Hjälp! Vaknade upp på ett hotellrum utan ett enda minne..!

Tack till er som engagerar er. Jag har läst alla kommentarerna och kan tillägga att jag har endagslinser. Kastar dem.

Min sambo var hemma med vår son. Eftersom han vaknar 06 hade vi bestämt att jag denna kväll skulle sova hos min kompis så sova borta skulle jag endå göra.

Hur jag blivit av med väskan är ett mysterium. Jag är alltid jättenoga med den. Oavsett skick. Jag bär med mig alltför mycket i den. Brickan till jackan låg i väskan. Dagen efter (igår) fick jag tillbaka både jacka o väska som var kvar på utestället.

Eftersom jag känner till killen tror jag inte att han utnyttjat mig. Iaf inte till en början. Det känns sjukt obehagligt att inte minnas något. Inte det minsta. Inget minne av att vi kyssts eller något. Han var bara någon som var med under kvällen, aldrig någon jag varit det minsta intresserad av.

Ja, jag är ute väldigt sällan o dricker otroligt sällan alkohol. De få gånger jag gör har det någon gång råkat bli för mkt, men jag tycker inte att det är så mkt men tål väl helt enkelt inte lika mycket.

Äter inga preventivmedel då jag inte får pga att min mamma drabbades av en allvarlig skada i somras o är allvarligt sjuk som utgör en risk om jag äter tex p-piller. Får endast ha icke hormonella. Hade dock haft mens i veckan så tror inte det är någon fara. Det konstiga är att jag aldrig vill ha sex vd mens eller på ett par dagar efteråt.

Jag ska kolla mig för könssjukdomar, men tror inte att denna kille bär på det även om man inte kan veta. Eftersom jag inte hade en pinal på mig igår kunde jag inte bara gå ut från hotellet utan vi hade en stund på morgonen där vi låg och pratade lite i väntan på att jag skulle få hjälp att ta mig därifrån.

Jag vet inte vad jag ska göra. Berätta för min sambo och förstöra hela vårat liv ihop för något jag varken känslomässigt eller visionellt har ett enda minne av? Jag vet, jag hade dött om det var han.

Jag var inte naken när jag kom till hotellet, jag menade med inte en pinal: ingen jacka, telefon, bankomatkort osv.

Killen och jag var på samma fest innan i en hyrd lokal. Han hade sina nycklar hem i lokalen som jag förstod det dagen efter. Enligt egna spekulationer är det också därför vi valt hotell, kanske inte med syftet att ha sex men att det tydligen slutat så. Enligt honom frös jag otroligt (inte konstigt eftersom jag inte fick ut jackan). Förstår dock INTE hur oavsett skick jag gått med på att acceptera att väskan va borta o sen lämna utan den. Det skulle jag aldrig göra vanligtvis.

Minns inte vad jag drack ute, innan har jag koll o det var inget konstigt. Killen betalade självklart hotellet eftersom jag inte hade min väska och nej rummet var inte bokat. Eftersom det var halloweenfest hade jag bara mina utklädnadskläder som inte var speciellt värmande.

Som person dagen efter verkade killen bra. Vi pratade och jag visste sedan innan att han är soldat utomlands o han ska snart åka tillbaka. Han försökte hålla om mig i sängen och vi pratade om känslor och upplevelser han möter i utlandet. Jag vill betona att jag i n t e vill försöka smutskasta och tror inget ont om honom. Vi pratade oxå om gårdagen och jag mindes ingenting men eftersom jag inte hade trosor blev jag ju tvungen att fråga..

Eftersom jag blödde senast dagen innan vi hade sex så tror jag somsagt att risken för graviditet är minimal och likaså har jag berättat att jag INTE får äta p-piller o hormonella tabletter pga allvarlig sjukdom hos min mamma.

Huruvida jag är omogen o liknande orkar jag inte kommentera. Det är inte därför jag skriver här.

Det är lätt att säga att man självklart ska berätta osv. Antagligen det moraliskt riktiga. Men om ni försöker låtsas att det hänt er. Jag vet inte hur min sambo skulle reagera. Kanske skulle jag förlora honom och vår son förlora sin familj. För ingenting. För något jag inte någonstans kan identifiera mig med.

Om ni tycker att jag är omogen för att jag inte vill drogtesta mig och liknande så tyck det. Det är väl ändå ett tecken på att jag själv tar på mig skulden?

