Hur kan det ta så lång tid innan de väcker åtal?

Oj, vilken slump att jag råkade se inlägget, har bytt användare. 

Jag har för mig att åtal väcktes någon gång i mitten av november men rättegången var inte förens i slutet av januari, tog väldigt lång tid. Precis allt tog längre tid än vad dom sa till mig men det behöver ju inte betyda att det kommer göra det i ditt fall. 

Hoppas du slipper vänta så länge, så skönt när det bara var över. Menar inte att skrämma dig men såna förhandlingar är offentliga och  i vårt fall var det en hel skolklass där, proppfullt. Gjorde mig så ledsen. Det kändes så privat, så satt dom där och lyssnade.. :(. Men det gick ändå bra alltså,man tänker inte riktigt på det när man sitter där.

Hela grejen var dock inte så jobbig som man tänkte sig innan. Hoppas det gå bra för dig!

Det blev inte en fällande dom. Jag vågade inte medverka och det fanns helt enkelt inte tillräckligt med bevis. Jag kände mig dock inte ett dugg misstrodd av tingsrätten. I princip stod det i domen att det fanns starka indikationer på att jag blivit utsatt länge och att det var oroväckande och allvarligt m.m. Sedan stod det något om att vi har väldigt höga beviskrav och att bevisen inte nådde upp till det, därför blev han friad. Jag är som sagt inte ett dugg förvånad. 

Jag är väl i samma sits fortfarande. Vet itne alls hur jag ska ta mig ur och jag vågar helt enkelt inte för jag skulle inte få hjälp eller bli trodd. Skulle behöva försvinna bort tror jag. Det steget känns dock alldeles för stort och jobbigt, att bara lämna allt. Väldigt skönt att rättegången är över dock. 

Nej nej, det är jag helt med på, inget jag förväntade mig. Jag ville inte att det skulle bli fällande dom. Han skulle max få villkorlig dom, tidigare ostraffad så det skulle bara bli värre om han blivit fälld, det är vad jag tror ialf. Det var jag som skrev det där, har en ny användare nu. Rättegången är över, tog rätt lång tid innan den blev av men så kan det tydligen vara ibland. 

Tack! Så skönt med någon som förstår. Man blir verkligen nedbruten och orkeslös och man blir bemött med total oförståelse av de flesta. Det i sin tur har fått mig att känna mig ännu mer dum. Starkt av dig att gå igenom det! Tror som du skriver att det är en bra markering för dina barn. 

Hoppas allt blir bra för dig/er. Lycka till!

 

Nej. Men jag tror inte jag behöver vara orolig för min säkerhet på samma sätt som jag skulle vara om jag medverkat och lämnat. Nu vet jag var han är och vad han gör mot mig. Han skulle aldrig tillåta att jag lämnade eller säga emot honom, vet inte vad han skulle göra då.

 

Nej. Men jag tror inte jag behöver vara orolig för min säkerhet på samma sätt som jag skulle vara om jag medverkat och lämnat. Nu vet jag var han är och vad han gör mot mig. Han skulle aldrig tillåta att jag lämnade eller säga emot honom, vet inte vad han skulle göra då.

Nej, men vad ska jag göra då? Det finns ingen som skulle kunna garantera min säkerhet, det vet jag. Sen är det väldigt lätt att sitta och säga vad man ska och borde göra när man inte är i situationen själv.

För nått år sedan försökte jag få hjälp då jag ville lämna, blev inte alls trodd och då berättade jag inte ens i närheten allt han har gjort. Kände mig så dum. Han däremot fick jag höra var så trevlig och vettig, han kunde ju inte göra något sånt. Det var av polisen jag fick höra det. Kvinnojouren har aldrig sagt eller uttalat sig på så vis. Där fick jag bra stöd.

Jag har ingen ork över. Allt går åt till att bara få saker att gå runt, känner mig bara utmattad. Vet dock att situationen är ohållbar.

Hur vet du att det är så? Att de flesta blir trodda? Jag har läst, och pratat med andra på internet, om det här och många känner sig misstrodda av myndigheter. Jag kan bara prata för mig själv men jag har mått otroligt dåligt av en händelse där jag upplever att jag inte blev trodd. Jag ångrar så mycket att jag ringde efter hjälp den kvällen. Jag har mardrömmar om det och kunde jag skulle jag bara glömma och släppa det, jag vet inte varför men jag kan inte. Händelsen spelas upp om och om igen. Har blivit lite bättre med tiden men det var ganska längesen nu. 

