Inlägg från: Anonym (Johanna) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Johanna)

    Er checklista innan barn?

    Gift i lyckligt förhållande och sparpengar för att kunna köpa hus när vi tycker det passar efter vi fått barn. Helst ville jag att båda skulle ha fasta jobb också (jag har) men det är väldigt svårt att få i min mans bransch så nu kör vi i alla fall. Jag kommer vara 31 när vi börjar, orkar inte vänta och se längre. Hade jag varit några år yngre hade jag kanske resonerat annorlunda. Nu får vi ta det som det kommer och hoppas på det bästa.

  • Anonym (Johanna)
    Anonym (gamla) skrev 2014-11-11 22:08:09 följande:

    Hur gammal är du nu, alltså hur länge tills ni börjar försöka?


    30. Vi kommer börja försöka till våren, förhoppningsvis någon gång mellan januari och juni och då är jag således 31. Vi väntar på att min man ska få besked om ett tvåårigt jobb; så fort han fått ja någonstans kommer vi börja försöka få barn. Jag är trött på att vänta ut ovissheten men självklart tycker jag att det känns jobbigt. Jag är också en planerare och trygghetsnarkoman egentligen och gillar inte att jag inte förstod när vi blev tillsammans att det var så här det kunde bli. Jag älskar verkligen min man och allt i vårt förhållande är jättebra utom just detta för jag trodde att han också skulle ha ett vanligt jobb och att vi skulle ha ett svennigt medelklassliv med villa utanför staden vi bor i men nu är det inte så säkert att det blir så och jag håller på att anpassa mig mentalt. Det har tagit ca ett halvår att nå den här nivån av accepterande och anpassning till denna "flexibla" tillvaro.
  • Anonym (Johanna)
    Anonym (gamla) skrev 2014-11-12 19:46:45 följande:

    Vad jobbar han med? Vad bra ändå att ni inte behöver vänta så länge!

    Men jag förstår att det känns jobbigt att inte kunna planera och inte veta hur framtiden kommer se ut!

    Min sambo ville inte ens ha barn förut och jag var rädd att det skulle krossa vårt förhållande för alltid. Men som tur var har han ändrat sig.


    Forskare. Efter den här utlandstjänsten kanske han får möjlighet till en annan tillfällig anställning så att vi kan flytta tillbaka hit, men svenska universitet verkar livrädda för att tillsvidareanställa folk så de anställer på massa olika anställningsformer så att de kan kringgå LAS. Detta är ett stort problem och en stor anledning till att så få kvinnor forskar trots att de är i majoritet på grundutbildningarna (under antagandet att kvinnor generellt är mindre riskbenägna än män och hellre satsar på trygghet för att kunna bilda familj).

    Får han inte anställning här efteråt så får vi försöka få stanna dit vi ska eller söka oss till andra städer i Sverige eller utomlands. Det låter kanske glammigt om man har en rastlös och laidback personlighet men jag själv har svårt att hantera det. Min man är ganska laidback men inte så rastlös så han hamnar väl någonstans däremellan, men han har varit inställd på detta under längre tid än jag plus att han ju kan ha lite mer kontroll över situationen. I just go along for the ride, så att säga...

    Så skönt att din sambo ändrat sig, hoppas du blir gravid lätt!
  • Anonym (Johanna)
    Anonym (gamla) skrev 2014-11-13 18:59:17 följande:

    Men hur blir det för dig och ditt jobb då, om ni kanske måste flytta då och då, det blir svårt kan jag förstå. Man får väl alltid göra mer eller mindre uppoffringar om man älskar någon. Jag hade pojkvän i ett annat land långt borta och bodde där nästan ett år. Jag var beredd, i alla fall just då, att lämna allt för honom. Nu blev det ju inte så och i efterhand kan jag tänka att jag nog inte hade blivit så lycklig med det livet för det är ett ganska fattigt land och jag hade aldrig kunnat ha den trygghet som jag har idag. Jag kan nog inte leva så bara för dagen. Inte med barn i och han hade den mentaliteten.

