Rädd för ungefär allt

Låt henne vara och tvinga henne inte till nya miljöer, träffa hundar och nya människor eftersom hon inte är mogen för det. En valp måste ju naturligtvis ut och göra sina behov men håll er runt huset tills hon är helt trygg med den miljön innan ni funderar på att vidga hennes vyer. Att bygga upp trygghet och tillit är det absolut viktigaste nu så låt det ta tid. 
Ibland kan det hjälpa att bära henne en liten bit bort och låta henne gå hem.

Hur är kullsyskonen mentalt och hur är föräldrarna?

Sådär va våran valp oxå, tyvärr växte det inte bort, utan hon förblev rädd för allt och alla genom hela sitt liv.
Jättetråkigt, jag ville göra så mycket med henne, men det gick ju knappt att ta en promenad

Ja, det är väl så vi försöker tänka och göra. "problemet" i det hela är att tanten som bor i vårt hyreshus klagar på att vi rastar henne utanför hennes fönster.. "det är inte trevligt att se".. Jag förklarade tålmodigt att det enbart är en liten valp och att hon inte ska gå långt för att undvika höftproblem och diverse, men hon visade ingen form utav förståelse utan sa något i stil med "ja men då får du väl gå/lyfta henne över till andra sidan gatan". På andra sidan gatan finns knappt något gräs, enbart en smal tråkig strimma som vi kommer få förhålla oss med och det här gjorde mig rätt upprörd men vet inte om jag kan göra något åt saken. Därav anledningen till varför vi "tvingas" att försöka få vår valp att gå runt huset istället, längst med trottoaren. :/

Hur "mycket" har ni lockat? Vet att vi från början lockade alldeles för lite med vår hund för att få effekt. Vi behöver i stort sett mata vår hund genom jobbiga situationer och berömma hela vägen. 

Ja det är väl i princip hela tiden till en början.. hon sätter sig, vi lockar och hon går till oss. sen kan hon vända och springa tillbaka och då får vi börja om från början. Men ibland går det bättre, men aldrig felfritt än så länge om man säger så... Men vi väntar tålmodigt på att hon ska ta eget initiativ, inse att det inte är läskigt.

Jag har mycket erfarenhet av gathundar, både gamla och unga. De som är lite rädda "piggnar" alltid till om man busar lite hårt med dem. Svårt att förklara men jag börjar alltid hemma när de ligger i soffan och med handen över deras kropp på sidan ruskar jag lite tufft och säger typ "Din lilla rackare!" Har dock hjälp av andra hundar som blir glada när jag gör så vilket påverkar den nya såklart. Successivt blir de gladare och mindre rädda.

Nästa steg är att de får lära sig ordet nej. Betoning måste anpassas efter individ. Till en del med hårt tonfall och till en del mjukare men bestämt. Därefter använder jag det när de försöker fly. Endast ett nej och sedan får de sätta sig vid min sida och stanna kvar. Valpar och små tar jag upp i famnen så de känner sig trygga. Inte så kul att vara liten och stirra upp på stora monster. Har alltid tagit max ett par veckor innan de känner sig trygga och därmed mindre rädda.  

Tack för tipsen! Vår tidigare hund var lite mer våldsam till naturen och även lek och bus var med våldsamt och tufft... jag har för lätt att gå utefter dennes beteende och glömmer ibland att de är två helt olika individer vilket är jätte dumt. Men kommer på mig själv oftast och tänker om 

Jag ska testa och se, har även vänner som har hundar som jag ska börja planera in kontinuerliga träffar med så att hon får lära sig att träffa andra hundar. Jag tror det kommer hjälpa mycket. Ska ge dina tips en chans och prova, så får vi se 

Lite individanpassat blir det alltid men i stort sett fungerar alla tämligen lika. Jag bor i Italien och plockar tryfflar med mina hundar. Vissa gathundar har jag haft svårt att låta bli att plocka upp. Den näst sista var en rädd liten hare men hon tog sig hon oxå. Bor förresten i Sverige nu.

Den erfarenhet jag fått här nere hade jag aldrig kunnat skaffa mig i Sverige angående hundar. Det med att aldrig låta dem fly är nog det viktigaste jag kan dela med mig av. Men småhundar och valpar mår enligt min åsikt bäst av att komma upp i famnen. De kan inte fly men känner sig säkra. 

När hunden blir lite äldre och bott in sig lite mer hos er, så kan ni prova det jag gjorde;
tog hunden under armen och gick och satte mig på en bänk på gågatan. Där satt vi och delade en korv i bröd från korvkiosken och tittade på folk. Socialisering i en miljö med mycket folk, fast i tryggheten av att få sitta i mattes famn samt äta något gott. Det funkade bra för oss! 
Men i övrigt så ta hunden till en plats i början, och håll er där. Kan du bära hunden dit? Så slipper ni oron med att hunden ska gå själv?

Smart idé! Jag har faktiskt hunnit ta med henne in till stan (vi bor 5 min bussfärd utanför stan) och det var inga problem alls med att åka buss och väl inne i stan så stod jag med henne vid busshållplatsen länge, just för att hon skulle få se människor, mer liv och rörelse. Vi satt nog där iallafall 20 minuter innan vi började röra på oss, sakta men säkert. :) I slutet på stadsvistelsen så var det inga problem alls, hon följde med och gick framför i princip hela tiden. Det kändes bra, så kommer nog träna henne på det här sättet en gång i veckan iallafall :)