Fler med fattig uppväxt? Hur känner ni idag?

Hej! Oj, jag förstår att det sätter spår att växa upp som du har gjort.

Jag kan känna igen mig lite på så sätt att jag kan känna en oro runt pengar som på inget vis alls är befogad nu som vuxen.

Mina förhållanden som barn är inte jämförbara med dina. Det vill jag börja med att säga men jag kan kanske känna igen mig lite mentalt och i vilken riktning det har påverkat mig. Jag har växt upp i ett miljonprogramm i Sverige. Skötsamma föräldrar med låg inkomst som alltid varit försiktiga (dvs det har aldrig vågats köpa bostad, sommarstuga, bil på avbetalning etc). Mat på bodet och kläder har aldrig fattats (så väldigt långt från din upplevelse) men inget överflöd på något sätt. Inga utlandsresor, skidresor, dyra hobbies etc men en glad och trygg barndom utan lyx.

Men jag tror att jag har ärvt mina föräldrars försiktighet med pengar och jag kan också bli nervös över pengar ibland - fast jag vet att det är helt orationellt. Både maken och jag har över en miljon var i årslön, i princip avbetalt boende och pengar på banken. Skulle en av oss bli av med jobbet klarar vi oss galant på en lön.... skulle båda bli av med jobbet skulle vi med sparade pengar och vårt billiga boende klara oss i flera år utan att behöva gå från hus och hem. Men ibland känner jag oron suga till i maggropen.... märkligt....

Som nybliven mamma får jag ont i hjärtat av tanken på att barn växer upp som du gjort. Samtidigt bubblar jag av ilska över alla som påstår att vi inte har fattigdom i Sverige eller att folk har det värre i andra länder. Det går inte att ställa din fattigdom mot andras fattigdom, att förneka någon deras upplevelse.

Jag är glad att du har det bra idag och ledsen över att strukturerna likväl fortfarande tillåter fattigdom.

Hej!

Jag känner igen mig till viss del, men reagerar helt olikt dig.

Jag växte upp med en ensamstående mamma som dessutom blev långtidssjukskriven efter ett tag. Vi hade många väldigt tuffa år när det inte fanns mycket pengar till vare sig det ena eller det andra. Jag erbjöd mig tydligen själv att äta extra mycket i skolan så att jag inte behövde middag när jag kom hem.

Min mor var dock inte det minsta ansvarslös eller slarvig. Hon satte mina och min systers behov framför alla andra, i synerhet hennes egna. Jag hade hela och rena kläder, och fick de sista matpengarna för att kunna gå på bio med mina klasskompisar för att jag inte skulle vara den fattiga ungen som inte kunde vara med. Hennes filosofi var kanske att hålla skenet uppe så långt som möjligt. Hellre att vi åt kål- och potatissoppa och bakade eget bröd och att hon höll igen på allt hon bara kunde på sig själv än att fattigdomen skulle lysa igenom och att någon skulle tro att vi var vanskötta ungar. 

Jag kan dock nu i vuxen ålder skämmas ganska mycket för att jag var en gnällig och otacksam unge som hatade kål. Och också för att jag utnyttjade henne. Jag tycker att jag borde förstått hur mycket hon utstod och försakade för vår skull och borde ha varit snällare och bättre.

Mitt förhållande till pengar är idag komplicerat. Jag borde, precis som ni berskriver, ha lärt mig hur viktigt pengar är och värdet av att spara. Jag har kompisar som hade det betydligt bättre ställt än oss som idag är snålgrisar av rang, troligtvis av rädsla att bli fattiga igen.

Jag däremot är en slösa. Jag har inget annat ord för det än jätteslösa. Mest är det min mor jag lägger pengar på. Jag försöker bjuda henne och syrran på restaurang och resor och ge presenter så mycket jag kan för att göra dem glada.
Men jag lägger också fruktansvärt mycket pengar på mig själv och saker jag vill ha, mest krimskrams, inte ens värdefulla saker som skulle kunna hålla/vara värda något senare, utan mest ren slöskonsumtion. Jag kan få ångest över att något jag köper är dyrt, men jag köper det ändå. Nästan lite lyxfällevarning över det hela. Jag har liksom slagit över åt det andra hållet, jämfört med dig.

