mitt livs kärlek har lämnat mig

Allting tog slut tre dagar sen. Vi planerade bröllopet och var förlovade . Jag kan inte beskriva min smärta , jag lever heller inte längre gråter och gråter. Vaknar mitt i natten och inser har inte honom kvar i mitt liv så jag fortsätter gråta . Vad ska jag göra? Gick ut med vänner men hade inte kul tänkte bara på honom , jag äter en gång per dag och tänker direkt på honom sen tappar jag apititen . Känns som om jag inte lever längre .. Halva mig är borta och jag är så vilse att ingen kan tro mig . Min hjärna och hjärta är med honom . Antar att du känner som mig...

Jag vet hur du känner dig, vet exakt hur du känner dig. Det var precis likadant för mig, vaknade upp varenda natt gråtandes med massa mardrömmar. Känslan utav att den man älskar inte längre finns kvar vid ens sida.

Jag slutade också äta, tappade all aptit. Gick ner i vikt flera kilo. Fick även lite gråa hår utav all sorg.

Jag försökte också att gå ut och ha roligt med vännerna. Men det hjälpte mig inte alls. Var lika ledsen för det. Tänkte bara på henne, inget annat. Så har det pågått i flera månader för mig. Övervägde tanken om en psykolog ett tag, men valde att kriga på egen hand istället.

Men tillslut så bestämde jag mig för att nu får det fan vara nog. Oavsett hur mycket jag älskar henne så kan jag inte fortsätta att sörja över henne, det var hennes val att inte vara med mig längre. Liksom det var din mans val att lämna. Det finns ingenting man kan göra tyvärr..

Saknaden finns fortfarande kvar än idag så klart, men nu har jag lärt mig att leva med det någorlunda. Men jag kan äntligen sova nu, och det hjälper väldigt mycket. Utan sömn och mat så blir man så sjukt sinnes svag.

Försök att sluta älta över ditt ex. Det är jobbigt jag vet.. Prata ut med vänner, prata ut hur mycket du vill. Det hjälper faktiskt, det hjälpte mig åtminstone.

Det kommer ordna sig för dig också ska du se..

Minus 8 kg och vaknar 5 varje morgon. Inser att jag måste gå vidare och det går lättare att tänka tanken ibland. Förstår precis hur det känns och önskar ingen att må så här. Läst om kriser och olika faser. Kan se mig själv ha passerat ett steg eller två. Det borde ju betyda att jag även till slut når längre fram och där ska det tydligen kännas bättre.....Tanken ger mig faktiskt lite hopp. Försöker sluta älta med vänner och bekanta nu. Ska träffa en psykolog om ett par dagar. Så jävla trött på att sitta och tycka synd om mig själv. Försöker aktivera mig så gott det går. I helgen börjar första gympasset på ett tag. Tänk att jag inte hade en aning om att detta kunde göra så ont....

För mig så har sömnen börjat bli bättre denna månad faktiskt. Det tog slut för 5 månader sedan. Jag såg till att hålla mig sysselsatt hela dagarna, klev upp tidigt jobbade mycket övertid. Så när jag kom hem var jag så pass trött att jag inte orkade med annat än att sova.

Ja jag har inte heller tagit bort bilder och sådant ännu. Jag har däremot lagt dom i en låda och har bestämt mig för att inte kolla. Sen kastar jag det när jag väl känner mig helt redo för det. Det borde du också göra? Helst kasta på en gång. Eftersom det bara är en belastning egentligen..

Sen fortsatte jag med rutinerna, vaknade tidigt och la mig vid 22-23 ungefär. Det började hjälpa när jag väl hade bestämt mig för att faktiskt släppa allt.

Men jag älskar henne fortfarande lika mycket än idag, saknar henne såklart också fruktansvärt mycket. Men jag tänker inte på det lika mycket som tidigare åtminstone. Så det går väl framåt..