16år och gravid. Hans föräldrar förbjuder oss att träffas. HJÄLP!
Vet någon hur vi kan göra för att få träffas för hans föräldrar? Har dom ens rätten att få säga så? Det blir ju verkligen inte lättare och bättre om vi inte får träffas!
Jag förstår att situationen är väldigt jobbig och frustrerande för dig, men samtidigt måste ju du förstå att hans föräldrar är både chockade och förtvivlade. Deras son är ju bara barnet, och allt dom vill göra är att skydda honom.
Jag vill inte verka dömande nu, men hur tänker du egentligen när du väljer att skaffa barn med en 14-åring? Jag menar, enligt lag får han egentligen inte ens ha sex...
Om ni nu ska ha barn tillsammans så är det väl det barnets rättigheter som ses över. Att ni som par träffas är inte fokus, fokus blir att han som 14 åring ska få träffa sitt barn. Ni kommer inte att vara så mycket barn längre heller. För ert gemensamma barns bästa måste mamma och pappa finnas till hands, men såklart är det svårt för en fjortonåring som kanske inte har så stora ekonomiska möjligheter.
Jag har svårt att se att denna kille kan vara en stor del i ert familjeliv eftersom han inte ens är byxmyndig och har inte lämnat grundskolan än. Så vill du behålla barnet så skulle jag ställa in mig på att behöva ta graviditeten och barnet själv de närmsta åren. Förhoppningsvis att du får med pappan på något sätt, men jag vet inte hur. Men vill du behålla barnet om det innebär att du får göra det själv? Nu handlar det bara om dig och ditt ansvar för ett barn. Inte om hur andra vuxna behandlar dig. för nu är du vuxen. Hoppas att killens föräldrar sansar sig och stöttar dig/er på bästa möjliga sätt.
Jag är inte den som sitter och skriva taskiga kommentarer på internet så jag säger detta med all välmening. Gör abort. Ni är båda minderåriga, har förmodligen inte de ekonomiska förutsättningarna för att skaffa barn då det är rätt dyrt. Ni bor rätt långt ifrån varandra, hur har ni tänkt att barnet ska kunna träffa sin förälder? Du är ju för ung för att flytta upp till honom. Sen (menar inte att det blir så med er och jag är medveten om att jag låter som världens elakaste människa men kom ihåg att jag inte säger det för att vara elak) ni har inte varit tillsammans så länge och det finns en risk att ni gör slut snart. Ett barn är något man skaffar när man har ett stabilt förhållande (enligt mig i alla fall bor ihop och har gjort det ett tag), har de ekonomiska förutsättningarna för det och när man själv är mogen. Tycker inte man ska skaffa barn förrän man är åtminstone 25 år och redan då är det tidigt. Du behöver inte skynda dig, du är bara 16 år och din pojkvän är inte ens byxmyndig. Ni har många år på er så jag tycker faktiskt att ni ska vänta tills ni är äldre.
Håller med dina föräldrar om att stötta dig, det är verkligen bra med såna föräldrar. Hans verkar lite elaka men jag kan faktiskt förstå dem, de är bara oroliga över er. Men att säga att du förstör deras familj är elakt. Det är inte bara du som är boven här, han är lika delaktig men självklart tycker föräldrar att deras barn inte gör något fel. Hur blir det med er skolgång? Antar att du antingen går i 9an nu eller precis påbörjat gymnasiet. Ett barn kräver mycket tid, ska du då hoppa av skolan eller vad har du tänkt? Du kommer missa allt kul med tonåren för du har ett barn. Tänk om tre fyra år när kompisarna ska ut på krogen eller resa jorden runt, du kan inte följa med för du har ett barn. Är det värt det?
Det finns dem som klarar barn i ung ålder alldeles utmärkt, och du kan mycket väl vara en av dem. Men jag rekommenderar dig ändå starkt att tänka över detta igen och om jag hade varit du hade jag nog faktiskt gjort abort och väntat några år tills jag dels var mer mogen och har de ekonomiska förutsättningarna för ett barn. Lev ditt eget liv först innan du föder ett nytt. Önskar er lycka till!
Jag förstår att situationen är väldigt jobbig och frustrerande för dig, men samtidigt måste ju du förstå att hans föräldrar är både chockade och förtvivlade. Deras son är ju bara barnet, och allt dom vill göra är att skydda honom.
Jag vill inte verka dömande nu, men hur tänker du egentligen när du väljer att skaffa barn med en 14-åring? Jag menar, enligt lag får han egentligen inte ens ha sex...
Om ni nu ska ha barn tillsammans så är det väl det barnets rättigheter som ses över. Att ni som par träffas är inte fokus, fokus blir att han som 14 åring ska få träffa sitt barn. Ni kommer inte att vara så mycket barn längre heller. För ert gemensamma barns bästa måste mamma och pappa finnas till hands, men såklart är det svårt för en fjortonåring som kanske inte har så stora ekonomiska möjligheter.
