Jag har gjort två aborter... Båda kirurgiska då jag inte orkar med den extra psykiska delen i det hela - det är ju tillräckligt jobbigt som det är. De båda upplevelserna var dock kontraster, och kan vara värt att ha i åtanke!
Den första var jobbigast psykiskt. Mycket "tänk om" och själva väntetiden var HEMSK då jag delvis önskade behålla barnet. Men det hade betytt att jag skulle påtvinga min pojkvän något han inte var redo för (vi hade gjort upp år innan dess att om det hände innan vi var redo så skulle jag göra abort, så det var inget som kom som en chock) och han skulle inte ha stannat hos mig efter en sådan sak.. Den andra var lättare, då jag visste hur det gick till och att jag själv inte var redo alls (mitt uppe i studier och ingen stadig grund, då pojkvännen är amerikan och vi penga-/yrkesmässigt inte är där än...)
Min första: Var i vecka 8. Tog 2 cytotec-tabletter (vaginalt) 2 timmar innan operationen. Mamma körde mig till sjukhuset (i Falun) och vi gick upp till väntrummet. De kallade in mig för lite frågor och fick alvedon för värk - bara lite molvärk, inget att oroa sig över alls! Man börjar dock blöda lite fortare (inom en timmes tid) om man tar dem vaginalt, så man bör ha binda på sig. Mamma fick sitta med tills jag blev kallad till att byta om, och sedan var hon tvungen att gå. Efter ombyte tog de in mig till salen där jag skulle sövas och opereras, dock fick jag ligga där ett tag och vänta på att gänget kom. En kvinna satte en nål i armvecket (inte översidan av handen, tack och lov) för vad det nu är de söver en med. Jättetrevlig kvinna som höll mig sällskap tills resten kom. Sen var det bara "hej, okej, nu kör vi!", inget "räkna ner från 10".. Plötsligt vaknade jag upp i sängen och mådde fruktansvärt bra och allt var över. (Det hela tog 10 minuter!) Jättekonstigt. Mitt humör var på topp och livet kunde inte vara bättre. Jag hade inte ont och jag blödde bara lite sparsamt. Mamma fick komma och möta upp mig när jag hade druckit te och ätit en macka - fick gå kanske 30 min efter att jag vaknat alltså. Pigg som en lärka!
Min andra: Var i vecka 11. 2 cytotec vaginalt. Samma rutin där: mamma fick gå när jag skulle byta om. Det var dubbelt upp med folk: det var lärlingar som skulle vara med och allt som allt tror jag att jag hade 7-8 pers hos mig som alla pysslade om jag gullade, jättefin personal där i Falun, trots att avdelningen är liten. Fick sövas med både medel genom armen och syrgas - masken skrämde mig och jag tyckte absolut INTE om att andas in det :( Vaknade upp... 40 minuter senare kanske? De meddelade mig om att det hade varit komplikationer, att det varit svårt att få ut allt... Jag hade 3 gånger vanlig menssmärta (och jag har kraftig sådan, till den grad att alvedon osv sällan hjälper) och bad dem om något smärtstillande. De sa att de kunde ge något, men att jag i så fall måste stanna kvar längre. Då sa jag tvärt nej. En halvtimme senare hade smärtan avtagit till vanlig menssmärta, så det var inte så illa. Sköterskan som tittade till oss på uppvaket var 3:e minut (petade på oss och pratade, frågade om vi behövde något, hur vi mådde) var jättesöt och tog med en bricka med te, saft och mackor till mig att äta på sängen. Det var tydligen inte något de gjorde normalt sett (jag bad inte heller om det, hon var bara väldigt omtänksam!), då jag hörde hennes kollega fråga om jag inte skulle fika något innan jag gick (hade precis klätt på mig för att gå)... Och hon sa "jag gav henne fikat på sängen, jag tycker det är mycket trevligare!" :) En stor guldstjärna till den sköterskan. Den som ger det lilla extra på jobbet. Blir tårögd bara jag tänker på det :) Sen plockade mamma upp mig igen helt enkelt.
Så ja, slutsatsen är väl att personalen i Falun är otroligt omtänksamma och i grund och botten fina människor. Vet inte hur det är i övriga landet, men jag tycker det gjorde stor skillnad i en sådan tråkig situation, så beter de sig sådär överallt (och det hoppas jag verkligen för alla som måste uppleva något så psykiskt jobbigt!) så har du nog tillräckligt med stöd vart du än vänder dig :) Hoppas allt går väl!
