Vid vilken ålder kan barn lämnas hemma korta stunder?

Nu har jag inte så stora barn att jag har funderat på de. Men jag anser ju inte att de har med åldern att göra, utan hur mogen dom är. 

Mitt barns kusin är 8 år och är inte alls lika mogen som min väns 8 åring. Om mitt barn var som kusinens 8 åring skulle jag inte lämna henne ensam, men om barnet var som vännens så skulle jag inte ha problem att lämna han en kort stund. 

Min stora son fyller snart 8, han har varit hemma själv när jag gått till affären sedan han var 7 år. Men det skiljer sig från barn till barn tror jag.

som trebarnsmamma säger jag att det inte har med åldern att göra utan med mognad. 

jag var själv ett nyckelbarn som liten och gick själv till skolan på morgonen och låste dörren och var ensam hemma ett tag när jag kom hem från skolan. Då var jag 7-8 år gammal.  

Min 6-åring får ibland vara ensam korta stunder , jag har ibland vaknat tidigt på morgonen och varit tvungen att åka till bilverkstaden, skjutsat iväg maken till sitt jobb då vi inte haft två bilar osv och det har gått jättebra.

Nu har jag tonåriga barn i övrigt så det är inget problem för deras del att hämta på skolan eller vara barnvakt en kväll när jag och maken är ute och äter eller liknande. 

Svårt. Jag har sedan mitt barn föddes lämnat henne ensam i max några minuter för att gå ut med hunden, dock när hon sov. Var hon vaken fick hon gå med ut.

En gång när hon var nästan tre så sov hon och jag sprang till tvättstugan, var borta max 10 minuter. När jag kom tillbaka var barnet borta, dock hade hon gått ner till vår granne som tack gode gud var ute och frågat efter mig, men jag var inte där så hon bestämde sig för att gå till dagiset alldeles jämte där vi bor och leka. Min granne hann inte fånga henne, äldre dam och förtidspensionerad, i vilket fall så stod min granne kvar och kollade min dotter de minuter de handlade om tills jag kom ut från tvättstugan. Jag var så sjuk tacksam och mådde illa av att bara tänka på vad som kunnat hända, gjorde aldrig om det. Min dotter har alltid varit orädd / självständig på det viset och det i sig är en risk på många sätt om än inte alltid.

Nu är hon snart sju, det finns vänner som tycker att jag är löjlig som inte låter henne gå till skolan själv, det tar 7-10 minuter att gå dit max. De mäter mig efter hur deras barn är och jag förstår dem, de är okej. Men jag vet att mitt barn inte klarar av att gå från punkt a till punkt b utan att hitta på något på vägen. Så även om jag skickar iväg henne 30 minuter innan skolan börjar så kan ni ge er på att hon kommer att komma sent för hon upptäckte en flock sniglar på vägen och då måste de ju få namn allihopa och de måste garanterat räddas från vägen också, så hon kommer bära bort dem. Där kan hon hitta ett träd, undra om man kan klättra i det, smack så kommer hon vara i det där trädet och all form av tidsuppfattning eller vart hon egentligen var på väg är borta, för hon är vips Hugo djungeldjuret på äventyr Jag vet detta och just därför utsätter jag inte någon av oss för detta, jag var likadan, hade lika kort bit att gå från mitt hem till förskolan när jag var 6 år, vet inte hur tidigt min mamma skickade iväg mig men tidigt var det och jag var nästan alltid sen, världen var ju full av äventyr och min fantasi högst levande.

När min dotter varit vaken så har jag från 3 års ålder, då vi flyttade till hus alltid sagt till att jag går ut och kissar hunden i trädgården, inga problem. Nu när hon är äldre kan jag gå en bit bort från vårt hus, det är heller inga problem, så länge hon är hemma och jag den som går så har inga problem uppstått. Idag får hon gå till grannen på gatan jämte oss själv och hem därifrån själv, bra sätt att träna på lite eget ansvar. Men till skolan själv, nej. Kanske om ett år beroende på hur hon utvecklas på just det planet. Vi tränar dock på att hon lämnar skolan själv ibland och vi möts upp längs vägen, det har fungerat bra. På samma sätt så har jag stannat en bit ifrån skolan och hon har fått gå den sista biten själv och jag står kvar och väntar tills hon är inne eller en av lärarna vinkar och bekräftar att de vet att hon är där. Skolan hon går på är väldigt bra, för de ringer upp om något barn inte räknats in och ingen sjukanmälan finns på barnet. Det har nämligen hänt några gånger att de ringt när vi blivit försenade, så har skolan ringt är vi stått precis utanför typ 10 minuter sena och frågat, det får mig att känna mig ganska trygg även om det är högst pinsamt att vi är sena så att säga och man står där och ber om ursäkt och förklarar sig.

Så jag tror man får gå på barnets mognad mer än åldern. Nu är hon ensambarn här men när jag lånar hem min systerson så är jag inte rädd för att lämna dem lika länge som jag kan lämna henne heller. Då just dessa två nästan aldrig ryker ihop, de är lill gamla och resonerar om saker och ting. Rätt märkligt då de både egentligen har ett explosivt humör, men än så länge har de inte försökt ha ihjäl varandra, men det kommer väl

Så jag kan gå till grannen en kvart det är inget jag oroar mig för, högst troligen vill hon ju gå med eftersom hon är vän med barnen. Jag kan gå ut med hunden en liten stund, tror aldrig jag varit borta en kvart med hunden dock. Men jag brukar alltid säga när jag nattar henne att jag går ut med hunden så vet hon om hon nu vips skulle behöva gå upp och kissa eller sådär, då blir hon inte orolig för att det inte sitter någon mamma i köket utan hon vet att jag bara är ute med hunden gör sitt och lägger sig igen.

