Gift i lyckligt förhållande och sparpengar för att kunna köpa hus när vi tycker det passar efter vi fått barn. Helst ville jag att båda skulle ha fasta jobb också (jag har) men det är väldigt svårt att få i min mans bransch så nu kör vi i alla fall. Jag kommer vara 31 när vi börjar, orkar inte vänta och se längre. Hade jag varit några år yngre hade jag kanske resonerat annorlunda. Nu får vi ta det som det kommer och hoppas på det bästa.
Hur gammal är du nu, alltså hur länge tills ni börjar försöka?
Vad jobbar han med? Vad bra ändå att ni inte behöver vänta så länge!
Men jag förstår att det känns jobbigt att inte kunna planera och inte veta hur framtiden kommer se ut!
Min sambo ville inte ens ha barn förut och jag var rädd att det skulle krossa vårt förhållande för alltid. Men som tur var har han ändrat sig.
Men hur blir det för dig och ditt jobb då, om ni kanske måste flytta då och då, det blir svårt kan jag förstå. Man får väl alltid göra mer eller mindre uppoffringar om man älskar någon. Jag hade pojkvän i ett annat land långt borta och bodde där nästan ett år. Jag var beredd, i alla fall just då, att lämna allt för honom. Nu blev det ju inte så och i efterhand kan jag tänka att jag nog inte hade blivit så lycklig med det livet för det är ett ganska fattigt land och jag hade aldrig kunnat ha den trygghet som jag har idag. Jag kan nog inte leva så bara för dagen. Inte med barn i och han hade den mentaliteten.
Jag hoppas att ni kan rota er någonstans så småningom och att han får en fast anställning.
Jag hoppas också jag blir gravid snabbt men när man läser om alla här på fl som har problem med att bli gravida och även mina vänner som går igenom hormonbehandlingar och IVF så blir man rädd. Är sjukt rädd för att föda också men vill verkligen ha barn så måste våga!
. Men jag fattar ju att det kan bli nåt helt annat istället.
Min sambo fyller 30 och jag blir 28 år i sommar. Vi har båda studerat och har stabila inkomster. Vi har varit tillsammans i snart 1,5 år och har nyligen köpt ett hus tillsammans.
Innan vi träffades har vi båda rest och jobbat utomlands under en längre period.
Det jag gärna hade gjort innan vi får barn är;
- renovera klart vårt hus
- förlova oss
- spara ihop en "barn buffert" och en "bröllop buffert"
- åka iväg på en resa långt bort, Curaçao, Kap Verde, Brasilien eller Tahiti
MEN, jag vill ha barn innan jag är 30 så för min del känns det lite som att det brinner i knutarna
Att gifta oss var det enda jag hade på "checklistan". När jag sedan blev gravid några månader efter bröllopet så blev ett hus viktigt. Det köpte vi och flyttade in i månaden innan första barnet kom. I övrigt har jag inte haft några "måsten". Jag var 32 och kände att jag hade gjort allt förutom att få barn så jag hade ingen önskan om några särskilda erfarenheter innan vi försökte få barn.
Jag var 32 när jag blev gravid och hade just hunnit fylla 33 när han kom. Testade positivt på julafton och efter 43 husvisningar hittade vi drömhuset i februari. Vi hade enorm tur har jag förstått i efterhand. De som sålde hade separerat och ville bli av med det så fort som möjligt. Hade de väntat med att sälja till våren/sommaren hade de kunnat få mycket mer för det. 10 månader efter att vi köpte det lät vi värdera det och då hade det ökat 400 000. Vi köpte också innan 15%-regeln och betalade bara 10% kontant.
Ja, jag har fått tre barn men jag har också fått fem missfall. Ett före första barnet, tre innan andra och ett innan tredje. En tuff resa har det varit med många tårar och samvetskval för att vi inte bara kan vara nöjda med att vi fick ens ett barn. Sekundär barnlöshet är knepig. Tredje barnet är kanske ännu mer ett mirakel än första och andra för vi hade precis bestämt efter det femte missfallet att vi struntar i detta och ser vad vi gör 2015. Trots att ingenting stämde med ägglossning och sexuella aktiviteter så blev jag gravid ändå och ut kom en levande och frisk lillasyster i december. Så frågar du mig, så svarar jag att vill ni ha barn - försök få barn. Det världsliga löser sig. Det kommer aldrig uppstå ett perfekt tillfälle då allting passar för att få barn. Väntar man på det, så blir det inga barn alls. Så tänker jag.
Donum: Jag velar mest pga ekonomi/trygghet och där är hus en del av det. Både jag och min man är uppväxta i hus med stor trädgård och då tycker man att det är så det ska vara när man själv får familj också. Vi har utbildat oss länge och har "bättre" jobb än våra föräldrar. I gengäld är det mycket dyrare med hus där vi bor nu än på de ställen vi kommer ifrån, men jag känner ändå starkt att jag borde ha samma standard eller bättre än mina föräldrar. Man vill ju få det bättre för varje generation. Kanske töntigt men det är så jag känner.
Sedan är en stor del av velandet att min man har en osäker arbetssituation. Han är disputerad i ett naturämne men det är svårt att få en riktig tjänst vid universitet utan utlandstjänst, och åker man på utlandstjänst är man ändå inte garanterad något jobb när man kommer tillbaka. På företag å andra sidan är det klassikern "överkvalificerad/för lite erfarenhet" så hela framtiden känns rätt svajig. Därav att vi sagt att om han får ett jobb nu i vår skulle vi börja försöka få barn, men om det blir utlandstjänst vet vi ju ändå inte om han får jobb efteråt och då har vi ju redan barn att försörja om vi lyckats få barn. Det är en sak att ha försörjningsansvar för sig själv men det känns så stort med allt med ekonomin när man får barn. Därav att jag inte vet vad jag ska göra och jag känner mig maktlös eftersom jag inte kan påverka min mans jobbmöjligheter.