Jag har svårt att se att denna kille kan vara en stor del i ert familjeliv eftersom han inte ens är byxmyndig och har inte lämnat grundskolan än. Så vill du behålla barnet så skulle jag ställa in mig på att behöva ta graviditeten och barnet själv de närmsta åren. Förhoppningsvis att du får med pappan på något sätt, men jag vet inte hur. Men vill du behålla barnet om det innebär att du får göra det själv? Nu handlar det bara om dig och ditt ansvar för ett barn. Inte om hur andra vuxna behandlar dig. för nu är du vuxen. Hoppas att killens föräldrar sansar sig och stöttar dig/er på bästa möjliga sätt.
Jag är inte den som sitter och skriva taskiga kommentarer på internet så jag säger detta med all välmening. Gör abort. Ni är båda minderåriga, har förmodligen inte de ekonomiska förutsättningarna för att skaffa barn då det är rätt dyrt. Ni bor rätt långt ifrån varandra, hur har ni tänkt att barnet ska kunna träffa sin förälder? Du är ju för ung för att flytta upp till honom. Sen (menar inte att det blir så med er och jag är medveten om att jag låter som världens elakaste människa men kom ihåg att jag inte säger det för att vara elak) ni har inte varit tillsammans så länge och det finns en risk att ni gör slut snart. Ett barn är något man skaffar när man har ett stabilt förhållande (enligt mig i alla fall bor ihop och har gjort det ett tag), har de ekonomiska förutsättningarna för det och när man själv är mogen. Tycker inte man ska skaffa barn förrän man är åtminstone 25 år och redan då är det tidigt. Du behöver inte skynda dig, du är bara 16 år och din pojkvän är inte ens byxmyndig. Ni har många år på er så jag tycker faktiskt att ni ska vänta tills ni är äldre.
Håller med dina föräldrar om att stötta dig, det är verkligen bra med såna föräldrar. Hans verkar lite elaka men jag kan faktiskt förstå dem, de är bara oroliga över er. Men att säga att du förstör deras familj är elakt. Det är inte bara du som är boven här, han är lika delaktig men självklart tycker föräldrar att deras barn inte gör något fel. Hur blir det med er skolgång? Antar att du antingen går i 9an nu eller precis påbörjat gymnasiet. Ett barn kräver mycket tid, ska du då hoppa av skolan eller vad har du tänkt? Du kommer missa allt kul med tonåren för du har ett barn. Tänk om tre fyra år när kompisarna ska ut på krogen eller resa jorden runt, du kan inte följa med för du har ett barn. Är det värt det?
Det finns dem som klarar barn i ung ålder alldeles utmärkt, och du kan mycket väl vara en av dem. Men jag rekommenderar dig ändå starkt att tänka över detta igen och om jag hade varit du hade jag nog faktiskt gjort abort och väntat några år tills jag dels var mer mogen och har de ekonomiska förutsättningarna för ett barn. Lev ditt eget liv först innan du föder ett nytt. Önskar er lycka till!
Drömmar ändras så mycket, ville inte heller åka jorden runt när jag var 16.. Men efter några år ville jag det, du är inte fullt utvecklad även om du vill tro det och du har ingen aning vad du ger dig in på. Du ser säkert bara det goa med en bebis, men det är riktigt jobbigt också. Så tänk efter en extra gg snälla. Lev livet lite till!
TS du är medveten om att du kan bli dömd för sexuella övergrepp på minderårig?
Helt förståligt att föräldrarna reagerar så starkt, pojken är bara barnet och lika så du. Det kan verka så mysigt, gulligt och roligt med barn men det är långt ifrån det! Att kämpa som ensamstående, eller om ni skulle vara två ungdomar, utan ekonomi, bostad eller fast plattform är ett helvete. Det är klart att det går, allt går om man bara vill, men frågan är om man är villig att leva i år av kamp, fattigdom och förmodligen ensam. Att sörja över vad man går miste om och vad man inte klarar av att ge sitt barn. För vad?
Jag kanske verkar hård och kall, men jag var själv 18år och lärde känna många unga föräldrar, både yngre och äldre. För mig har det gått bra, men jag har kämpat. För mina bekanta så har det bara gått utför, inga förhållanden höll, ensamhet, ansvaret, ångest över ekonomin, halvklara studier alla nekande på arbetsmarknaden osv. 10 år har passerat och dom sitter fortfarande "i skiten".
SÅ ett gått råd, tänk till hundra gånger om. Det kan vara en underbar upplevelse att få barn, när ens livssituation är redo för det. När man kan njuta av föräldraskapet och dela glädjen med sin partner osv. Men i den sits du sitter nu så kommer du få kämpa i motvind i många år framöver. Skulle inte rekommendera det, låt dig få leva livet och ta hand om dig själv innan du måste sätta dig själv på sista plats.
