Ni som är syskonlösa.

Här har du en till som är ensambarn.
Jag har halvsyskon på min pappas sida, men där har det aldrig funnits någon riktig kontakt.

Det jag kan minnas som jag var ledsen över, och till viss del är idag också är inför den dagen jag gifter mig. Min släkt är så liten att de kommer rymmas på en och samma bänk allihop i kyrkan.
Den tanken, att "min" sida i kyrkan kommer vara nästan tom känns inte så kul..

När jag var liten fantiserade jag mycket om mina halvsyskon också, hur det skulle varit att växa upp med dom ock sånt. 

Jag kan också känna en del avundsjuka på andras syskonrelationer. Den där känslan av att ha någon som alltid finns vid ens sida, som man kan dela med och motgångar i livet med, det kan jag än i dag känna mig ledsen av att inte få uppleva..

Jag har "förlorat" släktingar av olika anledningar genom åren, och har inte kontakt med min far i dag heller. Så när det kommer till att bli ensam, att förlora någon är jag ändå ganska härdad. 

Jag är ensambarn och har aldrig saknat syskon, tvärtom.
Såg hur mina kompisar slogs  och bråkade med syskonen och en gång gick jag hem till mamma och sa att de inte fick skaffa fler barn.
Det gjorde de inte men det var nog inte pga det.

Saknar inte syskon som vuxen heller.

Har ni egna barn? Tänker om det blir bättre när jag får det.

Jag har två barn med stor åldersskillnad, trodde länge att min son också skulle förbli ensambarn.
Det var ett medvetet val, inte så att jag försökte men inte blev gravid på länge.

Är också ensambarn och aldrig saknat några syskon. Skönt att vara ensam tyckte jag! :) Var väl mest när man var riktigt liten som man tyckte bebisar såg skoj ut, annars var det inget som jag reflekterat över.

Saknar det inte idag heller, tänker aldrig att jag inte kommer bli faster, moster och så vidare. Har inga egna barn och ingen stor familj.

Men det är ingenting som fattas mig :)

Mitt ex och jag har tillsammans 5 syskon. Och noll syskonbarn. Våra barn är de enda i hela släkten. Så det finns aldrig garantier för något.

Jag har x antal kusiner - som jag aldrig träffar och har träffat kanske totalt 10 ggr under hela min uppväxt.
Mitt ex har x antal kusiner - som han aldrig träffar. Som dessutom mobbade honom när de kom åt under hans uppväxt.

Att ha ett bra liv med många och nära sociala kontakter behöver alls inte ha med släktens storlek att göra, det är väl mest det jag vill säga.

Visst finns släkten kvar, men för många är det en förbannelse mer än välsignelse.

Ja det tåls att tänka på.

Jag har nog mera börjat känna att va kul att ha ett syskonbarn. Någon man kan bry sig om men inte ha ansvar över.

Jag kan mest känna att min grundfamilj är utraderad när mina föräldrar dör.

Ensambarn här med. Har bara min mamma som är gammal och skruttig. Och min man (som det nog inte håller med länge till). Kommer bli rätt ensam liv om några år inser jag. Ingen nära familj, barnlös. Är ändå rätt van - har alltid varit lite ensam av mig (känt mig ensam) trots många vänner och kärlekar genom åren.

Har du djur?

Jag är en riktig hundmänniska och mina hundar står mig nära.

Endabarn till två föräldrar som alltid var närvarande och utvecklade mig. Det har gynnat mig att vara ensam. Det gjorde mig social och utåtriktad. Jag fick mycket uppmärksamhet och mina föräldrar uppfostrade mig engagerat vilket jag tror beror delvis på att de hade tiden.

Jag har aldrig saknat syskon men ibland saknat en stor släkt. Sen träffade jag min man. Fick en stor fantastisk familj och släkt. Är lika lycklig över dem som över honom. Där behandlas jag som vilken faster som helst,

Däremot ser jag inte fr emot att vara ensamt ansvarig nät föräldrarna blir gamla. Känner redan nu att det i "support-frågor" hade varit skönt om de hade fler att ringa...

Kan man kanske ta hjälp av sin sambo/man/fru när det gäller äldre föräldrar?

Är själv ensambarn men har fått både en "syster" och en "bror" genom min mans syskon. 

Min man ställer alltid upp om mina föräldrar behöver hjälp, lika mycket som sina egna. De är våra föräldrar alla fyra så att säga. 

Min svåger och svägerska har inte egna barn än, men jag längtar till de kommer!!

