Är det här det tar slut?

Är man inte kär längre så skulle jag inte se det som motiverat att lägga ner energi och arbete på. Jag ser ingen som helst mening med att göra det. 

Om problemet är att du tvivlar på din kärlek är det väl inte så konstigt att din kille inte känner sig speciellt driven att kämpa? Vad ska han göra åt det rent konkret, menar du?

Finns det någon tydlig orsak till att din kärlek falnat, som t ex hans beteende mot dig eller att ni tappat kommunikationen, och du tänker att dina känslor skulle komma tillbaka om det var annorlunda, ja då kan det vara värt att kämpa. Men då måste ni alltså adressera de sakerna.

Du skulle alltså kasta bort 6 år bara sådär? Även om det är mannen du planerat din framtid med och du vet att han är kär i dig?

vill du ha ett förhållande med någon som du inte är kär i? 

om det var tvärtom - skulle du vilja vara i ett förhållande med någon som inte är kär i dig?

då är det väl bättre att dela på er och leta efter personer som ni kan bli kära i och med den personer skapa en framtid! 

Joop:

Jag har full förståelse för att det är jobbigt för honom, men vill han vara med mig så borde han väl visa det. Inte bara ge upp?

Det är mycket där problemet ligger, jag har aldrig upplevt att han kämpat för något. Han har alltid tagit de lätta vägarna, med jobb, boende och vårt förhållande. Jag behöver känna att han engagerar sig.

Det har jag också pratat med honom om. Men han blir bara arg och blundar för att det faktiskt är problem i förhållandet.

men varför vill du kämpa för ett förhållande med någon du inte är kär i? 

Jag förstår vad du menar. Jag själv, och du som det verkar, för oss är en varaktig relation så värdefull att vi är beredda att kämpa och kompromissa mycket (ibland alltför mycket) för den, och vår övertygelse är också att det är rätt. Men andra (vanligare för män, tror jag), menar att relationen och kärleken inte är så mycket värd om man måste kämpa. Alltså att relationen inte är menad att vara om den inte drivs av sin egen kraft. Meningen med kärleken för dem ligger kanske i det okomplicerade och behagliga. Jag kan förstå det också.

Tyvärr brukar det vara så att om en person varit sån som tar den lätta vägen i början av relationen, så kommer den att fortsätta göra så. Kanske gör han en uppryckning ett tag, men det är ovanligt att människor gör bestående förändringar som de inte själva  tagit initiativet till. Min erfarenhet av egna och andras relationer är att det helt enkelt inte är hållbart att vara en en relation med en människa som har ett så annorlunda förhållninghssätt till relationer än en själv. Och vi som kämpat för två  blir frustrerade och bittra över vad som kunde varit, tills vi inser att detta "kunde" aldrig kan uppnås för att andre är som hen är.

Tack för bra svar. Som du säger så är det viktigare för mig med ett varaktigt förhållande än att se hur gräset är på andra sidan.

Säkert många som tycker det är elakt mot honom, han förtjänar så klart att vara med någon som är kär i honom.

Men fy tusan så läskigt det är att tänka på hur det skulle vara utan honom. Han har varit hela min värld sen jag var 17.

Så att bara släppa det, det finns inte riktigt på kartan.

Men du har ju uppenbarligen försökt. I sex år!  Med risk att låta klyschig så tycker jag att det vore oerhört tragiskt om du som är så ung ännu, hänger kvar i en relation om du inte ens är kär? Hur många inleder en så lång relation i så ung ålder? Kanske det delvis är därför du håller dig kvar, för att du hoppats att det var annorlunda för er? Kanske du sett framför dig hur ni skulle kunna berätta för barnbarnen att ni var varandras första kärlek... Tro mig att om några år, var sig du är i en relation eller singel, så kommer du inte tycka att det där är särskilt betydlsefullt. Just nu behöver du kanske sörja det för att kunna gå vidare. MEN GÅ VIDARE! Du har troligtvis mer än en härlig förälskelse framför dig, och troligtvis flera givande relationer.

Om ni skulle gå tillbaka till varandra nu, har ni krasst nog, det mesta emot er när det gäller att ha en långvarig och kärleksfull relation. Gissa om det gör ont om ni skaffar barn och till slut ändå måste gå skilda vägar (att vara ifrån sina barn på halvtid är värre än ett krossat hjärta), och du ska leva med att du drev igenom det trots att det inte kändes helt rätt?

Själv är jag i 40-årsåldern nu och står i begrepp att separera från mina barns far. Åh, vad jag älska och kämpat och gråtit och önskat att han skulle ge lika mycket som jag (då skulle han få ännu mer!). Nu har jag äntligen börjat acceptera (men sörjer), att det aldrig kunnat bli den relation jag trodde bara var ett litet "om" ifrån oss. Jag har t o m nästan sörjt klart att detta betyder att jag för alltid ger upp drömmen om en egen kärnfamilj (själv skilsmässobarn), men jag kan nästan inte andas när jag tänker på att jag ska vara ifrån mina barn så mycket. Men när man lever i ett förhållande som inte uppfyller ens känslomässiga behov, så bryter den istället ned en på sikt, så det finns inget alternativ.