Jag har blivit så pumpad med otäcka förlossnings historier. Nu skulle jag vilja få tips på HUR ni klarade er igenom förlossningen som gör så ont att man vill dö och tror att man ska dö. Jag tror inte jag kommer fixa detta, jag är bara i 6 månaden och kan inte sova pga detta, det känns oöverstigligt.
Man lutar sig tillbaka om litar på att barnmorskorna faktiskt är utbildade i detta, och har valt sitt yrke för att de vill underlätta för födande kvinnor. De kommer att hjälpa dig igenom. Sen kommer dina hormoner också att hjälpa till.
Tänk efter - skulle det verkligen i dessa tider finnas syskon om vi kvinnor tyckte att det var oöverstigligt hemskt att föda?
Försök att inte tänka så mycket på det. Det ordnar sig, och inget blir bättre av att du oroar dig. Du ska se att det går bra.
Var inte rädd för smärtan, den dödar dig inte.
Jag har blivit så pumpad med otäcka förlossnings historier. Nu skulle jag vilja få tips på HUR ni klarade er igenom förlossningen som gör så ont att man vill dö och tror att man ska dö. Jag tror inte jag kommer fixa detta, jag är bara i 6 månaden och kan inte sova pga detta, det känns oöverstigligt.
Varje dag föds det nästan 384.000 barn runt om i världen. Det blir ca 140.000.000 på ett år. 140 miljoner barn. Tänk på det lite. Ett av de 140 miljonerna barn är ditt, varför skulle du inte klara det?
Försök få lite perspektiv på saken. Ja, det gör ont. Det gör så in i helvete ont t o m. Men det är ingen farlig smärta utan en positiv som det kommer något bra av och det går över på direkten. En sån smärta står man ut med. De 140 miljonerna står ut med det och det kommer du också att göra. En ganska stor del av de 140 miljonerna tänker och känner också som du "jag klarar inte av det" och ändå så gör de det i slutändan.
För mig var var det så enkelt att barnet ska ut. På ett eller annat sätt. Hur jobbigt det än är. Så varför oroa mig över nåt jag inte kan styra över? Och barnet kom ut, det gjorde ont som satan, men det var en helt otrolig upplevelse. : )
Som ovan.... Med 4 dgr kvar till BF tänker jag; det är försent att ångra sig nu, på något sätt så ska den lill* ut.
Dessutom är det naturligt när man börjar närma sig BF att man är trött på att vara tung och inte få ha sin kropp för sig själv. När jag var runt 6:e månaden mådde jag väldigt bra i min graviditet och var mer förnöjd att förbli så, inte längre.... Förlossningen är en kort, mycket kort, tid i mitt och mitt barns liv. Kanske kommer det göra ont, men jag har accepterat det. I Sverige har vi gott om proffs som sköter oss gravida under tiden fram och under själva förlossningen.
Jag tror det är den känslan av acceptans man måste nå för att känna ro inför förlossningen.... Får väl återkomma om någon vecka med recension av om det hjälpte. ;)
Och glöm inte - det finns både lustgas och en massa andra hjälpmedel för att döva smärtan. Det är inte alls säkert att du hinner känna att det gör så obeskrivligt ont.
Man bara klarar det :) Jag vet att många speciellt här på FL berättar skräckhistorier. Lyssna o läs inte det! För de allra allra flesta går det bra. Våra kroppar är skapta för att föda ut ett barn. Barnmorskorna är duktiga. Lita på dem och dig själv. Lycka till!
Du kanske ska börja med att tala om för din BM hur du känner. Är hon erfaren bör hon kunna avgöra om det du känner är helt normalt och något som ni två kan bolla sinsemellan eller om du kanske behöver en samtalskontakt?
De allra flesta tar sig igenom en förlossning med alla sinnen i behåll. Kroppen är gjord för att föda barn. Och det är väl inte konstigt att det känns läskigt när det är något helt nytt, något man aldrig gjort förr!!
Sen måste du tänka på att alla upplevelser du får berättade för dig är färgade av den personens tankar och känslor. Något som en person upplever som väldigt obehagligt kanske någon annan inte ens hade reflekterat över.
Det man kan göra rent generellt, tycker jag, är att fundera på hur man själv reagerar i liknande situationer. Behöver jag mycket trygghet och bekräftelse? Hur hanterar jag smärta? Vill jag ha beröring? Vill jag ha ljud omkring mig eller ska det vara tyst?
Och sen gällande själva förlossningsarbetet så kan man aldrig säga innan hur det blir. Men att man ändå läser på vilka bedövningsmetoder som finns och i vilka faser de funkar. Så att man har ett litet hum om hur bästa scenariot skulle kunna se ut, så att man har något att utgå ifrån.
Jag har fött ett barn med akut snitt så min egen upplevelse blev inte alls som jag hade tänkt. Min erfarenhet av förlossningar innan dess var bara vad min mamma berättat och hon har fött fyra barn utan komplikationer. Inga bestående men utan någon lite bristning och sådär men inget allvarligt. Således utgick jag från att det skulle bli så för mig med och därför blev väl chocken än större när jag insåg att nähe... det här kommer att bli något helt annat. Men det går det med.
Jag hade också en fantastiskt förlossning! Det gjorde helt galet ont vissa stunder, jag hade knappt någon värkvila men trots det, helt fantastiskt. Det finns mycket bra smärtlindring. Om du är osäker på vilken som passar dig så läs lite om det och prata med din bm. Och som någon annan skrev, det är en positiv smärta som visar att kroppen fungerar och gör det den ska. Du måste försöka acceptera tanken på smärta och att den är bra, den hjälper barnet ut. Du kommer få världens finaste gåva när det är över och den där intensiva värksmärtan försvinner så fort bebisen är ute. Du kommer ha eftervärkar som gör ont men de går inte att jämföra med de riktiga värkarna. Dessutom har du ju barnet hos dig då och då tänker man inte så mycket på smärtan längre. Då är det bara kärlek! Hoppas du kommer känna dig mer positiv inför din förlossning och lycka till!!!