    Jag hoppas att ni kan rota er någonstans så småningom och att han får en fast anställning.

    Jag hoppas också jag blir gravid snabbt men när man läser om alla här på fl som har problem med att bli gravida och även mina vänner som går igenom hormonbehandlingar och IVF så blir man rädd. Är sjukt rädd för att föda också men vill verkligen ha barn så måste våga!


    Ja hur det blir med mitt jobb, det undrar jag själv fortfarande *galghumor*. Förhoppningsvis får jag tjänstledigt, kommer nog söka studier fast jag inte behöver studera mer, men jag tror att det är svårare att neka tjänstledighet för studier än bara för att följa med sin man. Men får jag inte tjänstledigt måste jag förstås säga upp mig och det känns ju lite trist.

    Hur det blir med arbetsliv efter vi kommit tillbaka vet jag inte, men jag vill allra helst flytta tillbaka hit där vi bor nu. Annars hoppas jag han får ett fast jobb någonstans så att vi kan rota oss där och att jag också får jobb. Jag har gjort en finfin lista på vilka länder och städer jag kan tänka mig, strukturmänniska som man är . Men jag fattar ju att det kan bli nåt helt annat istället.

    Visst är det läskigt med fertilitet och graviditet, man vet ju ingenting förrän man försöker och kan inte skriva en endaste lista på hur det kommer bli haha.
  • Anonym (Johanna)
    Anonym (A) skrev 2015-01-17 10:02:44 följande:

    Min sambo fyller 30 och jag blir 28 år i sommar. Vi har båda studerat och har stabila inkomster. Vi har varit tillsammans i snart 1,5 år och har nyligen köpt ett hus tillsammans.

    Innan vi träffades har vi båda rest och jobbat utomlands under en längre period.

    Det jag gärna hade gjort innan vi får barn är;

    - renovera klart vårt hus

    - förlova oss

    - spara ihop en "barn buffert" och en "bröllop buffert"

    - åka iväg på en resa långt bort, Curaçao, Kap Verde, Brasilien eller Tahiti

    MEN, jag vill ha barn innan jag är 30 så för min del känns det lite som att det brinner i knutarna


    Oj, det var många saker... Är det jätteviktigt för dig att få barn innan 30 eller är det mer att du vill det? Varför känner du så? Vore ju jätteskönt om ni väntade ett år till och hann med allt utan stress. Jag kände som du och sedan sköt vi upp barn från förra året till i år (är 31). Känns mycket bättre och nu ser jag fram emot att bli gravid, ingen stress. Men vill säga grattis till att redan ha köpt ett hus innan barn! Vi har inget hus än men jag hade prioriterat renoveringen och barnbuffert först och främst. Har några vänner som renoverat under småbarnsåren och det var jättetufft både med tid och pengar.
  • Anonym (Johanna)
    Donum skrev 2015-01-17 12:37:27 följande:

    Att gifta oss var det enda jag hade på "checklistan". När jag sedan blev gravid några månader efter bröllopet så blev ett hus viktigt. Det köpte vi och flyttade in i månaden innan första barnet kom. I övrigt har jag inte haft några "måsten". Jag var 32 och kände att jag hade gjort allt förutom att få barn så jag hade ingen önskan om några särskilda erfarenheter innan vi försökte få barn.


    Var du 32 när du blev gravid eller när första barnet kom? Jag är 31 nu och känner mig velig om vi ska vänta lite till (främst för att spara mer pengar till hus) eller om man ska börja nu under våren eftersom man aldrig vet om man kan bli gravid eller hur lång tid det tar. Det är dyrt med hus här så vi skulle behöva nästan en miljon sparat, nu har vi knappt 700 000. Du fick alltså tre barn efter 32? Det är ju inget ovanligt förstås men jag tycker det är skitjobbigt att man inte vet förrän man försökt. Jag vill ha minst två barn.
  • Anonym (Johanna)
    Donum skrev 2015-01-17 15:55:03 följande:

    Jag var 32 när jag blev gravid och hade just hunnit fylla 33 när han kom. Testade positivt på julafton och efter 43 husvisningar hittade vi drömhuset i februari. Vi hade enorm tur har jag förstått i efterhand. De som sålde hade separerat och ville bli av med det så fort som möjligt. Hade de väntat med att sälja till våren/sommaren hade de kunnat få mycket mer för det. 10 månader efter att vi köpte det lät vi värdera det och då hade det ökat 400 000. Vi köpte också innan 15%-regeln och betalade bara 10% kontant.

