Fattiga får faktiskt skylla sig själva..

Jag har åtminstone betydligt sundare förnuft än de som

- Slänger mat trots att de är "fattiga"
- Måste ta bilen vart de än ska, om det så bara är 500 m.
- Köper dyra märkeskläder istället för att ta en runda i några loppisbutiker och kolla
- Röker 1-2 pkt cigaretter om dagen och sedan gnäller över fattigdom
- Går på systemet och handlar dyr sprit eller ett flak öl till helgen trots att de inte har råd.
- Som köper fläskfile eller något annat dyrare kött när det finns karreer till extrapris.
- Som köper chips, godis och läsk regelbundet för att "unna" sig trots att ekonomin knappt räcker till mat.
- Har flera husdjur vars mathållning kostar skjortan

Finns fler exempel, men där var några.

Av vilken anledning anser FK att du är frisk? Och varför anser inte din läkare det? Pratar de inte med varandra om ditt hälsotillstånd?

Har du provat att gå till soc? Vad säger de i så fall?

Nja jag skulle faktiskt vilja påstå att maten är billig. Då menar jag inte lyxmat för där har jag ingen koll. Jag köper inte hummer och dyrt nötkött etc utan vanlig husmanskost. Den är billig. Något jag noterat hos mig själv, inte minst, är att varukorgen ofta är fylld med snacks, godis, tidningar och diverse annat och trots att jag befinner mig i en livsmedelsbutik så är det inte mat jag har i korgen. Jag är inte ensam om detta fenomen.

Nej men tänker man kreativt finns det ofta vägar ut ur fattigdomen. VI kan ta en titt på USA t.ex. Där finns många som arbetat skiten ur sig för att komma dit de är idag. Men där tvingas man också ta ett större ansvar för sitt liv, då de inte har lika utvecklade trygghetssystem som i Sverige. Arnold Schwarzenegger t.ex började från noll och arbetade sig upp, som många andra kända amerikaner. Vi har egentligen mycket att lära av jänkarna..

Det är skillnad på att vara fattig och fattig. Det finns dem som har 30 000 kr men har slut på dem på en vecka och det finns dem som lever på mindre än 10 000 kr per månad. Jag anser inte att man är fattig om man får in 30 000 kr per månad och inte klarar av sin ekonomi. Dock anser jag om man får in 10 000 kr per månad då är man fattig. Men när man är fattig så ser man till att överleva och betalar de räkningar som är nödvändiga att betala för att kunna överleva. Då skiter man i att unna sig något, äta ute osv.

Jag känner ett par som har 15 000 kr mer än vad jag och min sambo har. Men ändå klarar de inte betala barnens mediciner osv. Även om min sambo och jag har en liten inkomst tillsammans så ser vi alltid till att handla rätt, äta billigt och hälsosamt. Och när vi har jobb då unnar vi oss något, inte något dyrt men något som är nödvändigt.

Min poäng med det här är att allt handlar om vad och hur man använder sina pengar. Och det är skillnad på att vara fattig och fattig.

Hur fungerar det med soc-bidrag numera? Krävs det ngn motprestation?

Okej. Nej det är väl arbetslösa kanske som det ställs krav på? Vad jobbar man med när man inte ens kommer över existensminimum?

Om du har sjukersättning har du väl en fast månadsinkomst? Att ha sjukpenning utan en säker månadsinkomst från tex lönearbete, räknas inte som tillförlitlig inkomst om du söker bostad med kontrakt. Samma sak med a-kasseersättning, aktivitetsstöd m.fl ersättningar och osäkra framtida inkomster.

Sjukersättning får man väl för resten av arbetslivet? Den inkomsten är säkrad tills du går i pension.

Jag har levt på 40-50:- i veckan en period-och det gick faktiskt. Berodde på arbetslöshet,ingen a-kassa ett tag,ganska dyr lght,men det var ENDA stället i hela sta´n det gick få lght -och det berodde definitivt inte på nåt lyxliv eller lån! Jag har aldrig under mina 46 år lånat en enda krona till nånting. Den här fattiga perioden hade jag inte körkort,inga kreditkort-har jag aldrig haft heller-,jag har aldrig rökt eller druckit eller ätit skräpmat ute varje dag. Jag åt utspädd nyponsoppa,raggmunkar från potatis jag fått gratis och hembakt knäckebröd-en hel sommar. Alla är inte fattiga p.g.a slarv! Omständigheter inträffar som man inte rår över.

