Min man vill att jag ska acceptera att han ska börja syssla med det han en gång varit otroligt beroende/besatt av

Jag vet att min text är lång men jag skull verkligen uppskatta all rådgivning och stöd som går.. jag mår verkligen inte bra och befinner mig på en väldigt mörk plats och har ingen att vända mig till i verkliga livet.. snälla hjälp....

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.. Har inte tidigare haft modet att öppna mig eller berätta för någon om detta, ingen i min omgivning har någon aning. Jag är gift med en man som jag bryr mig om väldigt mycket och vi har ett litet barn på 3 månader tillsammans.. Från allra första då vi endast var vänner hade han en hel del problem. Han hade ingen utbildning, körkort, jobb, ingenting. Han gjorde en hel del dumma saker och var totalt besatt och beroende av att skapa musik. Han kunde sitta hela dagar inlåst i ett rum och skapa musik. Det var helt galet. 
Trots detta hade han en hel del fina egenskaper, han var mycket kärleksfull, intellektuell och ville mycket i livet trots sin dåvarande livssituation. Han hade växt upp med en ganska psykiskt sjuk mamma vilket han påstod lett till en hel del av hans dåliga val. Då han började träffa mig vände han upp och ner på sitt liv. Det var som att han bara väntat på att någon ska knuffa honom i rätt riktigt. Han skaffade sig en bra ingenjörsutbildning, körkort och ett innan examen även ett bra och relevant arbete. Det var tufft på vägen. Vi har i vår relation bråkat väldigt mycket men samtidigt också älskat varandra väldigt mycket. 

Efter mycket tjat och förklarande från min sida bröt han kontakten med sina "dåliga kompisar" som sysslade med allt från knark till annat.. han och dessa kompisar brukade göra och spela mycket musik tillsammans.. 

Musiken var alltså en stor del av hans liv tidigare, dock var det så pass överdrivet att det övergick till besatthet och beroende. Han var totalt frånvarande när han sysslade med musiken. Alla hans tankar & all hans fokus låg på musik och han kunde inte ägna sig åt någonting annat vettigt. Därav att han innan han träffade mig inte hade åstadkommit någonting med sitt liv. Jag fick honom att förstå att det var helt onormalt och ohälsosamt det han sysslade med och att han skulle komma bort ifrån det. Han insåg själv att det inte var bra och lade sedan många år bort musiken.. Efter det har han kunnat lägga fokus på annat.

Nu PLÖTSLIGT hör han av sig igår om att han är deprimerad och inte känner sig respekterad. Han vill börja med musiken igen och det är ingenting jag kan göra åt saken. Däremot vill han göra det i kontrollerad form, alltså ta tiden (någon timme i veckan). Jag blev helt vettskrämd pga hur det har varit tidigare. Jag orkar inte med mer beroende och frånvaro från hans sida, särskilt inte nu när vi har barn. Han påstår att han mognat nu och inte kommer låta det gå till överdrift utan göra det då det finns tid... Jag kan tillägga att han tidigare var så pass beroende att han satt och gjorde musik på föreläsningar, på praktik, på toaletten, varenda sekund som fanns över. Nu vill han återuppta detta beroende i "kontrollerad form" och jag är så rädd.. Otroligt rädd, men han förstår inte... Förstår ni mig?? Har jag rätt att vara rädd? Hade ni gått med på det?? Om ni vetat hur beroende han varit tidigre? Är så rädd att det ska övergå till överdrift och besatthet igen.. Jag orkar inte, jag orkar inte mer... har ingen mer ork för att få honom att förstå... har ett litet barn.. funderar seriöst på att kanske lämna honom, för jag orkar inte mer beroendeproblematik..