Att träna yngre tonåringar

Jag undrar över en sak.
Jag tränar barn och ungdomar i en sport som inte är en lagsport. Var och en tränar individuellt och gör sina egna framsteg och bakslag. Men de är tillsammans när man tränar dem.
Har inte barn själv men undrar mycket över deras inställning när de kommer och tränar.
Jag är rätt ny på det här med att ideellt träna barn och ungdomar men jag älskar sporten,
"Kan vi inte göra en annan övning?", "Ska vi inte sluta nu? Klockan är halv sex?",
Någon sitter, när vi ska göra en uppvärmingsövning, Då frågar jag om hur det är, "varför sitter du?"
Då kommer det fram att "Jag mår inte så bra",
"Men då får du berätta det för mig, jag kan ju inte gissa mig till hur du mår, du får vila lite på bänken där en stund", säger jag. Fast jag känner på mig att det är något annat.

Är det verkligen så att ungdomar födda på 90- eller 00-talet måste man gissa sig till hela tiden hur de mår, vad de kan, vad de vill, det känns som om de mist en förmåga att veta vad de vill?
Som om det vore en sömngångaraktig passivitet runt dem.
På frågor svaras det tyst, så man knappt hör.

Eftersom jag inte själv har barn eller jobbat med barn och ungdomar, endast passat syrrans tre pojkar, födda i början på 90-talet, så vill jag inte ha några förutfattade meningar om lata, curlade nittiotalister osv. Jag är mer nyfiken. Men kan det bero på att allt serverats till dem én masse?
Jag kan ju inte göra jobbet åt dem? Vem har skickat dem till just min sport?
Ville de själva?
Efter att själv mått psykiskt dåligt, även som ung (blyg, rädd och introvert så har jag en förståelse, men så vet jag att det påverkar kroppshållning, röstläge, motivation och initiativtagande också, jag är  sjuksköterska och påläst, men det här är något nytt för mig.

Vad tänker ni kring det här? Finns det några som tränar dessa åldersgrupper?
Avslutat med att klart att det finns undantag, men ändå visar det här jag har beskrivit ganska tydligt på någonting.