Jag tror att jag egentligen daltar en del med henne, hon fixar säkert mycket mer själv. Men jag vill så gärna att hon får vara barn så länge det bara går då jag själv blev vuxen så fort av många olika skäl. Hon är klok och smart, snabb och på många vis redan äldre än sin egentliga ålder bara av sig själv. I ett rannsakande ögonblick får jag nog ta mig en ärlig funderare på det här känner jag och omvärdera mitt tänkande lite. Så tack TS för din fråga som fick mig att tänka lite 

Då vi bor i stan har vi inte kommit så långt ännu och hon behöver hjälp för att torka sig om hon bajsat, så jag håller mig hemmavid om hon inte är med. Däremot har jag sedan hon var drygt 3 lämnat henne lekandes på rummet för att springa ner till tvättstugan i källaren, men då vet hon var jag är och hanterar trapporna eller kan ropa om hon blir osäker.

Här i stan känns det som det kommer dröja länge med alla punkterna ur trafiksynpunkt, hade vi bott på landet hade det kanske varit en annan femma. En 3,5-åring har ju inte mycket till tidsbegrepp.

Tack för svar!

Ni skriver att det är mogenheten som avgör. Vad är det då som ett omoget barn skulle göra som inte ett moget barn gör. När det gäller ensam hemma.

Tråden handlar bara om att lämna barnet/barnen hemma, dvs den handlar inte om att ge sig ut utanför huset på egen hand. För det tycker jag är en annan diskussion som blir så himla avgörande av var/hur man bor. 

när det handlar om mogenhet handlar det väl om vad barnet kan tänkas hitta på under den korta stund man är ute.  Sitter det snällt och tittar på tv den korta stunden och förstår ansvaret i att vara själv?  
Eller hittar det på en massa bus just för att det får tillfället att vara ensam som att göra massa farliga saker?   Kan det skada sig själv? Eller kan barnet komma på den briljanta iden att låsa dörren och ingen kan ta sig in?  Eller som det berättats om ovanför - att barnet ger sig ut på egen hand ...  

kan det också förstå i hur ensamheten kan hanteras? Även om man är borta 5 min - kan barnet klara av att hantera en telefon om det ringer eller om det känner sig ensamt?  

och rent känslomässigt - hur reagerar barnet på ensamheten? Är det tryggt i sig själv och kan sitta lugnt och sysselsätta sig eller blir det hysteriskt och otröstligt? 

det är ju detta man får titta på och se hur barnet är.  Och man måste våga vara kritisk till sitt eget barn. Det är inte så säkert att barnet verkligen ÄR så snällt som man som förälder försöker inbilla sig....    

Jag har en son som har kunnat vara ensam hemma kortare stunder (som längst har det blivit 10 minuter), sedan han var 3,5 år. Då har det handlat om att jag bokat tvättstugan (som ligger i huset mittemot) och sonen inte velat följa med. Jag har endast gått om han exempelvis sett på en film där jag har vetat att det varit minst en kvart kvar innan den ska ta slut, eller om han lekt väldigt intensivt på sitt rum.

Jag kan jobba i trädgården om kvällarna också, då sonen sover. Då har jag alltid en liten lucka bredvid hans fönster, öppen, så att jag hör om han ropar. Dessutom sticker jag in huvudet då och då för att lyssna mer noga om han vaknat.

Jag tänker säkerhet. Förstår barnet att eld är farligt och därmed aldrig skulle få för sig att börja tända en tändare och levande ljus. Att spisen blir varm, att eld kan uppstå osv. Även om barn inte har full konsekvenstänk osv så är de olika snabba med att ta till sig vad som kan vara en fara. Mitt barn rör inte tändare och sånt eller hon har inte hittills. Hon vet att man kan dö av eld, för hon vet att min kusin dog så. Eld är alltså farligt hos oss.

Hon har aldrig gått igenom lådorna och tagit knivar och sånt på eget bevåg, men hon har alltid fått vara med och skära grönsaker och annat, hon vet att kniven är vass, att man kan skära sig, att det gör ont. Det i sin tur gör att jag inte känner någon större oro för att hon vips skulle få för sig att ta fram en tomat och försöka skära upp den själv. Även om hon när jag är hemma absolut kan få stå själv vid bänken och skära en tomat.

Nu är min fullt nöjd med att sitta vid tvn och kolla eller sitta och måla om jag går ut en sväng. Hon kan tycka att det känns kul att få vara själv en stund, ta ansvar för sig själv och jag tror på att hon växer av det.

Men jag skulle aldrig ha lämnat någon annans barn vid lika låg ålder som jag gjort med mitt, för det barnet känner inte jag lika väl. På samma sätt vet jag tex att min syrras grabb är bättre på att borsta sina tänder själv än min är, för han är så noggrann och min ser det ofta som något skittrist och kan absolut slarva med det.

det krävs ju "mogenhet" även att vara själv hemma - bara att våga vara själv, men också veta hur man sa hantera situationer som kan uppstå om det ringer på dörren eller om det skulle hända något (börja brinna tex) så de vet hur de ska hantera situationen! 

första gången jag var själv hemma var jag 7 år - hade vattkoppor och kunde inte följa med mamma till affären, jag tyckte det var ganska läskigt att vara själv - så jag pratade med min morfar i telefon hela tiden min mamma var iväg! 

mina barn har varit själv hemma från 6 års ålder - när jag tex har hämtar lillasyster på förskolan.