bruna flytningar i två månader efter missfall

Hej jag kan säga jag vet ungefär hur det känns.. Jag var i vecka 10 när jag fick veta att jag fått Ma den 11 augusti i år fick jag mitt besked...

Jag och maken var överlyckliga över graviditeten.. Vi hade försökt i ett år och äntligen lyckats. Jag började precis som du blöda lite i vecka 9. Vilket jag aldrig gjort i mina tidigare graviditeter.. Så jag anade oråd men försökte ha is i magen. Men i vecka 10 ringde jag till Gyn och fick en tid. Och man såg fostret dött i vecka 6. Jag grät hela den dagen. Sen dagen efter gick jag upp och hämtade cytotec för att få det klart. då jag hade illamående och mycket symtom och ville inte ha det om jag ändå inte skulle få barnet. Jag blödde ca 4 timmar mängder. Men kände på mig att något inte var som det ska.. Så jag kom upp 3 dagar senare till Gyn. Och " aborten" hade misslyckats.. Så jag fick ta nya tabletter 2 dagar senare och mifgyne. Då blödde jag också bara 6 timmar stört flod sen var det klart. Jag fick en tid på Gyn och se att allt var ute och då hade det lyckats. Jag blödde i 3 veckor. Sen var jag fri i två veckor sen fick jag tillbaka mensen. Och nu försöker vi på fler barn igen.

Jag könenr mig också låg. Jag hade planerat säng förlossning, babynäst, kläder, vi hade valt namn och vi såg från emot barnet. Så det car extremt tungt när det inte lyckades... Jag gråter inte längre. Men jag känner mig deppig och tom..

Svårt att säga hur man ska må? Jag har mått alla känslor. Anklagat mig själv. Varit arg varit frustrerad och haft en saknad och en tomhet och sorg jag inte trodde jag skulle ha. Barnen var också ledsna då dom var glada över sykson som skulle komma.. Och sen behöva göra dom besvikna.. Och dom vart ledsna.. Hela resan har varit lång..

Hur mår du i övrigt? Pratar du med någon? Har du stöd?

Min känsla är att hur mycket stöd och vänner jag än har så är jag ensam. Det var min kropp det hände, jag bar barnet, jag blödde ut det. Min sorg min kropp och ingen förstår.. Så har det kännts.

Usch. vad jobbigt... Då var vi ganska samtidigt i samma sits... Jag mår också alla känslor. Ibland kan jag tänkte att det kanske inte var bra timing med barn just nu, då känns det "bra". andra gånger kan jag tänka "varför ska jag ha sån jävla otur ?! ", sen kan jag också anklaga mig själv och tänka att jag gjort något fel, inte slutade snusa nog snabbt, inte började med folsyra nog snabbt, osv osv. Sen vissa dagar tänker jag inte på det så mycket längre. Men som ändå att något ligger och gnager någonstans känslomässigt. 

 

Jag har stöd, men det är som du säger , man känner sig ändå ensam. Det är lättare för karlarna att gå vidare , för dom har inte haft allt i kroppen, barnet, hormonerna, känslorna.. Så på det viset känner jag väl att min sambo kanske släppt det, och kanske inte alltid "förstår" varför jag är låg en dag liksom. Men det går ju inte över på ett naffs precis.... 

Jag anklagar mig på samma vis som du. Jag levde osunt förr onyttig mat, tränade inte och Jag snusade med mina två andra barm och dom klarade sig och var kärnfriska. Denna gång har jag varit snusfri sen 3 år tillbaka och jag tränar regelbundet. Äter massa grönsaker och är vegeteraian. Jag har Aldrig varit så nyttig och noggrann med vitaminer osv och så tar det ett år att ens bli gravid och sen dör fostret.. Sån hemsk känsla och jag tänker också. Var jag för nyttig? Tränade jag för ofta? Åt jag verkligen bara bra saker? Borde jag börjat med folsyran innan? Jag vet helt enkelt inte varför kroppen inte ville nu. Men jag kan nog garantera dig att det inte berodde på du snusade eller dylikt.

Jag har också försökt hitta meningen. Men vad skulle vara meningen? Lika som folk säger " Det kanske var det bästa" och jag tänker för vem? För fostret? Var der bäst att dö för den? Var det bäst för mig? Varför?

Är jobbigt när man har en önskan att få barn och sen inte få det. Jag har 3 nära vänner då en är i vecka 37 en i vecka 33 och en är i vecka 25. Och så sitter jag med världens barn längtan och var gravid men är nu back all tid som skulle ha gått till att få barnet.. Alla dom kommer gå föräldragrupp och umgås med sina bebisar och där sitter jag som var den enda som planerade fler och förlorade barnet..