Min mamma var och är psykiskt sjuk och prioriterade sig själv. Från att jag började 5-6:an så fick jag börja skaffa egna kläder och pengar. Hon tyckte om att ge mig kalvsylta och kall potatis med margarin men köpa kläder och prylar och gott till sig själv istället för bra god mat och kläder till mig. Fixade jag inte schampo själv så fanns inget åt mig att använda. Bla bla va tragiskt och så vidare orkar inte dra hela storyn. Men det formade mig till att bunkra allt i mindre lager för jag är rädd att saker tar slut och inte kan få nytt. Inte överdrivet men jag har liksom lager av allt ifrån 5 extra handtvålar, en bunt extra linnen till när de gamla blir fula, en stor frys med kött och bröd, barnen har så mycket kläder ifall nåt går sönder och jag kan bara inte riskera att något fattas dem. Extra vinterkläder och skor i tre uppsättningar ifall det ena blir blött och nästa smutsigt och tvättmaskinen går sönder så måste de ha en tredje uppsättning. Ja allt bunkrar jag och gör av med mycket pengar på just detta. Kylen är aldrig ens halvtom vilket är bra men ibland blir det gammalt. Då får istället mannen ångest för att det behöver slängas.

I min barndom saknades inte mat, men kläder, skor och pengar till fritidsaktiviteter fanns inte. Jag hade bara 1 par byxor i taget, kanske 2 par kalasbyxor och några få par strumpor. Jag skämdes varje gång det var skolavslutning, fester och liknande, för jag hade inga fina kläder utan bara mina vanliga vardagskläder. Det jag önskade mig allra mest var att få börja spela blockflöjt, men jag visste att det inte var någon mening att ens fråga.

Inte förrän mina 3 äldre syskon flyttat hemifrån och jag var 15 fanns det mer pengar, men då hade jag inte förstånd att önska mig någonting, jag hade helt enkelt inte lärt mig att det var möjligt.

Det jag lärde mig, och som jag är tacksam för, var att hantera pengar och att förstå pengars värde. Jag lärde mig att inte vara avundsjuk på att andra hade eller kunde köpa saker. Tänka efter innan man handlade och att alltid ha pengar till det man ville ha.

Detta har varit till stor nytta i mitt vuxna liv och jag är tacksam att jag fått uppleva detta. Jag har inte tagit någon skada av att inte få allt jag pekat på som barn utan uppskattar idag det jag har. Bor i hus, som betalades på 20 år, ny bil kontant och har gott om pengar på banken trots låg lön. Snål har jag aldrig varit mot varken mig själv eller andra, men jag tänker efter och köper kvalitet istället för kvantitet.

Jag hade nog en fattig uppväxt, missbrukande föräldrar, ingen släkt osv..Pappa tog livet av sig när jag var 6 år så mamma blev ensamstående. Hon var fattig, men inte så fattig att jag inte fick mat, schampo, tvättade kläder oh sådär. Jag fick i princip allt. Dock fick man äta den mat som serverades och i vår familj var kokt potatis med salt  en väldigt populär maträtt i slutet av månaden. Jag hade hela och rena kläder, inget mode då allt förutom underkläder köptes på second hand.
Men jag är en riktig SLÖSA idag!! Bunkrat upp allt hemma, allt från konserver, tvättmedel, disktrasor ja verkligen allt. Har en ständig rädsla att någon ska ta slut typ.
Nu arbetar både jag och sambon heltid så pengar finns det, det är inte det. Ingen aning om varför jag är sån.
Jag får typ panik om jag ser att det bara finns en toalettpappersrulle kvar på toan. När jag växte upp hade vi knappt toapapper så jag vet ju att man klarar sig utan.
Tur att min sambo finns och sätter stopp där det behövs haha. Han är bra med pengar och ekonomi och jag är som sagt inte lika bra.
Vi har inga barn ännu men jag vet att när de kommer så kommer de aldrig fattas något för dem. Aldrig någonsin ska de känna att de saknar någonting.

Så ja TS. Jag känner igen mig :)

Fick du mycket kärlek från föräldrar? Om du gjorde, hade du ändå tur.

Jag växte upp i fattigdom också. Tar hand om grisar och kycklingar, duschar med grisar då vi hade inget badrum, plockar vilda grönsaker att laga mat, lagar mat till familjen och grisar, tvättar kläder med handen åt hela familjen (4-5 personer)...Jag började hålla på med hushållsarbetetnär jag bara var 8 år. Jag fick god mat inte så ofta. När jag var 10 år, fick jag äta ris och vilda grönsaker i en månad. När jag var 11 år, fick jag äta bara nudlar i en vecka. Det fanns ingenting som hette mjölk. När jag var 5 år, hade jag en stor mage med....m..a..s..k inne, förlåt.