Ja, sedan jag fick barn brukar jag ibland vara öm efteråt.

O ja han visste nog att jag hade barn har jag kommit på efterhand för jag minns att han och jag stod o pratade om min förlossning på festen.

Stackars din pojkvän! Låter som att man sitter i ett hundkoppel.

Är det bara okej att ha kvinnliga vänner och vice versa? Jag litar på min sambo och han får mer än gärna prata med vem han vill när han är ute. Skulle han va på en fest som någon ordnat där det som i de flesta fall fans parter av båda könen skulle jag väl knappast förbjuda honom att prata med dessa.

Likaså ser min sambo det. Jag får prata och umgås med vilja jag vill för att han litar på mig. Vilket gör allt så sjukt sjukt konstigt att det blivit såhär men jag kan lova dig att ingenting blir bättre av att förbjuda saker.

Att mingla, prata och umgås är inget man slutar med bara för att man har ett förhållande. Iaf inte i mina kretsar.

Inte så att jag hade planerat att bli skitfull eller hur? Eller ens förstår när jag blev det och hur allt gått till? Var väl därför jag startade tråden? Inte för att höra era fördömningar, jag vet ju redan att det är fel eller hur?

Huruvida jag ska gå vidare med min sambo kan jag tyvärr inte lägga någon större vikt i era värderingar när ni yttrar er som ni gör.

Endera är jag dum i huvudet men jag känner att ni är så fruktansvärt oförmögna att förstå saken ur mitt perspektiv. Jag vill INTE svartmåla killen jag var med och tror INTE att han våldtagit mig. Hur detta nu skulle "stärka" vårat förhållande att berätta har jag svårt att se. Jag har också svårt att få känslan av att jag faktiskt HAR varit otrogen eftersom jag inte minns. Det känns helt sjukt och oförklarligt hur det blev som det blev. Men eftersom att jag inte kan minnas det kan jag inte heller sätta mig in i det känslomässigt och så samvetsmässigt som jag förmodligen gjort om det fanns på min näthinna.

Jag kan ju inte ens minnas att jag kysst någon och skulle jag inte vaknat utan trosor och han sagt att vi haft sex skulle jag bara trott att vi sovit brevid varandra. Förstår ni hur det känns att ha gjort något som absolut inte ens existerar i min själ?

Annars måste jag vara sjukt avtrubbad. För jag älskar min sambo och han älskar mig.

Om det ger er något annat att rycka i så är min enda slutliga tanke att jag måste ha omedvetna problem.

För 3,5 månad sedan var jag och min familj igenom ett stort trauma som har förändrat livet för oss alla och för en spesifik familjemedlem blir livet aldrig någonsin detsamma. Detta är något vi går igenom just nu och lever mitt i ett kaos av sorg egentligen.

Detta var andra gången jag var ut sen dess och på kvällen hade jag bara känslan av att vilja stänga bort alla tankar och ha kul med mina vänner för en kväll. Vad som gick snett sedan vet jag inte somsagt. Men att jag stänger ute mycket känslor runt annat än min sambo till vardags just nu vet jag.

Ja, jag kommer inte att dricka mig så berusad igen. Nästa gång kanske jag nöjer mig med tre cider & ett minne istället.

Nej jag äter inga antidepp. Hade jag levt ut mina känslor till vardags kanske det hade behövts men vi har fått krishantering från IVA, vårdavdelningen på sjukhusetoch utanför det har jag i princip stängt av allt. Jag känner sorg när jag är där och ser annars känner jg ingenting. Första tiden kvävdes jag av både panikångest och tårar tills den dagen kom då det inte fanns mer. Då jag måste klara av att leva vidare..

Om det överhuvudtaget har någon inverkan på vare sig mitt agerande eller blackout låter jag vara osagt. För det tror jag inte.

Nu efteråt har jag inte jättedåligt samvete eftersom jag inte minns men det känns obehagligt. Jag tänker mycket på killen också. Hur han känner och tänker.

Sen undrar jag såklart vad som förvandlade mig och hur jag agerade där och då. Sånt jag aldrig få svar på så det är väl bara att försöka gå vidare även här.

Delar med en annan man? Ditt utlägg låter väldigt konstigt. Eftersom det hänt är det uppenbart att vi var två eller hur?

Har inte det redan framgått tydligt i tråden hur jag ser på detta? O den "andra mannen" döljer väl knappast något eftersom det inte var han som hade förpliktelser till någon och eftersom han inte har någon som helst relation till min partner.