Talar vi däremot om Lyxfällan-kandidater så har du självklart rätt. Det är självförvållat och jag tycker aldrig synd om dem ett jota!

Hej TS! I många fall är din text ett bra och realistiskt råd, men i andra ett hån.

Förra sommaren bodde jag i en gammal, fuktskadad scoutstuga på vad som skulle ha varit 25kvm men som visade sig vara betydligt(!) mindre. Jag hade precis varit tvungen att flytta från min andrahandslägenhet där jag fick bo i tre månader, 5500kr i månaden plus svindyr el på det. Jag var studerande. Student, med andra ord ingen inkomst under sommarmånaderna eftersom alla jobb jag sökt tackade nej till mig.

Jag betalade, för hela maj till femte augusti, 2000kr plus el (den gick på 800kr) för den äckliga lilla stugan, som trots allt räddade mitt liv. Utedass och INGEN dusch. Varje vecka GICK jag till Arbetsförmedlingen, vilket tog 2 timmar eftersom stugan låg utanför stan, i skogen, och Arbetsförmedlingen låg i utkanten av stan, vid hamnen.

Jag GICK till City Gross när jag skrapat ihop en liten matpeng vilket kunde vara under en hundring vissa gånger, 40 minuter dit, 40 minuter hem. Jag bar maten, som ofta var flera kilo potatis/lök/morötter och linser/bönor/havregryn i en ryggsäck och kämpade mig hem trots ryggproblem! Jag har sannerligen lärt mig få ut det mesta för pengarna, men en köttbit är att totalglömma. Gröt och linser var en vardag för mig.

Jag fick ingen ersättning för mina besök på arbetsförmedlingen, men var också för stolt för att gå till soc.

Mina föräldrar visste ingenting utan trodde att jag bodde kvar i andrahandslägenheten. Jag har fortfarande inte berättat.

Saken är den, att jag inte röker, dricker eller sätter guldkant på vardagen men god mat och jag äter verkligen inte ute, jag minns inte ens när jag sist gjorde det! Men trots mina ansträngningar var jag jävligt fattig.

Ja, saker och ting löste sig, jag fick ett förstahandskontrakt hos en hyresvärd som bara krävde att jag inte hade betalningsanmärkningar. Jag började plugga i min nya "stad", fick kontakter, flyttade till en annan, billigare lägenhet och hade tur att få ett jobb bara en kvarts promenad från lägenheten. Jag har råd att äta ute, röka, dricka osv om jag vill men väljer att bunkra upp med mina gamla vänner havregryn och bönor/linser. Det var en jävligt rik upplevelse, lidandet till trots, att behöva offra en hel dag för att kunna gå till arbetsförmedlingen, att se hur van man blir med sin vardag när andra höjer på ögonbrynen och tycker synd om en!

Jag är 22, tjej, från Stockholm men bor idag någon annanstans. Jag vet inte varför jag berättar detta men vill ge perspektiv på hur saker och ting i värsta fall kan se ut, det handlar inte alltid om att man slösar. Jag blir ledsen när någon säger att jag får skylla mig själv som varit fattig. Jag vägrade bara att leva på någon annan.

Asså jag har aldrig hört någon som har så dålig koll som du. Märks att du är "Arbetare". Förlåt men din okunnighet provocerar så extremt!
Jag är högutbildad 5+ år på universitet och har en fet lön nu, men jag har också varit student och levt på nudlar.
1) Alla utbildningar är inte på dagisnivå där du kan skjuta upp en tenta. Det är liksom inte en självklarhet att klara varje tenta, jag läste en riktigt svår utbildning och kuggade ca var tredje tenta så jag hade konstant omtentor. Att medvetet då skjuta upp en tenta finns det verkligen inte tid för! Och det är inte för jag är dum utan genomströmningen per tenta var ca 20-50%, det kallas krav!
2) Du måste ha klarat mellan 50-75% (kommer inte ihåg den riktiga siffran) av poängen för att överhuvudtaget få CSN terminen efter, tänk dig två kurser på 15 hp och du kuggar den ena, fett va att ha stressen att du måste bli godkänd på omtentan annars får du inte CSN nästa termin. (Man läser 30 hp per termin om du inte visste det).
3) Sommarjobben skulle oftast sökas i mars månad, dvs mitt i tentaperioden. jo då har man tid och ork att gå på intervjuer?!?! Kul det med! Och det är STOR konkurrens bland sommarjobben.
Dessutom hade jag ofta en omtentatillfälle i slutet på augusti som jag var tvungen att ta.