Hur kan du vara så säker på att ni kommer klara det som föräldrar? Jag är 25, längtar efter barn och har ett stadigt samboförhållande med en 32 årig man och jag känner mig ibland smått osäker om jag verkligen kommer klara av att vara mamma till mitt barn på det viset jag verkligen vill! Men jag vet också att jag har nog med erfarenhet och känner mig själv så pass bra att jag kommer nog lösa de flesta problem när dom dyker upp. SÅ var jag inte när jag var 16, men jag var ändå helt övertygad om att om jag väl blev gravid så skulle jag behålla det. Tack å lov blev jag aldrig gravid när jag var 16. För nu när jag är äldre vet jag de inte hade varit någon bra idé, jag hade missat väldigt mycket av min ungdom om jag fått barn då. Hade med största sannolikhet inte: Gått ut gymnasiet, gått på universitetet, körkort, slarvat på och lärt mig att man kan inte slarva runt utan måste lära sig att ta ansvar, tjäna mina egna pengar och lärt mig att pengar inte växer på träd, kämpa för att få ett jobb jag verkligen vill ha, bygga upp ett hem och renovera tillsammans med min sambo. Lärt känna min sambos både bra och dåliga sidor, uppleva både sorg och lycka och rest å sett saker på eget initiativ och av egna ihoptjänade pengar.
Jag kan inte se något bra i att anledningen till att man ska bli förälder är pga av skyddet inte fungerade skulle.. ett barn ska bli till för att man vill ha barn! För att man aktivit bestämmer sig för att bli gravida! Man vill uppfostra ett barn för att man tror att man kan ge barnet en bra uppväxt.
Usch vad fördömande ja är... men så är det jag tycker. :/ Alla har en fri vilja att bestämma vad man ska göra med sitt graviditetsbesked. Det finns inget rätt och inget fel. Alla väljer själv. Men det är så jag tycker. Jag hade gjort abort om JAG vore du... säger inte att du ska göra det men att du bör tänka efter vad de är du tänker göra noga.
Tänk också på din pojkvän, han är 14 år.
Om vi sätter det i perspektiv, han är 14år. När jag var 14 år fick jag min första mens, ägde inte ens en bh. Hade inte haft sex.
När han äntligen får börja köpa moppe börjar hans barn på dagis.
När han äntligen får ta körkortet är hans barn 4 år och lär sig allt i en rasande fart, trotsen börjar.
När han äntligen får gå på systemet och köpa egen alkohol är hans barn 6 år och ska snart börja 1 klass.
När barnet fyller 14år fyller han 28 år. Då kan han bli morfar/farfar. Om nu barnet väljer samma väg som sin pappa. 28 år och morfar/farfar. Hör du hur knäppet det låter?
Dessutom så har ni ju minst 25 år + på er att skaffa barn!!!! De är inte bråttom...
vet hur det känns.. jag är själv 15 år och gravid.. Jag och min pojkvän ska behålla vi får dock träffas och har det riktigt bra nu.. Men när vi precis hade berättat för våra föräldrar var mina föräldrar RIKTIGT arga och emot det men hans föräldrar var okej med det.. Vi hade bara vatt ihop i tre månader när jag blev gravid och nu har vi snart ett halvår..
Men i början så ville mamma att min kille kom hem till mig och pratade men det slutade med att hon satt och skrek på oss.. jag packade mina saker och sen tog jag och min kille snabbaste bussen (och tåget) hem till han emot min mammas vilja..
Men sen är det ju så att din kille är 14 och inte byxmyndig och du är ju över 15 så jag vet inte riktigt där.. Men jag tror hans föräldrar kan göra så att ni inte får träffas fråns han är myndig (18) i och med hans unga ålder :/
Skulle va synd för vet själv att jag kräver väldigt mycket från min kille och jag behöver verkligen han vid min sida.. Hoppas det löser sig lycka till :)
vet hur det känns.. jag är själv 15 år och gravid.. Jag och min pojkvän ska behålla vi får dock träffas och har det riktigt bra nu.. Men när vi precis hade berättat för våra föräldrar var mina föräldrar RIKTIGT arga och emot det men hans föräldrar var okej med det.. Vi hade bara vatt ihop i tre månader när jag blev gravid och nu har vi snart ett halvår..
Men i början så ville mamma att min kille kom hem till mig och pratade men det slutade med att hon satt och skrek på oss.. jag packade mina saker och sen tog jag och min kille snabbaste bussen (och tåget) hem till han emot min mammas vilja..
Men sen är det ju så att din kille är 14 och inte byxmyndig och du är ju över 15 så jag vet inte riktigt där.. Men jag tror hans föräldrar kan göra så att ni inte får träffas fråns han är myndig (18) i och med hans unga ålder :/
Skulle va synd för vet själv att jag kräver väldigt mycket från min kille och jag behöver verkligen han vid min sida.. Hoppas det löser sig lycka till :)
skulle behållit oavsett vad om vi inte hade vatt ihop hade jag iallafall behållit