Hjälp! Förhållandet kraschar med nyfödd :(

Kan inte män få förlossningsdepression också? Går han och pratar med någon? Förstår att det måste vara jobbigt för dig, är nog jobbigt för er båda.

Ja gå och prata med någon utomstående!

Be om hjälp på BVC. På tolv veckor blir inte ett 7 år gammalt förhållande så dåligt att man vill separera.

Han behöver dessutom ta nya prover för sköldkörteln. När den inte funkar som den ska eller medicineringen inte är tillräcklig blir man deprimerad, trött och mår skit helt enkelt. Man kan även få personlighetsförändringar... Tror inte heller det direkt är bebisen (även om det är jobbigt i början) utan annat som spökar.

Låter som att han har fått en förlossningsdepression. Jag fick det och det såg ungefär ut sådär. Jag tyckte inte om min son, ville bara att han skulle sova så att jag fick sova. Fick vredesutbrott på gubben. Ja allt. Vi själva insåg inte att nått var fel och ingen annan heller. Höll en bra min utåt. Jag var aldrig elak mot sonen men jag skadade mig själv. Första gången som jag var nöjd med livet var sonen nästan 10 månader. Tog ytterligare typ 4 månader innan jag var "bra" igen. Nu är jag gravid igen och min BM håller sten hård koll på mig. Får din man att träffa nån utomstående och prata om om det, ev få medicin oxå. Kan även tillägga att sonen var efterlängtad och att vi hade försökt i nästan 2 år.

Han har bokat en första tid för KBT, dock fick han inte tid förrän om 3 veckor.. Han har en bra läkare och tät kontakt med henne ang detta så jag tror att hon har bra koll på hans värden och medicinering.

Jag vet att jag borde vara en bra och stöttande fru just nu, men jag då? Jag är också nybliven förälder som tycker att det är tufft ibland men det känns som att alla (han och våra familjer) bara daltar med honom. Vi går varandra på nerverna just nu och bara trycker på varandras knappar hela tiden känns det som. Just nu känns det som en lättnad att vara ensamstående... Jag växte upp med bara mamma och hade det bra men vill ju egentligen inte att hon ska ha det så. Jag blir så ledsen när jag tittar på henne och tänker på detta och kan inte tänka mig att vara utan henne varannan vecka :'( Jag älskar ju honom också men just nu visar vi oss bara från våra sämsta sidor och då tycker vi inte ens om varandra :(

Det känns som att han förstör den bästa tiden i livet som jag längtat så mycket efter, han kan tex ge mig dåligt samvete för att jag är mammaledig genom att säga "ja jag hade också velat vara hemma men det får jag inte". Innan barnet kom hade vi bestämt att jag skulle ta all ledighet men nu verkar han ha ändrat sig och kan inte ens låta mig vara glad över att vara mammaledig. Innan han blev sjukskriven gnällde han hela tiden om att han jobbade så hårt och hade tungt arbete och jag var "bara hemma och var ledig".

Säkert (förhoppningsvis) sjukdomen som talade men hur länge ska man stå ut innan han blir frisk om han öht blir det?

Har du pratat med din man om det? Att du just nu tycker att det är lättare utan honom hemma? Om du har det vad sa han då? Skulle han tycka att det var skönt med lite egen tid utan er?

Ja, men om jag säger nåt sånt blir han mest arg vilket han är 90% av tiden just nu och går i försvarsställning typ. Säger att han visst också ska ta hand om "ungen" men att han längtar tills hon blir större. Och hela tiden skyller han på detta att det är "den största omställningen i livet".

Nu när jag har läst runt om förlossningsdepression hos pappor inser jag att det mycket möjligt är detta han har. Vad kan BVC hjälpa med?

Fan vilken egoist och självupptagen du är. Din man mår uppenbart skitdåligt och du sitter och gnäller om att han förstör ditt rosa bebismys?