Föräldrar brukade vara arga på mig också. Ibland fick jag stryck. De var upptagna och behövde någon som kollade på hemmet när de var borta. Jag fick därför vara hemma ensam. Varje dag frågade jag de att de kunde stanna hemma med mig då jag var så rädd att vara ensam. De sa bara att jag var ett dåligt barn som vågade emot föräldrar.

Vilken barndom jag hade!

Jag har också vuxit upp fattigt , känner igen en hel del av det du berättar. Jag har dock alltid haft tillgång till kläder även om mycket har varit ärvda kläder från olika håll  (är yngst av alla kusiner så jag har alltid haft folk att ärva ifrån och mormor och morfar var alltid noga med att sponsra kläder till mig vid varje sommaravslutning i skolan) 

Jag har stulit toapapper många gånger från skolan , stoppat bindor på mig hos skolsköterskan och snott hos kompisar. Ibland har jag till och med bara använt toapapper i trosorna vid mens.

Lärde mig uppskatta dom gratis sakerna i livet som att gå på biblioteket och låna böcker  (mina bästa sommarlov är minnen från bokbussar och lata dagar vid stranden, dock är jag ju medveten om att dagarna oftast fylldes så för att det inte fanns pengar till annat men det bekymrade mig inte där just då) 

Önskade mig aldrig dyra saker för det var ingen ide , jag var nöjd och glad av att få läsa böcker, få lyssna på musik (80-talets topplistor var flitigt lyssnad på i radion) , skriva brev till brevvänner, rita och måla och skriva noveller med tjejkompisar. 

Mina föräldrar var inte oansvariga med pengar utan det slumpade sig bara så att mamma blev arbetslös och pappa som drev egen firma gick i konkurs. Vi blev satta på bar backe i och med hans konkurs . Vårt hem såldes på exekutiv auktion och allt vi ägde och hade reducerades till några papplådor och plastkassar och vi fick leva på pengar långt under existensminimum eftersom konkursen hade satt både pappa och mamma i en sits där dom inte var berättigade någon hjälp.  Vi fick hanka oss fram helt enkelt på dom pengar som fanns och på dom pengar vi kunde få ihop av lån från vänner,allmosor och extraknäck som mamma o pappa slet med. 

Redan innan konkursen hade vi det bara så det gick runt då mamma o pappa led av sviterna av en dålig husaffär.  Jag var då för liten för att fatta vad som hände och nu när jag är vuxen har jag inte velat fråga men jag har förstått att dom blev lurade när dom sålde det hus vi bodde i när jag var riktigt liten och huslånet kunde inte bli löst. 

Vad har då detta medfört när det gäller ekonomi? Tja jag har alltid varit prismedveten och världsbäst på att handla billigt, hitta specialerbjudanden och använda mig av rabatter, medlemspriser osv osv...  men det har också medfört att dom pengar jag haft som vuxen inten kunnat hanteras på bästa sätt. För ingen har lärt mig hur man ska hantera "överblivna" pengar.   Så jag satte mig i skuldfällan som 20-åring och har fått lida enormt för det  i många år. 

Nu är jag snart 40 och är helt skuldfri och jag har idag stenkoll på pengar och ekonomi och känner mig så galet nöjd med att alla pengar jag tjänar är mina pengar och att jag har kunskapen att förvalta dom på bästa sätt oavsett om det är sparande eller shopping.

Men nej, vilken sorglig barndom.
VIlken tur att du lever och finns med oss idag!

Jag hade väl mat och kläder, även om de var urväxta ibland.

Men mamma hade inte många kronor för hon jobbade deltid och försörjde på det sig själv, mig och en styvfar med spritproblem som inte jobbade.

Bil, semester och dyra aktiviteter var bara att glömma, kyrkokören fick man betalt för att sjunga i så det fick det bli. Men hon offrade sig för att jag skulle få spela piano, i 8 år avbetalade min mamma på det pianot.

Min barndom väckte en glödande hunger efter utbildning och pengar och den drömbilden har jag levt upp till, så nu är det jag som betalar semester till mamma och om hon får någon räkning som inte går ihop med pensionen så kan hon bara ge den till mig.

Jag har arbetat mig till trygghet och jag uppskattar varenda krona.