Och den som tror att man får mat på högskola/universitet, helt ärligt, snacka om NOLL KOLL! Har inte ens ord för den dumma kommentaren

Ja det är skrämmande människosyn att se arbetare som ngt nedvärderande.

Alla har lika värde oavsett om man är arbetare som, läkare eller undersköterska eller snickare. Eller vilket jobb man nu än har.

Bara för att jag valt 5 år på universitetet så ser jag inte ner på dom som har ett jobb som inte kräver en akademisk utbildning.

Nja jag har väl aldrig skrivit det?? 

Det jag dock är emot är att det är en hel del som inte är sjuka "på riktigt" som lurar systemet. Men klart att man ska få hjälp om man är sjuk. 

Det jag också är emot är de folk som skyller på andra. Som skyller alla deras problem eller hela sin livssituation på någon annan.

När är man för sjuk för att jobba? 

Tror inte det är så lätt att svara på, och det ska givetvis inte bara gå att säga att man är för sjuk för att jobba, det är väl klart att det måste till en utredning om det av läkare och göras en bedömning. Dock finns det ju många som lurat läkare med, och lurat till sig mångmiljonbelopp i bidrag genom åren, de förstör för andra ja. 

Kommer du bli nekad sjukersättning då när din sjukdom är långt framskriden menar du och du varken kan använda ben eller armar? 

Tråkigt med din sjukdom, 

Inte är det mitt fel att de är sjuka iaf. Eller mina grannars. Det är sällan någon annans fel. Det är det jag vill påpeka. Om det inte handlar om brott, någon som misshandlat ngn, eller kört rattfull e.t.c. men annars kan man ju knappast skylla på att det är någon annans fel att man är sjuk??? Inte sagt att det är ens egna fel heller, men det är ingen ANNANS fel.

Men man kan vara solidarisk och ta hand om varandra. Om jag sitter på bussen och någon annan sitter och snorar och nyser kan jag antingen ge den personen en näsduk eller tänka att jag minsann kan behöva den själv om några månader och låta bli att hjälpa. Jag väljer att hjälpa.

Jag är också kvinna men är ju inte med i försäkringkassan allas då jag nolltaxerar i Sverige. Jag tycker inte det finns för lite resurser, jag tycker det slösas med resurser. Vi betalar alldeles för mycket skatt enligt mig, utan problemet är allt jävla skit skattepengarna går till! I Schweiz köper du obligatoriska försäkringar av olika slag, precis som att vi måste ha en trafikförsäkring om vi äger e bil. Skatten där är mellan 9-17% och försäkringarna är dyra, men totalt är det billigare än alla skattepengar som försvinner i ett svart hål i Sverige. De har kommunal skola som är gratis så det är inte som USA alls heller. Ja det är bara väldigt bra.

Det är just det jag vill poängtera med utbildningen, du pratar betyg, att få bra betyg. Det skiljer sig lite från den utbildningen jag gick där man skulle vara glad om man klarade tentan överhuvudtaget. Det var som sagt 20-50% som blev godkända på tentan och resten kuggade och det var INTE för att vi inte hade pluggat, det var för att det var jävligt svårt med andra ord. Jag har vänner som har doktorerat på KTH så jag har bra koll på de utbildningarna med.

Men jag kan verkligen säga att jag trodde också att svenska systemet var sååå bra tills jag började arbeta och nu säger jag ärligt att Norge är bättre, Danmark är betydligt bättre (har en dansk kollega och berättade om problemen vi har i äldrevården, han trodde jag drev med han och det tror han nog fortfarande), Schweiz är bättre, ja till och med England är bättre för där har alla möjligheten i alla fall. Det är de länderna som jag har bra kolla på. Jag är så jävla glad att jag inte bidrar med mer än typ bensinskatten till svenska statskassan, skäms för att vara svensk när jag är ute i Europa!