Ni med komplicerad relation till en förälder, hur göra med umgänge man när man själv får barn?

Alltså mor/farföräldrar har ingen umgängesrätt så om de inte ställer upp på dina villkor så får de inte se barnet.

Din pappa får inse att hans dotter nu är vuxen och en vuxen människa behöver inte stå ut och umgås med människor som är nedlåtande. Han får välja, ändra på sitt beteende eller inte träffa sitt barnbarn. Din mamma får också välja, träffa sitt barnbarn eller inte, är det tillräckligt mycket värt att träffa sitt barnbarn för att stå ut med en sur äkta man?!?

MEN, tänk noga igenom så du inte är hårdare än nödvändigt. det är din pappa, den enda du har. Är han osmidig och har svårt med social samspel så kan man hålla umgänget på en nivå så det ändå finns en viss kontakt. Om du jobbar med dig själv så kan du komma till en nivå där du inte mår dåligt av relationen. Tänk till exempel på familjer där en person blir kraftigt dement, säger hemska saker, men barnbarn kan få träffa personen ändå, men få veta att farfar/mormor är sjuk och säger fula saker.

ja.. kände att jag fick nog igår och ringde pappa efter kanske en månads avbrott.
Jag var skitarg och skällde på honom. Kanske inte det smartaste jag gjort men det var nog första gången det hänt.
Han gick direkt i försvarsställning fast han (enligt mamma, hon ljuger inte) mått dåligt över hur han betedde sig sist vi sågs.
Han satte som vanligt på sig offerkoftan och det hela slutade med att jag sa att han inte får träffa varken mig eller det kommande barnet.
Vet inte hur det blir dock..
Jag vet att jag klarar mig alldeles utmärkt utan honom, bättre rent av känns det som. Men jag sörjer ändå den pappa i honom som KAN vara snäll. Han är bara så förbannat avskärmad från verkligheten och saknar totalt insikt.

Jag vill inte ha kontakt med honom (fast det ger mig sjukt dåligt samvete)
jag vill veta hur jag ska hantera allt detta.

Jag har tagit den fega vägen, minimerat kontakten utan någon utskällning eller brytning. De var här sist för en månad sedan, jag har inte varit hos dem sedan början av juli. Det kan komma pikar att 'vi glömt bort var de bor' och då svarar jag att nädå, jag hittar dit. Istället för att jag skall konfrontera så har jag fokus på mitt liv och det jag vill göra, min gamla pappa har aldrig visat intresse för mig och om han om ett år kommer och skäller ut mig så skäller jag tillbaka. Då får han veta att vill man ha bra kontakt med sina barn så bryr man sig om dem och hälsar på dem, att supa och ta stryptag på sina barn och bara gnälla utan att visa nästan något intresse själv, tja då blir man ensam som gammal. Ska be honom kolla hur bra kontakt hans sambo har med sina barn och jämföra med hur hon hälsar på dem, hur hon intresserar sig för dem och intresset hon visar sina barnbarn. Som man bäddar får man ligga och sambon ligger riktigt bekvämt, önskar ibland hon varit min mor för då hade kanske inte jag märkt hur dålig kontakten är med min far. Nä, nu måste jag sluta skriva för nu tänker jag på honom igen och det ska jag inte göra, jag vill inte och inget jag gör har hjälpt under 20 år så varför skall någonting förändras nu? Enda jag kan göra är att vara snäll med mig själv och se till att ha ett bra förhållande med MINA barn in i deras vuxenliv.

Jag har också gjort så i perioder att jag minimerar kontakten utan att säga "jag bryter". 
Men så är jag där och hälsar på och så ryker vi ihop.. svårt..

Tror det är mer hälsosamt att ryka ihop och skälla ut som du gör, än som jag som bara tiger och undviker.

Nu har jag inga barn men min storebror har och han har resonerat liknande som mig.

Min pappa tror man hjälper människor genom att trycka ned dom. Typisk psykiskt misshandel. Iofs har jag aldrig tvivlat på att han älskar mig men att alltid fått höra hur klumpig man är att man inteklarar någonting osv osv är inte kul.

Och han är likadan än idag. Han har inte varit en bra pappa genom åren.

Men jag kom till ett läge där jag antingen fick bryta med honom eller komma på ett sätt att ha honom kvar i mitt liv.

Och det handlar om mig inte honom. Han är min pappa och jag vill ha honom kvar.

Första var att acceptera hur han är som människa, han är en produkt av sin uppväxt.

Och inse att jag kan inte ändra på honom.

Och förlåta honom för det som varit och börja om på nytt som en vuxen person inte som ett barn.

Och vilket är det som varit svårast inte ta åt mig så förbannat av hans dumheter. Vilka har blivit färre nästan upphört.

Jag har inte pratat med honom om detta eftersom jag ville ha kvar honom i mitt liv och tjurigare och långsintare person än min pappa finns inte, så det hade blivit en brytning direkt om jag hade börjat diskutera detta med honom.

Jag bor 60 mil ifrån honom men vet att behöver jag honom kommer han direkt och river upp himmel och jord för mig.

Man kan inte ändra på andra människor men man kan ändra på hur man tar åt sig av andra människor. Och försöka titta på varför folk ärsom dom är.

Har bara läst trådstarten. Min pappa har ingen kontakt med sina barnbarn. Har är också en knepig person på så många sätt. Innan jag och min man fick barn så stod man ut. Man visste att man inte kunde förvänta sig något från honom. Och man visste att det han sa fick man ta med en stor nypa salt. Man hade lärt sig att inte bli besviken längre.
Efter första barnet föddes så hade vi fortfarande kontakt ett tag, men efter att hon blev äldre och jag märkte att detta går inte. Hon kommer uppleva samma känslor av svek osv som jag har gjort så bröt jag med honom helt.
I hans värld är det synd om honom och han förstår inte varför. Trots otaliga samtal, försök att lösa saker och ting. Men det går bara inte.
Jag har fått ett barn till sedan dess som han träffat 1 gång. Och snart kommer vårat 3:e barn.
Vi har inte pratats vid under denna graviditet alls. Han har aldrig skickat ett kort till barnen vid födelsedagar eller jul.
Vilket i mina ögon visar tydligt att han faktiskt inte bryr sig. Så jag är säker på att jag gjort rätt val.

eeh - det låter precis som min pappa det där..

sammahär - skönt att du känner dig nöjd med ditt val. önskar jag kan känna likadant i framtiden.

Min pappa är en mycket bättre farfar än han var som pappa. Han är även styvfarfar och har än jättebra kontakt med dom. De är vuxna killar idag.

Pappa är mycket mjukare och trevligare med barnbarnen än han var med oss.

Min pappa bröt kontakten med sin pappa när jag var liten. Under hela min uppväxt har jag undrat varför farfar inte brydde sig om mig, utan att veta att det var pappas val.
Tänk på dina barn, låt dem få en så bra relation som möjligt till sin morfar, det förtjänar de!

Fast jag vill inte att de ska ha en morfar som beter sig illa.. och jag vill inte "stå ut" med honom för mitt barns skull. Mitt barn kommer att få en fantastisk pappa, en jättebra farbror och en bra farfar så manliga förebilder finns det ändå.