japp! Vi rider båda två och hon är väldigt intresserad av djur med och vi har precis fått hem en valp! Vi kommer att gå valpkurs ihop och sen får vi se vad mer.

Jag ville ge henne det särskilt då hon inga syskon har/får. Hennes pappa är väldigt ointresserad av djur och vill inte ha djur...

Just ja - "Anonym (drvtfpo,kå)"

glömde fråga. Varför tror du på Asperger? Vad pekar på det?

Puttar upp min gamla tråd lite

Vill bara ge dig en eloge för att du skriver om detta ämne. Är kvinna, 37 år gammal och inga barn. Aldrig haft minsta längtan, och jag tror att den här barnnormen som man får inpräntad i sig hela livet bidrar till mycket elände...

Ja, alla vill ju ha barn EGENTLIGEN... Yeah, right.

Ja, jag har sagt detta IRL till en del också och fått oftast god respons för att jag vågar säga det. Men inte till alla man vågar nämna det!
En del fattar bara inte sånt. Att någon kan tycka så.

Bra, där tror jag du är inne på rätt spår. För jag tänker inte att det är något fel på dig, utan snarare att du är ovanligt insiktsfull och äger förmågan att verbalisera det du känner och tänker. Jag uppfattar att du håller med om att du behöver styra dina beteenden så att din dotter så lite som möjligt behöver uppleva att dina känslor för henne inte är ovillkorliga eller starka. Att dela ett intresse och att agera respektfullt kan man göra med vem som helst om man bestämmer sig för det, och klarar du det med din dotter ger du henne något väldigt bra på vägen. 

Lycka till TS!