Själv har jag två barn och gjorde ett aktivt val att ha mer än ett barn. (Tyvärr hände det inget på länge så det är många år emellan dem).

Jag känner mycket stolthet när jag ser hur mycket mina barn älskar varandra. Kanske känner jag mig lite snuvad på att inte få haft den kontakten själv.

Vet att jag verkligen ville ha en lillebror  när jag var liten, men inget jag saknar som vuxen direkt. 

Det var väl inget jag verkligen saknade under uppväxten men idag skulle jag gärna haft ett syskon så att min mamma haft nån mer att "koncentrera sig på". Även den dag min mamma går bort ser jag inte fram emot att vara ensam med allt

Min pappa dog innan jag föddes, jag har inga kusiner på någondera sida och min mamma har bara haft ett kortare förhållande under min uppväxt så vad jag verkligen saknade var att ha en familj som bestod av mer än 3 personer (mamma, mormor och morfar).

Växte upp som ensambarn. Hade dock två jämnåriga kusiner 200 meter bort som jag umgicks med dagligen. Tyvärr har jag knappt någon kontakt med dem i vuxen ålder. 

Jag reflekterade i princip aldrig över att jag inte hade syskon som barn. Den enda gången var i trean på lågstadiet när vi hade en övning om att berätta om ett syskon. Jag fick berätta om vår hund istället. Alla tyckte det var gulligt men jag skämdes lite. 

Tror min ensamstatus har skadat min sociala förmåga en aning. Inte mycket, men jag har väldigt stor behov av att vara ensam och jag trivs väldigt bra själv. 

Nu har jag själv fått barn men vi ska skilja oss nu. Vårt barn är 3 år gammal och kommer aldrig få helsyskon som det ser ut. Lustigt nog är det en sorg för mig trots att jag vet att jag själv aldrig saknade syskon. Däremot känns det som att vara skilsmässobarn OCH ensam är tyngre. Skulle vilja att mitt barn hade haft ett syskon att dela sin uppväxt med. 

Jo det kan jag förstå att barnen då har varandra.

Man får nog bygga upp nära relationer med vänner som blir som ett komplement.

Jag är ensambarn och jag har saknat syskon både som barn och som vuxen. Har nu i vuxen ålder skaffat vänner som är som syskon och skaffade 3 barn tätt och det har jag aldrig ångrat. Tycker det är jobbigt nu när föräldrarna blir äldre jag hade gärna haft ett syskon att dela ansvar och kärleken till dom med.

Jag är inte ensambarn utan har 2 yngre systrar. Vill bara säga, men bara för att man har syskon betyder det inte att man har det bra. Min mellansyster, 4 år yngre, skulle alltid va med överallt när vi va små vilket kunde va rätt påfrestande. Inte riktigt samma intressen när hon var 2 och jag 6. När hon var 6 och jag 10 eller när hon 10 och jag 14... ja, ni förstår. Vi har alltid varit som hund och katt och bråkat mycket om allt och hon har alltid tävla med mig om mina vänner, föräldrarnas uppmärksamhet, släktens uppmärksamhet, allt jag gjorde skulle hon också göra. Nu i vuxen ålder har vi inte haft kontakt på 10 år p.g.a. ett stort bråk, ses inte till jul o andra stora händelser utan familjen delar upp sig, hon har barn som jag aldrig träffat och vi kommer nog inte bli sams på många många år. Jag är inte sur på henne, men vi är så olika som personer och blir alltid osams efter en tid och det är jobbigt att hela tiden slösa sin energi på såna människor och att hela tiden ha det fram och tillbaka därför är jag hellre utan henne. Min yngsta syster 8 år yngre träffar jag några få gång per år, mest till jul och liknande, men däremellan har vi ingen kontakt alls. Kusiner har vi som vi aldrig träffar och inte har någon kontakt med. Så livet som syskon är inte alltid bra. Den dagen våra föräldrar inte finns mer räknar jag med mer bråk än vänskap med min mellansyster när det gäller arv och vad man ska göra med sommarhus o. dyl. Min yngsta syster säger inte så mycket eftersom hon inte vill ta någons parti vilket jag tycker är rätt. Jag känner att jag får ut mer av att vara med mina få nära vänner än vad jag får av mina riktiga syskon. Är ju egentligen storasyster men känner mig mer ensam (började jobba tidigt, flyttat hemifrån tidigt och alltid varit tvungen att ta hand om mig själv) än som storasyster till underbara småsyskon.