Jag förstår precis vad du menar. Min make känner att han gått vidare han säger att han är ledsen ibland men han vill försöka på fler barn igen. Och han har inte tid att tänka på det som skett då han jobbar och gör mycket annat. Så klart man känner sig ensam om att sörja. Medans jag som är hemma med varav yngsta på 3 halvt år. Som bara längtar efter något att leka med hemma.. Och vi har ju som sagt försökt sen hon var 2 år. Mitt äldsta barn är 9 halvt år. Och det är så tråkigt dem har så olika intressen och ålder att det är svårt att hitta gemensamma saker för dom. Så min önskan var att skaffa fler och tätare så det inte skulle bli samma ålderskillnad. Så även där är en sorg.. Man önskar man kunde ge barnen mer nära i ålder.. Är typ som att ha två ensam barn hemma. Jag hade velat haft med syskon relation på dom.. Finns en bra sorgbearbetnings bok jag lånade av min kurator. Den hjälpte faktiskt en del. Den finns att köpa med. den är övningar på hur man bearbetar sin käsnlomässiga sorg oavsett vilken sorg alltså kan vara skilsmässa, dödsfall, missfall eller vad som. Jag tyckte den hjälpte en del iallaflall

Har du pratat något med sin partner? Vill han skaffa barn fortfarande?

För att svara på din fråga om flytningarna, ja det är (tyvärr) normalt. Jag fick MA i juni, tog Cytotec, och det tog 2 mensar innan de brun/röda flytningarna försvann för mig. Men om de fortfarande håller i sig om några veckor kan det vara lönt att kolla upp hos gyn. Har de kollat så att själva graviditeten kommit ut helt och hållet? Jag fick bekräftat på VUL några dagar efter Cytotecbehandlingen att graviditeten var borta men att det fanns rester i form av blod och slemhinna som skulle ut. För mig kändes det som att jag gick runt hela sommaren och hade mens, det kunde upphöra i någon dag för att sedan komma tillbaka som en färgad flytning eller lite slemhinna. För övrigt var min första mens efter missfallet väldigt riklig.

 

Hur går det för er ? Mår ni bättre ? 

 

jag känner mig ännu trött ( inte alltid, men ibland ) och nästan lite aptit-lös. Eller hur jag ska beskriva det. Jag äter varje dag, alla mål jag ska, inget konstigt med det liksom. Men jag är bara så himla osugen på mat. All mat överhuvudtaget. Undrar om det kan ha något med hjärnspöken efter missfallet och göra ? 

Har även funderat om man har någon brist på något i kroppen, typ som B-vitaminer eller liknande. Jag har iallafall varit och köpt B-vitamin i hopp om att känna mig lite bättre. 

Jag tänker mig att eftersom att det känns som att man är dränerad blodmässigt när man blödit så länge, så kanske man även är dränerad på annat så som vitaminer och mineraler ? Vad tror ni om det ? 

 

Haha, jag kan inte låta bli att skratta för mig själv när man försöker sätta någon slags diagnos på allt och försöka googla reda på varför man mår som man gör. Istället för att bara acceptera att läget är som det är... 

Var inte med om exakt samma som du. Fick MF v 7 när jag började blöda. var inne på VUL och de såg inga rester kvar och de tog hcg prov. någa dagar senare tog de ett nytt hcg prov som visade att det sjunkit men inte i så snabb takt som förväntats. så det tog ca 10 v med prover varje v för att se att det sjönk, misstanken var att det rörde sig om ett utomkvedshavandeskap. Jag blödden en gång under den tiden och trodde att allt hade återgått till normala men det fanns kvar grav hormoner. jag blödde dvs inte till och från men bara att gå runt och inte få ett klart avslut tog verkligen så mycket krafter från mig + att jag tror att de resterande gravhormonerna som inte vill försvinna även ställde till det lite. känndes som att jag levde i ett vakum och efter varje blodprov fanns förhoppning av att nu är det klart men det grusades varje gång. Det var inte förän jag verkligen fick en riktig mens som det kändes som att jag kunde gå vidare.

har du testat så att det inte finns några grav hormoner kvar som spökar? 

Jag har tagit blodprov för att kolla mitt hcg, och det enda min läkare sa var att om det skulle visa för höga halter för ett missfall så skulle dom höra av sig. och annars så skulle dom skita i det. Så jag antar min nivåer var "normala" eftersom att jag inte hört något på flera flera veckor... Men man blir så orkeslös av att inte veta varken ut eller in varför kroppen mår som den mår...

Efter jag fick min första mens 5 veckor efter MA:t var jag supertrött! Misstänker dåligt blodvärde. Nu har det rättat till sig och min kropp kännas normal igen. Tror tyvärr det är mens på g här de närmaste dagarna, mensvärken har kommit på besök:( Men har varit kvitt allt vad mellanblödningar heter den här månaden så får väl se det positivt trots allt.

Jag har fortsatt ta mina gravidvitaminer. Som du säger behöver nog kroppen lite extra efter att man blödit så mycket. Sen är det alltd bra att fylla på depåerna inför nästa plus:)

Jag sa ju att jag varit och tagit HCG för en månad sedan, och läkarna sa att jag skulle få reda på om värdena var höga ganska direkt, vilket jag inte fick. Till förra veckan, då jag fick ett brev hem i brevlådan som meddelade att jag måste ta ett nytt test för att värdena var höga.. 

 

tycker det är lite skumt att värdena är höga ÄNNU, eftersom att jag först och främst gått med missfallet i 4-5 veckor innan jag ens fick reda på att jag fått missfall. Så totalt har jag gått i snart 3 månader sedan missfallet, och värdena är ännu höga ? 

kanske kan förklara mitt mående... idag får jag veta hur mina nya värden ser ut iallafall.. 

blöder ännu gammalt blod, så om värdena är höga ännu så har jag bett om en skrapning, för jag orkar inte gå såhär längre !