    Ja, jag har fått tre barn men jag har också fått fem missfall. Ett före första barnet, tre innan andra och ett innan tredje. En tuff resa har det varit med många tårar och samvetskval för att vi inte bara kan vara nöjda med att vi fick ens ett barn. Sekundär barnlöshet är knepig. Tredje barnet är kanske ännu mer ett mirakel än första och andra för vi hade precis bestämt efter det femte missfallet att vi struntar i detta och ser vad vi gör 2015. Trots att ingenting stämde med ägglossning och sexuella aktiviteter så blev jag gravid ändå och ut kom en levande och frisk lillasyster i december. Så frågar du mig, så svarar jag att vill ni ha barn - försök få barn. Det världsliga löser sig. Det kommer aldrig uppstå ett perfekt tillfälle då allting passar för att få barn. Väntar man på det, så blir det inga barn alls. Så tänker jag.


    Så tungt det måste ha varit med så många missfall! Man hör ju att det är vanligt men man tror kanske inte att det ska hända en själv. Jo du har ju rätt, det är mest att jag påverkas av att "alla andra" har ju villa när barnen är små och helst redan innan de föds eller åtminstone börjar gå och då vore det bättre att spara ett tag till först. När man väl fått barn kan man ju inte spara så mycket pengar för då ska man vara föräldraledig och helst spara föräldradagar så att man kan jobba deltid sedan med bibehållen SGI. Allting kostar ju.

    Jag känner mig så kluven för t ex en kollega till mig träffade sin man vid 33 och fick två barn vid 36 och 39 års ålder och de har en underbar villa etc, och då tänker man ju att det skulle vi också ha råd med om vi väntade 1-2 år till. Men vi är inte såpass nära att jag vet om hon fått kämpa för att få barn, men det låter inte så för hon talar varmt om att göra "allting annat man vill" innan man får barn. Min man har inte direkt nån barnlängtan heller så han rättar sig efter vad jag vill, men jag vet ju inte vad jag vill.
  • Anonym (Johanna)

    Donum: Jag velar mest pga ekonomi/trygghet och där är hus en del av det. Både jag och min man är uppväxta i hus med stor trädgård och då tycker man att det är så det ska vara när man själv får familj också. Vi har utbildat oss länge och har "bättre" jobb än våra föräldrar. I gengäld är det mycket dyrare med hus där vi bor nu än på de ställen vi kommer ifrån, men jag känner ändå starkt att jag borde ha samma standard eller bättre än mina föräldrar. Man vill ju få det bättre för varje generation. Kanske töntigt men det är så jag känner.

    Sedan är en stor del av velandet att min man har en osäker arbetssituation. Han är disputerad i ett naturämne men det är svårt att få en riktig tjänst vid universitet utan utlandstjänst, och åker man på utlandstjänst är man ändå inte garanterad något jobb när man kommer tillbaka. På företag å andra sidan är det klassikern "överkvalificerad/för lite erfarenhet" så hela framtiden känns rätt svajig. Därav att vi sagt att om han får ett jobb nu i vår skulle vi börja försöka få barn, men om det blir utlandstjänst vet vi ju ändå inte om han får jobb efteråt och då har vi ju redan barn att försörja om vi lyckats få barn. Det är en sak att ha försörjningsansvar för sig själv men det känns så stort med allt med ekonomin när man får barn. Därav att jag inte vet vad jag ska göra och jag känner mig maktlös eftersom jag inte kan påverka min mans jobbmöjligheter.

Svar på tråden Er checklista innan barn?