Min man och hans son är ovänner.... Långt!

Min man har en son som är 22, snart 23 år gammal. Han bor hemma hos sin mamma tillsammans med sin lillasyster som är sexton. Jag bor med deras far (min man) och vår gemensamma son på 2 år. 

I somras flyttade vi ut i vår sommarstuga under tre månader, och då fick min mans son låna vår lägenhet att bo i. Detta var han jätteglad över, det verkade som om han gillade att bo själv, även om han också klagade över att man var tvungen att göra allt själv (tvätta, diska, handla osv....). Även om sonen jobbade och tjänade pengar så fick han låna lägenheten gratis, vi såg det ju som en fördel att någon kunde vattna blommor, kolla post och passa lägenheten. 

När vi skulle flytta hem igen så hade min man påmint om att vi ville att han städade lägenheten innan han flyttade hem (vi visste att han själv hade haft rejält stökigt under de månader han bott där). Tyvärr var vi inte nöjda med hur det såg ut när vi kom hem, sonens grejor låg fortfarande spridda överallt, det var inte bäddat, inte torkat av på köksbänk och spis, det låg tandpetare och tillhörande plastfickor utspritt överallt i lägenheten, toalett och badrumsspeglar var fläckiga osv. Min man konfronterade sin son med detta varpå sonen blev enormt förnärmad och tyckte att det var småsaker (han tyckte inte han fick ros för de saker han HADE gjort, som t ex dammsuga under soffkuddarna). Detta är två månader sedan och min man och hans son är fortfarande ovänner. Min man har försökt att bjuda till och fråga om det inte är dags att komma vidare, vilket sonen inte tycker är aktuellt. 

Vad hade ni andra gjort i denna situation? Jag tycker det är trist att en sån skitsak som städning orsakar en så lång konflikt. Egentligen tycker jag inte min man har gjort något fel, men jag har ändå föreslagit att han ska be sonen om ursäkt, bara för att komma vidare. Det vill min man inte. 

Sonen är väldigt lynnig i humöret och kan explodera över "ingenting". Vet inte om det hänger ihop med att han röker rätt mycket hasch, han har också nyligen sagt upp sig från sitt jobb. Hans lillasyster har berättat att han står och gormar om hantverkare i området som väcker honom vid tio-elva, då i ordalag som "fucking jävla horor". Han är också grov i tonen mot sin mamma. Min man och hans dotter satt och pratade om sonen/brodern häromkvällen och båda anser att han "inte är normal". Jag vet varken ut eller in, känner mest att jag tycker det är så synd att de inte kan prata med varandra. Dottern och min man kan också bli ovänner ibland, men inte på det sättet, de kan diskutera högljutt, men de kan också acceptera att de tycker olika. 

Hjälp eller råd, nån?