Men alltså stort och omvälvande i mitt liv? Att du talar på ett sånt vis gör mig förbannad efter att precis klargjort för er att jag i sommar varit med om ett stort trauma där en familjemedlem gått förlorad och det är något vi går igenom dagligen, fortfarande... Sen påstår du att DETTA är något omvälvande och livsavgörande i princip? Nej sluta med det! En dag kommer du kanske också att vara med om något på riktigt som ger dig lite distans på allvarlighetsskalan. Nu vill jag inte förminska vad jag gjort men att tala om det i termer som att DET är det jobbiga och omvälvande i mitt liv just nu så nej. Tyvärr. Det finns värre.

Jag har inte berättar för min sambo. Kommer inte att göra. VEM kommer må bättre av det? Inte jag i allafall.. Jag har börjat förtränga, o det är inte svårt eftersom att i n g e t finna på min näthinna. Jag mår inte dåligt. Jag känner ingenting.

Tycker ni att jag någonstans vill förminska andras visioner och upplevelser? Ni yttrar ju ett rent önsketänkande. Jag sa att för MIG är INTE detta det mest omvälvande och JAG går inte runt och mår psykiskt dåligt pga detta för att JAG har ANNAT som tar min energi nu och kring detta känner inte JAG några direkta känslor. JAG minns inget. JAG ville inte, JAG önskar att det inte hänt. Inuti mig kan JAG inte känna skuld eftersom att JAG inte kan identifiera mig psykiskt eller fysiskt med händelsen och det skulle ALDRIG inträffat med min fulla sinnesnärvaro.

Jag tror INTE att min sambo skulle lämnat mig men jag VET naturligtvis inte. Men jag vet att det skulle påvärkas negativt såklart och tror inte att NÅGON skulle må bättre.

Tyck vad ni vill, ni är inte jag, ni är inte mitt förhållande, ni är inte felfria själva, ni vet ingenting om hur vår värld ser ut. Ja, jag skulle aldrig lyssna på er endå. Jag tar egna beslut utifrån min känsla och min närvaro i mitt egna liv. Tack och hej. Avslutar mitt deltagande i tråden här.

Ett förhållande är för mig som de flesta andra. Man har valt att leva med någon och som i mitt fall bilda familj. Jag skulle aldrig såra min sambo medvetet. Han är min bästa vän.

Det kommer inte att komma fram. Min sambo skulle om jag berättade tro på mig. Men det skulle ju inte bara passera utan det skulle göra att både han och jag mådde dåligt. Det skulle skapa frågor och sprickor. Varför? För att lätta mitt egna samvete? För att det i varje fall promt ska vara det rätta? Jag kan tycka att det vore själviskt och elakt.

Är inte säker på om jag i motsatt situation skulle vilja veta.

Skulle du vilja sätta hela din familj på spel för något en tredje part säger att du har sagt i sömnen? Lite så känner jag.

Ja eller hur visst ringer varningsklockorna? Jag har lidit av känslomässig avtrubbning under stora delar av min ungdom och tidiga vuxenliv. Där jag delvis fortfarande befinner mig. När något hemskt händer så gråter man, har panikångest och nästan kvävs av sina egna tårar. Tillsist kommer det till en punkt där det tar slut. Men det hemska är inte slut. Då stänger kroppen av som ett skydd. Jag känner inte längre oro eller stress när telefonen ringer och familjemedlemmen i fråga som är ung och plötsligt döende efter olycka återigen dras in på intensivvården. För jag har badat i alla känslor. Svimmat av panikångest. Lärt mig acceptera att det aldrig kommer bli detsamma. Förberett själen på den förlust som plötsligt drabbat oss och den förlust och förändring som komma skall. Detta är helt off topic från trådämnet. Men förstå att ibland är det okej att inte känna. Normalt att inte känna. Man måste inte hela tiden dela med sig av allt om det får än att må sämre. Då behöver man stänga av. Hur mycket varningsklockorna än ringer, låt dem ringa. Jag skulle aldrig medvetet såra min sambo, kommer inte att såra min sambo. Han är den som känner mig. Det gör inte ni.

Men vilken tjatig fråga! Vad angår det dig?

Har fortfarande inte berättat och nästan förträngt händelsen själv. Ingen skada skedd alltså hur gärna ni än önskade det.