Jag tror inte att det kommer vara så här för evigt, jag tror det kommer bli bättre, på något sätt. 

Ingen anhörig som vet om, de tror allt är jättebra. Jag skulle aldrig vilja/kunna skada honom. Jag älskar honom och bryr mig om honom. Har insett hur konstigt det är men det är så jag känner. 

Tack för att du tog dig tid att svara

Ja, det kanske finns någon mer anledning till att jag inte blir trodd.  Eller jag tror att vissa trott mig, det gör jag. Det har blivit många anmälningar och vissa har jag till en börjat medverkat till och sen dragit mig ur, det kanske är en anledning till att jag inte blir trodd. 

Har aldrig ljugit, vet inte vad du fått det ifrån(?). Om det varit någonting jag inte velat svara på så har jag inte sagt något eller sagt att jag inte velat svara på det, men inte ljugit. Har inte ändrat det som jag faktiskt har berättat heller men har inte berättat allt då det blivit alldeles för jobbigt. Så visst, jag har undanhållit saker, men inte ljugit eller ändrat det lilla jag berättat.

När nån blivit arg, hållt på och suckat, sagt att min trovärdighet minskat(då det kom in ännu en anmälan), sagt att ingen stannar så länge som du(alltså dom trodde inte att det var så illa som jag sa), berättat för mig hur trevlig och vettig min kille var i förhör, sagt att jag bara vill ha uppmärksamhet osv är det då konstigt att jag faktiskt har känt mig misstrodd?

Allt har jag fått höra av personer som jobbar som poliser, det mesta av en person. Det har gjort att det har varit väldigt svårt att prata om det. Jag kan förstå att de tycker och tror som de gör, det har de all rätt att göra, bara väldigt jobbigt att höra det.
Av någon anledning ändrades allt helt plötsligt och då lät det totalt annorlunda. Jag har ingen aning om varför. Jag förstår att jag inte kan kontakta polis när jag behöver hjälp då det bara slutat med att jag inte vill medverka. Jag har inte gjort det på länge och håller mig hemma mer så ingen annan ringer. Jag förstår att det är slöseri med deras resurser.

Anmälan som åtalet baserades på är gammal, jag eller någon annan har inte anmält något mer.Jag fick höra efter den senaste anmälan att min trovärdighet hade minskat då det blivit en till anmälan. Så jag har blivit misstrodd för att det blivit många anmälningar, vilket jag kan förstå.

Jag tror inte jag blev trodd i början (åklagaren har dock trott på mig hela tiden upplever jag) men nu gissar jag att jag blivit det, men jag vet inte. Spelar inte så stor roll längre, även fast det kan vara lite jobbigt att tänka på vissa saker som sagts.

Jag tror att det på något sätt kommer bli bättre, att det kommer lösa sig.

Jag har anmält 2 gånger fast det har aldrig varit så att jag ringt in och berättat att min kille misshandlat mig. Första gången jag anmälde var det någon som sa till polis och jag fick åka upp till sjukhus, berättade lite men sen blev jag bara orolig och ångrade mig som jag minns det. Var ett bra tag sen nu.  Andra gången ringde jag själv, så en gång har jag ringt helt själv. Då ringde jag för att jag ville försöka få kontakt med någon kvinnojour/social jour då jag inte hade någonstans att ta vägen och blödde en hel del från ansiktet. Fanns ingen tillgänglig där jag bor så då blev det polisen istället och de gjorde en anmälan. Först ville jag inte berätta men sen fick jag träffa en polis som var lite lättare att prata med så då berättade jag lite mer än jag tänkt.

Jag håller inte på och anmäler eller kommer i kontakt med polis längre. Jag förstår att jag inte kan anmäla eller komma i kontakt med polis och sedan dra mig ur gång på gång.

Sen kan jag tillägga att det inte så där jätte lätta saker att prata om, skäms alldeles för mycket. Vissa saker kommer jag aldrig berätta för någon och det är mitt val.