Nya familjen funkar inte

Hej, jag kommer inte vidare och behöver hjälp att förstå min sambo.

Vi är en familj där jag har två barn (7 och 10 år) varannan vecka sedan tidigare förhållande och ett barn (1.5 år) med min nya sambo. Vi har varit tillsammans i drygt 6 år, vi bor i ett renoveringsprojekt sedan 10 år som jag köpte med min dåvarande.  Min relation till min f d är bra och vi har ett gott samarbete för kläder, aktiviteter osv

Min sambo är 30 år, 7 år yngre än mig, har aldrig bott själv, jobbar ca 75% i skovärden men har aldrig jobbat heltid och tjänar hälften av min inkomst. Hennes intresse är att läsa och se på tv.

Jag jobbar mkt i perioder som projektledare och tjänar bra men slits av att ha för lite tid. För att skapa tid med familjen vill jag planera så vi får tid tillsammans. Det är i huvudsak jag som driver renoveringen, betalar gemensamma utgifter och tar ansvar för ekonomin. Jag har svårt att tillåta mig själv egentid och har ständigt dåligt samvete för att inte hinna med.

Våra bråk handlar om att jag tycker hon inte tar ansvar för hemmet och den gemensamma planeringen. Hon tar inga egna initiativ för familjen som utflykter, bjuda till middagar, hämta mina barn på fritids osv. Tvärtom tycker hon det är jobbigt med socialt liv. Jag känner att jag får driva allt, från ansvar för ekonomin till att boka gemensamma aktiviteter till helgen. Hon är inte engagerad i huset, men träffar gärna sina vänner och hittar lätt egentid. 

Hushållssysslor som tvätt och städ delar vi på, men hon gör i huvudsak måltider och matinköp. Jag har gården, trädgård, bilar osv.

Jag vill att vi ska vara en hel familj där vi har fritid ihop, det var också ett "villkor" för att jag skulle vilja ha barn med henne. Att mina tidigare barn ska känna sig hemma även med min sambo. Våra bådas föräldrafamiljer är separerade och kan inte träffas, det försvårar det hela att känna samhörighet på kalas osv.

Bråken slutar alltid på samma sätt, "att det är jag ställer för höga krav och det är jag som vill ha min sambo till hushållerska". Det är inte sant utan jag tycker hon övervärderar sin insats i hemmet. Jag är inte pedantisk men det är ingen speciellt med hennes städning, däremot uppskattar jag att hon lagar middag på kvällarna.
Det är inte så att hon stryker mina skjortor och putsar mina skor.

Min bild är att hon är omogen och bråken artar sig som hos en trotsig tonåring när jag ställer krav på engagemang. Hon har såklart alltid medhåll från sina vänner och sin mamma att jag är "the bad guy". Detta gör mig rasande för de ser inte hela bilden av vår relation och  jag tycker de gör henne en björntjänst genom att bara hålla med och baktala istället för att hjälpa till och skapa en samstämmighet mellan oss.